Åter i förnäma Dahlem, stadsdelen med alla sina flotta, burgna hus och som hyser Freie Universität. Grundat efter kriget när det som var det gamla Berlinuniversitetet, med namnkunniga rektorer som Friedrich Hegel och andra, hamnade i östzonen.
Östuniversitetet, Humboldt Universität, infiltrerades av Stasi och angivare, skadades i sitt rykte av politiskt betingade professorstillsättningar.
Universitetet i Dahlem har skakats, ledningen försökt tysta ned det utan att lyckas, av att man funnit människorester nedgrävda i jorden på campus. Rester från Auschwitz, där den sataniske doktor Mengele (bilden) bedrev sina djävulska experiment på fångarna.
Som mottagare av mänskliga kroppsdelar fungerade ett rasbiologiskt institut i Dahlem, byggnaden belägen inte långt från Henry-Ford-Bau där stormiga stormöten hölls i aulan under studentrevoltens år. (Albert Speer bjöds in att debattera med rödskäggen och han kom.)
Ett motsvarande institut fanns som bekant redan i Upsala.
Rasbiologin tjänade som styrande ideologi för nazisterna, legitimerade planerna på judeutrotning.
Pandemin lägger sordi på det universitet som har frihetligheten inmurad i väggarna. Det kan inte hjälpas, den kan inte tänkas bort. Maskpåbud och handsprit påminner hela tiden om den, en mental ockupation.
3 juli öppnades universitetet efter att ha varit tillbommat på grund av pandemin, men fortfarande hålls mensan stängd. Öppenhet med fortsatta restriktioner.
Jag försöker komma igång med en ny bok. Jag brukar överfallas av infall när jag befinner mig i Dahlem, därför här återigen på denna vanligtvis inspirerande plats, men denna gång går det trögt.
Läser Anders Sundelins bok "Särlingar: Konsten att vara annorlunda", en bok jag har svårt att lägga bort - sträckläser. Händer mig sällan. Nå, lägga bort och lägga bort. Det är en e-bok. Numera föredrar jag e-böcker.
Gläds åt att en bortglömd författare som Lars Göransson ägnas ett kapitel hos Sundelin, som skriver förbaskat bra.
Två människor som betytt oerhört mycket för mig förtjänar att nämnas den dag som idag är. Vännen, legendaren, Gert Nilson med Bokförlaget Korpen. Hans dödsdag. Tänder ett ljus i hotellrummet, ser och hör honom. Saknar honom.
Min bok om Berlin, som Gert gav ut, har nu tjugosju år på nacken. Obegripligt. Åren bara rusar. Och jag förföljs av den isande känslan att livstiden krymper, slutet kommer allt närmare. Kanske därför en ny bok tvekar att låta sig skrivas. Meningslöshetens svarta fåglar kraxar.
Konstnären Erling Öhrnell, som jag samarbetat med i ett antal böcker. Så märkligt det varit. Erling har skapat bilder, nota bene inga illustrationer, till mina texter precis som jag ville ha dem. Utan att jag sagt ett ord.
Idag fyller han år. Vän, men också en favoritkonstnär. Mycket formsäker.
Återigen minns jag Sonnevis dikt. Fritt återgivet: De människor som finns här är de enda som finns. Gert är borta, Erling finns.
De som förpassats till universitetets jord må icke glömmas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar