Under sammankomsten på det jättelika, typiskt gråtrista DDR-hotellet Hotel Unter den Linden, där nu flotta gallerior ligger, i korsningen Friedrichstraße - Unter den Linden, hade han inledningsvis givit ett smått skrämmande intryck.
Iskall, tonen nästan arrogant, hållningen överlägsen. En maktmänniska, van att bli åtlydd.
Så som jag uppfattat honom i tysk tv när han konfronterades med tidigare agenter i Västtyskland som dömts till långa fängelsestraff för spioneri. Det var som om han tvådde sina händer, fråntog sig själv allt ansvar fast han varit deras chef. Föreföll kusligt oberörd.
Efter sittningen i hotellets konferenslokal, ett antal akademiker från Sverige och han, slog han plötsligt om. På väg ut mot bilen. Det var som att vända på en euro. Från iskall till älskvärd, beklagade sin dåliga engelska, fast den var utmärkt.
Under något års tid hade vi mejlväxlat han och jag. Långa mejl - med litteraturhänvisningar främst till Marx och Engels - om vilken utveckling som kunde tänkas efter östblockets fall. Men även mer privata saker, han berättade om resor i Norge tillsammans med sonen.
En kontakt som jag inledde, nyfiken på honom efter allt jag läst om honom.
Jag föreslog en träff i Berlin och han tackade ja. Han trodde det bara skulle vara han och jag, irriterades när han förstod att så inte var fallet. Men stannade kvar i rummet. Samtalet blev ansträngt.
Han kallade sig själv kommunist, även efter DDR:s fall. Och verkade inte fullt ut nappa på att dra i den från mig föreslagna tråden att diskutera en möjlig tredje framtidsväg mellan realsocialism och marknadsfundamentalism.(Kanske i bakhuvudet den fängslad dissidenten Rudolf Bahro som var inne på samma spår.)
Några dagar efter att Muren fallit framträdde han tillsammans med några andra DDR-kändisar inför hundra tusen människor på Alexanderplatz, buades under hånfulla tillmälen ut.
Trodde han verkligen på ett förnyat, demokratiserat DDR? Han, intelligensaristokraten, en master mind, ingen respekt för medelmåttor som Honecker och andra, snarast föraktfull. Var han fånge för sina illusioner?
Han hade flera år innan Muren föll begärt att få bli entledigad, istället för pension erhålla en lägenhet invid Spree, mitt i Berlin. Kanonläge i Nikolaiviertel med utsikt mot Domen. Jag brukar passera adressen när jag är i Berlin. Nu i sommar bodde fortfarande hans änka Andrea kvar.
Min teori är att han fattade att det bara var en tidsfråga innan Muren skulle vara borta och något annat ta vid. Det gällde att kliva undan i tid.
Rannsakades efter Anschluß men det stannade vid en tids kvartersarrest. Kolleger i väst, tidigare ”klassfiender”, talade för hans sak och att han borde gå fri. Underrättelsechefer delar samma professionslojalitet.
Böcker skrev han, denne högt intellektuellt begåvade. Jag inbillar mig att han såg sig själv i första hand som en intellektuell, inte som en statstjänsteman i en organisationshierarki. Han tjänade ingen enligt eget förmenande.
Märkligt nog kom jag snart att tänka på honom, när jag ännu en gång läser om Jan Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell.
Han somnade in lugnt och stilla en 9 november, ett ödesdatum i modern, tysk historia.
”Mannen utan ansikte.” Förlagan till Karla i John Le Carrés böcker. Marcus Wolf, smeknamn Mischa. Chef för HVA, DDR:s utlandsspionage, men ansåg inte att hans agenter var spioner utan informationsinhämtare. I syfte att förhindra ett tredje världskrig. Nödvändiga för fredens bevarande.
Jag har fortfarande kvar ett brevpapper från Hotel Unter den Linden, ett gulnat ark. Wolf ligger begravd på samma kyrkogård som andra DDR-potentater såsom Walter Ulbricht, även arbetarledaren Ernst Thälmann. Där vilar också hans bror, Konrad. Känd regissör i DDR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar