Kommande årsskifte är det redan fem år sen - Jesus, vad tiden går fort - jag stämplade ut från den högskola jag gav bort alltför många år av mitt liv till. Jag hade trots allt velat fortsätta ett tag till, skälet det usla pensionssystem som politikerna genomdrev (själva undantagna).
Ett eller två förvärvsår extra - snart förväntas väl löneslavarna knega på tills de faller ned döda och staten slipper pensionsutbetalningarna - kan betyda mycket för månadsinkomsten, det ser jag varje månad den 18:e. Och när jag jämför med en mig närstående.
Men avdelningschefen ville sedan länge bli av med mig, nu hade han äntligen chansen. Mumlade i skägget något om att jag varit "kritisk". Häpp. Också en orsak till att inte vilja behålla en av studenterna mycket uppskattad föreläsare. Kyss mig där bak, förlåt min franska.
Jag följer, även nu i Berlin, Netflixserien "New Amsterdam" om ett sjukhus i New York som i verkligheten heter Bellevue och är ett så kallat allmänt sjukhus. Man behöver inte ha en dyr privat försäkring för att erbjudas vård.
Även om styrelsen för sjukhuset inte ser med blida ögon på det generösa, kostnadsdrivande bemötandet av kreti och pleti, fattiga och tilltufsade. Siffrorna, inte patienterna, är vad styrelsen enögt fokuserar på. Ingen välgörenhet, debitera!
Men chefsöverläkaren, Max Goodwin (bilden), står emot. Trots plågad av cancer som stjäl kraft från honom gör han allt för sjukhuset. Det är sjukhuset och dess anställda han självuppoffrande lever för.
Jag kan inte låta bli att reflektera: om man nu nödvändigtvis ska ha en chef, då ska det vara en som Goodwin. En fröjd att få skåda in i en stimulerande arbetsmiljö befolkad av professionella, självgående medarbetare. Verksamheten genomsyras från golv till tak av en genuint professionell hållning.
Och det Goodwin är bra på är just att leda, snarare låta bli, professionella medarbetare. Alla initiativ uppmuntras för att inte säga applåderas. Han finns där som ett aldrig sviktande stöd och just en uppmuntrare, ett ledarskap som på engelska känns igen som "facilitating".
Undra på att medarbetarna älskar honom! Sluter upp runt honom. Ljusår till de värdelösa chäfer jag tvingades stå ut med. Ingen nämnd, ingen glömd (dessvärre).
Universitetsvärlden började leka privatföretag, lojalititet och anpassning belönades. Och kollegerna inrättade sig, piskan eller moroten om man så vill den personliga lönesättningen.
Ögontjäneri viktigare än kompetens. Och, för allt i världen: Inget kritiskt tänkande om verksamheten!
Tack och lov har jag många avsntt kvar av serien. Och det är än så länge bara första säsongen. Om du inte har Netflix, skaffa det bums och kasta dig in de fängslande händelserna på Bellevue! Förlåt, jag menar New Amsterdam.
Jag lovar: du blir lika förtjust som jag. Annars käkar jag upp min keps.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar