Är du ett puckhuvud?

"Han har bollhuvud", brukade min svågers mamma säga om pojkar med bollbegåvning. Till dessa hörde absolut hennes son, vänsteryttern. Han fick till och med chansen att pröva på allsvenskan med mitt favoritlag SIF, Sandvikens IF, men det gick dessvärre inte bra. 

Därefter spel i lägre divisioner för den tekniske ytterforwarden. 

Jag läser om den i Brynäs skolade Niklas Bäckström, sedan länge proffs i Washington Capitals och mångmiljonär. Om det räcker med det, kanske har han samlat på sig mer pengar än så. I intervjuer med honom är det puckhuvudet som dominerar, inget annat. 

Nå, nu bråk med de lokala myndigheterna om ett båthus han vill bygga på Guldkusten utanför Gefle, där han låtit uppföra en kolossalt dyr lyxvilla på fantastisk plats. Myndigheterna förvägrar honom bygglov. Inget båthus det handlar om, anför de. 

Jag hänger inte riktigt med i alla massmedialt uppblåsta turer runt den exceptionellt framgångsrike hockeykändisen från trakten, men det är heller inte mitt problem.

Jag minns när vi försökte sälja in en utbildning i Sport Management till junior- och pojklagsspelare i Brynäs. Många var de som vid ett tillfälle beordrades (!) att möta och lyssna till oss från högskolan. Närvarande dåvarande sportchefen, förre målisen Micke Sundlöv.

Intresset minimalt, ointresset närmast kompakt från spelarna där uppe i Gavlerinken. Drömmen fanns hos alla att gå i Bäckis, Silfverberg och andras fotspår, sticka iväg över Atlanten och bli NHL-proffs, därmed rik som Joakim von Anka.

Ointresset uttalades genom det samfällda kroppspråket.

Trots att vi till första omgången av Sport Management som studenter lyckades "värva" Brynäslegendarer som Ove Molin, Janne Larsson, Tommy Sjödin och andra. Rapporterat om i de lokala medierna, stort uppslaget.

Om jag förstått saken rätt, så blir endast ett fåtal på hundra NHL-proffs. Så det borde legat i de unga spelarnas intresse att skaffa sig en utbildning att falla tillbaka på - därigenom kunna stanna kvar inom hockeyvärlden. Om än utanför isovalen. 

Men icke, sa Nicke. Förmodligen tänkte var och envar tyst för sig själv när de lyssnade till min dragning: "Det där gäller inte mig, jag ska till NHL."

Ur det perspektivet är Bäckis och kompani inga bra förebilder. Att ha ett puckhuvud viktigare än något annat. Men livet efter hockeykarriären och rinkarna är långt. Jag misslyckades med att förmedla detta. 

Projektet var nog dödfött från början. Turen upp till Sätraåsen kunde vi besparat oss.

Bild: Sven Tumba, inte "bara" ett puckhuvud.

Inte kan man väl påstå att Nietzsche var en rolig fan?

Det påstås att humor och intelligens går hand i hand. Det ena kan inte tänkas (!) utan det andra. Samtidigt som jag sitter och funderar på detta, flashar kändisarna Per Andersson och Henrik Schyffert förbi på tv-skärmen. Roliga? Intelligenta? 

De presenteras som "komiker", Schyffert även som "skådespelare". 

Usch. Jag vet inte vem jag tycker mest illa om. Den förstes popularitet, han dyker upp i alla upptänkliga sammanhang, till min förtret ofta i allsångsprogrammet Lotta på Liseberg, är mig fullkomligt obegriplig. I mina ögon är han bara ytterst påfrestande. 

Den andre, stockholmarn som trodde att en vansinnig migrationspolitik inte kostar var och en av oss finansiärer mer än en glass och en kvällstidning, eller hur han nu fick till det. Nyttig idiot, sa man förr om dylika figurer som tjänar de härskande utan att fatta det själva.

Säga vad man vill om Nietzsche, en stor filosof. En av de största och skarpaste bland de moderna tänkarna. Men rolig? Nja. Likadant med en annan av mina husgudar, Michel Foucault. 

Nära vänner till fransmannen, som for runt i skär sportbil under sin Upsalatid, har nämnt hans dödsskräck och det ihärdiga mörkandet från hans sida att han var AIDS-sjuk bortom bot. Men rolig? 

Jag har pratat med människor som upplevde honom föreläsa live på Collége de France i Paris. Infångande men utan publikfrieri. Traditionell föreläsning med näsan djupt nedstucken i manus, uppläsande utan att söka kontakt med det månghövdade auditoriet.

På svensk botten har vi  varit - jo, det måste till min sorg skrivas i imperfekt - begåvade (!) med offentligt förekommande personer som varit skarpa i bollen och underhållande. Borta äro alla jag syftar på. Och genast blev offentligheten tristare och fattigare. 

Vi är ett litet, föga intellektuellt präglat land i Europas utkant. Med en massa provinsiella värdegrundshögskolor, några fräcka nog kalla sig "universitet". 

Föregångna av en fördummande, undersåtesproducerande gymnasieskola. Bara att granska Pisa-undersökningarna, skrämmande läsning.

Vännen Gunnar Adler-Karlsson, verbalt slagfärdig och alltid med glimten i ögat. Den eldfängde Sven Stolpe, hisnande dräpande i sin polemik. Inte ens hans motståndare kunde undgå att roas av hans oförskämda tirader. Den knarrige, härligt docerande Lars Gustafsson. 

Västerås störste sons disputation i Upsala rena stå upp-showen av högsta klass. I närvaro av Jan Myrdal, som inte fått det erkännande han förtjänar som intellektuellt underhållande kunskapsförmedlare. Giganten verkar för övrigt dessa dagar helt bortglömd.

Det slår mig att det bara är män i kategorin. Ja, vad göra? Intelligenta kvinnor, mer eller mindre flitigt synliga i den blågula offentligheten, är inte särskilt roliga. Sedan får de och deras fans säga vad de vill. Kanske skojfriska privat men det vet jag inget om. 

Bratt-Wittström, Linderborg. Två exempel. Den första värst, överlägset dryg och skolfrökenaktig. Den andra klok men humorbefriad i sin framtoning. Möjligtvis är de rädda att framstå som oseriösa i det manliga etablissemangets ögon.

Kanske har jag i hastigheten glömt någon som förtjänar att nämnas, en sådan som Nina Lekander, oförutsägbar och kul att läsa. 

Feministerna skulle väl humorbefriat (!) säga att jag är genusblind. Äh, bara jag är rolig, så. Men det må andra bedöma. 

Tjoflöjt, som Evert Bäckström, säger. Hans skapare släpig och alltid underhållande. 

Bild: Wikipedia

Från lugna Uddevalla till storstadsdjungeln

Kanske lika bra att deklarera det från början: den där "mediemannen", främst känd från en av de stora kvällsdrakarna i Stockholm, betraktar jag som ett tidstypiskt, journalistiskt fenomen som jag inget har till övers för. En utan analys okritisk, politiskt korrekt "journalistik".

Det han beskylls för, vad han påstås ha gjort mot en massa kvinnor, vad som är sant och falskt, vet jag dock inget om. Version står mot version, ord mot ord. Ingen sanning bortom dessa partsinlagor så länge inte säkra bevis kan presenteras.

Jag vet inte hur många som läst just Cissi Wallins partsinlaga Allt som var mitt. Dömd är hon för förtal av "mediemannen", domen är överklagad. Hon uppger sig vara mycket besviken på det svenska rättsväsendet. Även om hon frikändes häromdagen i ett tryckfrihetsmål.

Jag tar inte ställning, håller mig uteslutande till boken. Den känns tragisk, jag finner inget bättre ord för att sammanfatta min läsning. Skriven på ett omoget språk, infantilt och pubertalt. Med de ”rätta” modeorden flitigt instuckna. Slangord som markörer och som inkluderar.

En rapp, men ytlig framställning. Liknar ofta en gymnasieuppsats utan handledning och redigering. 

Wallin berättar initierat om miljöer på Söder - där man som känd mediemänniska bara "måste" häcka i svindyr bostadsrätt - och runt Spyan, Spy Bar. För mig fullkomligt  främmande miljöer. I det senare fallet droger och promiskuitet. 

Dimmiga varelser helt utan inre kompass, fientliga mot varandra bakom falska flin och kindpussar, stenhård konkurrens om de "kreddiga" Wallins uttryck, mediejobben. Din uppdragsdöd mitt levebröd. 

Wallin sticker inte under stol med att hon inte varit någon duvunge, utan tagit ut svängarna och betett sig gränslöst på alla plan. En "pyscha" skulle min mor, den ordentliga och skötsamma bruksjäntan, ha sagt. Varnat för. 

En i lilla, av henne upplevt instängda Uddevalla uppvuxen flicka, impulsiv och vilsen som i storstaden diagnostiseras med ADHD och medicineras. 

Tuff på ytan, hårt sminkad i de rätta kläderna och frisyrerna (detaljerat tecknar hon allt detta), men innerst inne riden av osäkerhet och tvivel på sig själv. Hennes språk speglar kluvenheten.

Jag har noterat att hon numera är krönikör med bild by line i Expressen. Hon tycker förstås att hon har lyckats i den stenhårda konkurrensen. Men skriver hon lika illa som i boken finns ingen anledning läsa hennes spalter.

I den den drog- och sexkontaminerade Stockholmsnatten stötte hon ihop med honom, ”mediemannen”, som sedermera sparkades från kvällsdraken (med ett fett vederlag) och hamnade ute i kylan. 

I och med att Wallin hängt ut honom var han rökt, som de moderna säger. Ingen arbetsköpare ville sammankopplas med honom. Definitivt inte hans tidigare, den stora draken. 

Wallin bländades, star struck, det slutade mycket illa hemma i hans säng. Hon traumatiserades, påverkad än idag. Sår som inte läker, tiden hjälper inte till. 

Hennes fall testade dem som stoltserar med att presentera sig som "feminister", använder det som varumärke. Inte många ansåg sig ha råd att stödja henne öppet när det var "skarpt" läge. Karriären hos "kreddiga" arbetsköpare ville de ju inte riskera bränna. 

Systerskap och kvinnosolidaritet existerar inte ur det perspektivet. Djungelns lag råder. Wallin vänder alla dessa hon trodde skulle rycka ut till hennes försvar ryggen.

Cissi Wallins bok är ett tidsdokument som fyller mig med stort obehag. 

Bild: svenska.yle.fi

Hos FiB och i Pelle Svanslös kvarter

Igår afton hos Folket i Bild/Kulturfront i Upsala för att hos deras Tisdagsklubben under rubrik "Mammas socialdemokrati är död", ett tema jag med en dåres envishet ständigt återkommer till i olika sammanhang, inleda ett samtal i en lokal tillhörig Missionskyrkan. 

På tok för tidigt ute som vanligt, kunde därför i lugn och ro avnjuta himlavacker körsång inifrån ett rum med öppen dörr. 

På väg till Missionskyrkan stannar vi till vid en demonstration till stöd för Ukraina. Ung man på flykt därifrån talade. Den ryska invasionen bara runt hörnet, på andra sidan vattnet. Känns en smula malplacerat med ovan angivna rubrik, när fasorna upptar allas tankar. 

Men kanske kan man vända på det, "glömma" för en stund. Och socialdemokratin undgår ingen av oss, om man säger så. Själv föddes jag in i den. 

Ett drygt tiotal mötte upp. Grånade fyrtiotalister, bland dem den okuvlige Knut Lindelöf med sin omistliga sajt lindelof.nu. Levande och diskussionslystna människor, engagerade. Ett bra och roligt samtal, sällan jag får uppleva dylikt nuförtiden, vibbar från förr. 

Det svävade iväg. Ett öppet och utblickande samtal, inte som ett tillknäppt seminarium på universitetet. Vindkraft och energipolitik krävde sitt utrymme, konstruktiv oenighet rådde.

Jag är gammal nog, vad tråkigt det låter, att minnas den Folket i Bild som morfar hade. Jag hälsade på hemma hos honom som änkling i pensionärslägenhetens enrummare, slog mig ner med FiB och en Loranga. Inte var jag många år fyllda. 

Ramlade in i en följetong av Richard Wright, i den förekom ordet "bordell". Visste inte vad det var, spörjde oskyldigt min mor. En smula chockerad lät hon gossen förstå att det behövde han inte veta. Det förargade samme gosse, han kände sig dum.

Jag minns när FiB återuppstod på 1970-talet, med Jan Myrdal i spetsen. Sjutton också, att vänsterns nestor är borta. Det var mycket klokt att göra tidningen fri från statsbidrag, därmed oberoende. 

Och nog kan jag skriva under på parollerna som vägleder tidningen, bland dem kampen för en folkets kultur. I en anglifierad samtid där besynnerliga artister bräker på engelska i den svenska uttagningen till Melodifestivalen.  

IB avslöjades av Jan Guillou och Peter Bratt i FiB. Ännu ett avslöjande av en allt maktfullkomligare socialdemokrati, gömd bakom myter, och som kanske bidrog till den död jag förklarade igår. Rörelsen blev statsbärande och försvarande statsintresset. 

Efter mötets avslutande, inkvartering på mycket trevliga Akademihotellet bara ett par stenkast från universitetshuset. I kvarter där Pelle Svanslös, Maja Gräddnos och de andra katterna kan sökas. På hotellet ett Gösta Knutsson-rum. 

Min syster jobbade på Posten ett tag i Upsala, som kund var Knutsson alltid sur. 

Bild: pellesvanslos.se

Evighetsförnimmelse

Vaknar med huvudpina, snabbt intages 1 gram Alvedon. Därefter rask morgonpromenad ut mot Fredriksskans hamn. Avspärrat område av säkerhetsskäl. Igår seglade en rysk oljebåt in. Mot himlen reser sig tre superkranar som långhalsade giraffer upp mot blå himmel.

Man kan spana in nyförvärven på mycket långt håll. Ett landmärke. 

 
Det var ett tag sedan på grund av isigt underlag. Jag älskar ju att begå denna promenad ut till Birkenau som vi döpt björkdungen på andra sidan Skansbron till. Men inte efter dödslägret utan tyskans "björkdunge", enligt min icke-auktoriserade översättning. 

Ljusa björkar kan nästan konkurrera med boken, mitt favoritträd. Skånes bokskogar, som Vilhelm Ekelund nostalgiskt besjöng. Och Vendsyssels, invid det hyrda sommarhuset. Bort detta fabrikslandskaps dystra, mörka skogar!

Plötsligt, för allra första gången, observerar vi en säl. Ett muntert huvud sticker upp ur det vatten som till stora delar fortfarande är isbetäckt. Våren tvekar ett spass, även om fåglar kvittrar och himlen är ljus. Giv mig då äntligen vår och vårvindars sus!

Tyst som i graven, brukar man säga. Tyst är det aldrig på denna människoglesa plats utanför staden. Jag tänker på Mikael Strömberg, sympatisk, fyndig ljuskonstnär. Hans förmåga att fånga och förmedla vardagens ljud som vi lätt missar i vår stressade tillvaro.

Jag minns en resa till Capri, ditbjuden av framlidne vännen Gunnar, bosatt där med sin Marianne några månader varje år. Grundade en filosofisk park på den ö som betrampats av Vladimir Lenin och andra historien påverkande figurer.

Jag satt och såg ut över havet bort mot Ischia på Amalfikusten med sin slocknade - nå, slocknade och slocknade, beredskap hålls för det utbrott som inte definitivt kan avskrivas - vulkan.

I sinnet smög sig sakta på en upplyftande men samtidigt lugnande känsla av evighet och oföränderlighet. Lite av samma sak kan jag känna under denna promenad med riktning den avspärrade hamnen. Natur som fanns före och kommer att finnas efter mig.

Ett naturreservat passeras, enligt uppgift med en växtlighet man inte hittar någon annanstans i Europa. 

Hem för att slå på tv:n. Paralympics. Till detta starkt kaffe. Another day in life.

Ännu en gång dödförklara mammas socialdemokrati

På tisdag till Upsala för att om aftonen hos FiB/Kulturfront som arrangör inleda under rubrik Mammas socialdemokrati är död. Plats Missionskyrkan. Där har jag varit en gång tidigare. 

En av föredragshållarna vid ett mot S-märkt arbetslinje och vidhängande löneslaveri kritiskt seminarium. Argumenterade för medborgarlön.

Vid ett annat tillfälle en bit bort, utmed Kungsgatan, ett evenemang hos V som tog avstamp i min bok om Ulrike Meinhof. Många vänsterpartister bojkottade detta, ingen anledning enligt de rättrogna att intressera sig för en "terrorist". Vi var blott några få som slöt upp.

Jag minns när jag ankom Upsala som gröngöling höstterminen 68, vänstervindar blåste i det flerhundraåriga lärosätets salar. En stimulerande plats att vara på, satte fart på knoppen och läsandet. 

Men jag reagerade instinktivt, med ryggmärgen, på hatet mot socialdemokratin, från herrskapsbarn som tillfälligtvis - som det visade sig och som jag snart misstänkte - blivit röda, men behållit föräldrahemmets blinda hat mot S. 

Jag tog illa vid mig, uppvuxen i en starkt socialdemokratiskt präglad miljö hemma i Sandviken. Det var ju de mina de angrep. Så kändes det. Min mor icke minst.

Mamma, obrottsligt lojal mot S, förärades Hjalmar Branting-medaljen för sina lojala insatser i arbetarrörelsens tjänst. Efter hennes bortgång i min ägo, förvarad i en röd ask. Jag avsåg ta med den till Upsala, starta genom att visa upp den. Men kan inte finna den, hur jag än letar. 

Försöker konsultera mitt haltande minne, utan att komma på var jag lagt den. Kunde uppfattas som djupt symboliskt, att den är borta.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fråga mig själv, varför ännu en gång dödförklara? Känner jag svårbegriplig sorg eller saknad, eller vad? Kan jag inte "släppa" socialdemokratin, har jag den i blodet, bortom min sedan länge mycket avfärdande hållning mot den? Vad finns att tillägga?

Jag minns hur vi kunde bråka min mamma och jag om socialdemokratin, framförallt när jag fördjupat mig i fackföreningsrörelsens historia för att skriva om den med betoning på det lokala facket.

Jag minns också Harry Isaksson i Puoltikasvaara, när han utbrast: "Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende." Lika bra, i så fall, att den är död. 

På något svårdefinierbart sätt klingar dödförklaringen tomt. Jag måste fundera vidare.

Elof Luspa, kompis med och vapendragare till Harry, liksom den storskäggige en i ledningen för LKAB-strejken, uppmanade: “Var inte rädd för att vara politiskt arbetslös.” Men min fundering går djupare än så, svår att ge närmare betydelse.

Mot Upsala!

Hjalmar och Emilie i Frederiksberg

På Allégade 15 i Köpenhamn bodde Hjalmar Söderberg (han avled 1941) fram till 1931 tillsammans med sin Emilie Voss (död 1957) efter att skilsmässan från hustrun Märta var klar. Tålmodigt väntade Emilie på sin käresta. 

Hjalmar och Märta var gifta 1899-1917. Redan 1906 förklarade Hjalmar att han ville skiljas. Inget Märta önskade. Skilsmässan tog sedan många, utdragna och sega år, innan den i juridisk mening var klar. Och Hjalmar fri att leva med Emilie. 

Psykiatriker, detta egendomligt oantastade och mäktiga skrå, inblandade för att Hjalmar genom att Märta diagnostiserades "obotligt sinnessjuk" skulle bli kvitt henne. 

De gav sig inte förrän de fick henne dit de ville, undanskyfflad och tillintetgjord på patientmisshandlande institutioner.  

Klart någon skulle kunna hävda att vi inte får se tillbaka med dagens ögon, att det inte skulle kunna ske idag med en mer "förfinad" psykiatri och efter att psykiatrin från och till varit föremål för debatt och kritisk granskning. Men jag är inte så säker. 

Minns bokstavsbarnen. Liksom att elchocker och andra personlighetskränkande ingrepp förekommer även i våra dagar. Inte mycket verkar ha hänt sedan Märta Söderbergs tid.

Märta, född Abenius, avled 1931 och begravdes inte i familjegraven utan i ensamgrav på Skogskyrkogården. Gravplats tecknad för 25 år, därefter överlämnad. Hon liksom bara utplånades.

En förskräcklig historia, upprörande läsa om hur Märta behandlades. Inte var Märta "tokig" som männen till varje pris ville få henne till! "Imbecill" hette det också att hon var. 

Inte särskilt vackert agerat av Söderberg, för att uttrycka det milt. Själv åsattes han stämpeln "kronisk alkoholist" av en vitrock, utsagan skrevs på latin för att försvåra för den stämplade att notera det. Men det gjorde han förstås. Och hur kunde han ha något att invända?

Under perioder drack Hjalle, vännernas smeknamn, en hela whisky om dagen. Rena Hemingway. Eller Saarikoski. Ändå mycket produktiv.

I mina läsarögon är det böckerna som räknas, inte Söderbergs klandervärda privatliv och diskutabla karaktär. Böckerna står för sig själva. Vilken stilist han var! Vem på svensk botten klår honom? Jag kommer inte på någon. 

Han sällade sig till skaran av landsflyktiga svenska författare. Inga dåliga namn, ett elitgäng. Almquist. Strindberg. Ekelund. Om jag inte missminner mig tillhörde väl även Ola Hansson den illustra skaran. 

Nå, Hjalle flydde fosterlandet utan att ha lagens långa arm efter sig. Även om han var "förlupen" som det officiellt hette. Han höll sig helt enkelt på avstånd, paniskt rädd att konfronteras med den olyckliga Märta, plågad av den svåraste reumatism. 

Tillsammans med sin Emilie bodde han således fram till 1931 på Allégade 15 som närmare bestämt ligger i Frederiksberg i den danska huvudstaden. 

Jag är ganska så förtrogen med Köpenhamn efter mycket flanerande där, älskar staden sedan decennier tillbaka, men önskar botanisera mer i den till synes upplevelserika stadsdelen.  

Jag har ägnat den för lite tid och uppmärksamhet. Men den drar och lockar, anropar och kallar på mig. Den stadsdel där scengeniet Dirch Passer står staty. Inte långt från Storm P. Museum, väl värt ett besök. 

Fascinerad som jag är av fenomenet efteråt, att efteråt uppsöka vissa bestämda platser där vissa bestämda personer bott och lämnat avtryck, kommer jag att så fort tillfälle ges kasta mig ut i Frederiksberg (och leta mig fram till Allégade). Såsom jag gjort i Berlin. 

Ja, för den delen även i Köpenhamn när jag sökte upp adresser runt om i stadens centrum där Søren och Marie Krøyer bott. Skrev på en bok om dem. Logi i Vesterbro den gången. Ett dejligt hotell strax bakom hovedbanegården. 

Nog vilar väl ett vemod över fenomenet efteråt? Kopplat till tidens oundgängliga flykt. Och som ni vet, allt fortare går den ju äldre man blir. Så lev medan du lever!

Fotnot. Läs gärna Johan Cullberg och Björn Sahlins klargörande Märta och Hjalmar Söderberg. En äktenskapskatastrof (2014).

Foto: Hjalle utanför KB. Privat bild.