Statsråd u p a och strömming

I folkskolan var, efter Furuvik, höjdpunkten den återkommande klassresan med buss till Bönans fiskeläge utanför Gefle. Numera "Guldkusten" efter att hockeymiljonärer som Nicklas Bäckström och andra köpt eller byggt hus där. 

Och drivit upp priserna till rent astronomiska höjder. 

Samma utveckling i Brantevik på Österlen, där vi firade semester i mitten på 60-talet. Fjollträskare och välbeställd medelklass från Malmö tagit över och sabbat den gamla atmosfären.

Böckling avåts väl framme i Bönan. Ångande nyrökt. Många böcklingar blev det, bara att konstatera. Det hörde till att någon av oss på återresan till Sandviken tvingades kliva av bussen för att kasta upp. Skedde det inte, kändes liksom utflykten inte lyckad.

Jag hör i SVT mycket bekymrade Östersjöfiskare oroa sig för att strömmingen håller på att ta slut. Ordet "katastrof" uttalas. Utländska trålare, utrustade med finmaskiga nät, dammsuger havet. Nationstillhörighet lämnades icke till tittaren av SVT.

Ett statsråd - jag har glömt namn och departement, tror att hon var handelsminister - kommenterar enligt principen goddag yxskaft att alla länder runt Östersjön "måste" respektera EU:s fiskeregler. Vilka de nu är och skyddar de våra inhemska fiskare? 

Ministern slipper hursomhelst agera och ta ansvar. Hon uttrycker, ja vad, inget mer än en from förhoppning. Politiskt innehållslös. Hon lämnar de oroliga fiskarna i sticket.

Vi har hört det förut. Under "flyktingkrisen" från 2015 och därefter. Framförallt Löfven, denne osannolika katastrof till statsminister, underströk med allvarsmin och knäppta händer att alla EU-länder måste "ta sitt ansvar". Gjorde de det? Tomma ord. 

Vi öppnade, utan att andra gjorde detsamma, våra hjärtan (läs: plånböcker) som Freddy Flintstone tokigt nog uppmanade oss till. Sverige drog på sig en massinvandring, i strid med det gemensamma EU-beslutet om att söka asyl i första säkra land. 

Endast Sverige "tog sitt ansvar". Med fruktansvärda konsekvenser som alla som vägrar blunda vet.

Hur låta bli att tänka om man inte är helt blåst: ska inte de statsråd vi avlönar med våra skattepengar försvara vårt land i första hand? 

Magdalena Andersson trampar på i samma sig från ansvar bortkopplande fega spår. I dagarna går vi förmodligen med i NATO. Hon och den där masen till försvarsminister hänvisar  till Finland. 

Fotnot. U p a kan utläsas som att p:et både står för politiskt och personligt.

Bild: sjomatsframjandet.se

Nu kör vi!

Jag följer en serie - A million Little Things - på C More som utspelar sig i Boston, märk väl  centrala kvarter, typ stadsdelen Cambridge, där endast folk med mycket pengar har råd att bo.  Även i fina Boston finns "utanförskapsområden" som desintegrationens politiker säger.

Mitt skäl för att börja titta på serien var med den fromma förhoppningen att jag skulle, med hjälp av den, få återvända till det Boston där jag för många år sedan - milda maränger, hur livet flyr! - tillbringade två särdeles givande perioder vid Harvard. 

Men inte är det mycket av det Boston jag minns som visas, blott någon enstaka exteriör. Glimtar från hemmamatcher i TG Garden med Bruins.

Jag tror att serien är inne på sin fjärde säsong och är så PK att huden knottrar sig. Det är BLM, lesbiska par, lärare som anmäls för sexuella trakasserier, unga pojkar som kommer ut ur garderoben och applåderas av de frisinnade liberalerna - ja, alla ingredienser i PK-soppan. 

Välbeställd medelklass - vita, färgade (kanske fel ord enligt identitetskommissarierna), asiater - som anammat de rätta värderingarna, står stadigt och utan att transpirera i dyra märkesdojor och de rätta uniformerna i åsiktskorridoren. 

Unga, nå lägre medelålder tippar jag, och vackra skådespelare, släta som barnarslen i ansiktet. Inte en rynka. 

Varför plågar jag mig en gång i veckan med denna soppa? Är jag en masochistiskt lagd tittare? Vad är det för fel på gubben Ekstrand, han avskyr ju serien?

Betecknande är att dessa orynkade figurer talar om mycket allvarliga saker - en i närmaste vänskapskretsen har begått självmord, en annan drabbas av bröstcancer med oviss utgång - men gör med ord som får det att framstå som om det egentligen inte är så allvarligt. 

Livets svårigheter konverseras bort - med samtida, smittande modeord. Som om det handlade om något annat. Medelklass på cocktailparty, vet att bete sig, ingen får uppröras. 

I morse satt två unga systrar i SVT-studion för att berätta om hur de "hanterat" att en av systrarna, jag tror att hon presenterades som professionell dansare, drabbats av lungcancer som spridit sig till skelettet. 

Hon, liksom systern, vacker som en dag. Inte en rynka. Vältränad. Liksom systern i ärmlös tröja som visar breda axlar och svällande biceps. 

Nå, hur har de det? Jo, det har varit en "utmaning" och det har varit "tufft". Kanske skulle en terapeut säga att den insjuknade förtränger. Men jag hör bara vad jag kallar smittans ord. "Utmaning." "Tufft." "Transparent."  Ord som alla, tja nästan, använder nuförtiden.

Systrarna ler oavbrutet med vita, perfekta tänder. Och låter, för att säga det igen, som om de pratade om något annat. Balanserade röster, jämnt tonläge. Nästan kvittrar med tillgjorda, förlåt, röster.

Konverserar, som deras likar i Boston, om smärta och lidande, förgänglighet och död. Plattar till existensen. Är det sekulariseringen som tagit sig in i språket? Banaliserat det. Jag söker förklaringar.

Filosofen Seneca och andra seriösa - också ett ord som smittar - filosofer som funderade på livet: släng er i väggen! Där hör ni, även jag är smittad. Självmord? Cancerdiagnos? Nu kör vi!

Bild: filosofer.se

Använder SVT amatörskådespelare?

Jag brukar säga till min själsbroder Hasse när vi, förstås med all rätt, ondgör oss över usla politiker och frånvarande statsledning: "Det är folket som är problemet!" 

Dramatikern Bertolt Brecht, bosatt i DDR:s Östberlin, uppmanade vid ett tillfälle, besk ironi i stämman, de stalinistiska politrukerna att välja ett annat folk. 

Men det var efter ett folkligt uppror - som slogs ner med brutalt våld. Inte som här med ett förslavat folk, det lydigaste av dem alla på jorden? Finner sig i allt. Näven i byxfickan. Muttrar, kvirrar. Men inget mer. Måste vara varje usel politikers våta dröm. Makten har inget att frukta. 

Jag fastnar i en rubrik i en av kvällsdrakarna om att ett mindre "pensionstillskott" KANSKE skall utgå till de "sämst ställda" - det torde vara en hel del, det - pensionärerna. De skall FÅ ett sådant står det ordagrant i rubriken. Pennies from heaven? 

Statstelevisionen är snabb med att rycka ut för att intervjua representanter för "verklighetens folk" som uttrycker glädje och tacksamhet över det EVENTUELLA tillskottet. 

De instämmer med välgöraren Magdalena Andersson, hon som har sitt på det torra och behöver inget tillskott, i att då kan man unna sig en extra kopp kaffe och rentav något gott till på kondis. Med lite extrapengar från snälla staten på fickan. Herregud! 

Har SVT tillgång till en grupp amatörskådespelare som mot en hacka agerar "nöjda och glada pensionärer." Eller är mina landsmän en samling lättlurade idioter som man kan slå i vad som helst? 

Pension är ju uppskjuten inkomst, intjänade pengar den lönearbetande månad in och månad ut avstår ifrån för framtida bruk. Inget man FÅR av en välsinnad politikerklass. Inga nålpengar att stå med mössan i handen och skrapa med foten för. 

En gång fanns ATP, 80 procent av slutlönen i pension. Klart man skall ha det bra när tid finns, kunna njuta sitt otium som det heter. Resa och göra annat existentiellt stimulerande. Inte gå ned i standard, tvingas leva ett sämre liv "bara" för att man är pensionär. 

Begreppet "fattigpensionär" har skamligt nog etablerats som fenomen. Människor, många av dem är kvinnor, som gjort rätt för sig som min mor brukade säga. En spark i baken från den "feministiska regeringen" som tack.

Det goda pensionssystem vi hade förskingrades, politikerna stal våra pengar som vi jobbat ihop. Och vi fann oss, vi förslavade blågula själar. Experter på inställda uppror.

Framför badrumsspegeln skäller jag ofta på mig själv: "Varför i h-e jobbade du och stod i hela livet?"  För att som statstjänsteman, om än med guldrova efter en massa år tjänandes riket i "nit och redlighet", landa i en provocerande låg pension. Jag är ju en av de blåsta idioterna!

PS. Om det skulle vara på det viset, att "tillskottet" skall utgå till dem med enbart "allmän pension" ändrar det inget i det principiella resonemanget ovan. Tvärtom förstärks det. Med låg pension har det inte lönat sig att plikttroget arbeta - som det borde ha gjort.

Bild från SVT: Falkenbergsrevyn

Folkkäre Kent Andersson och ett Göteborg som var

Hon ligger vid havet i bädd av granit
Och väntar besök utav dig

Och fyrarna blinka så vänligt "kom hit"

Lasse Dahlqvist

Skådespelaren och dramatikern Kent Andersson, hemmahörande i Majorna med kvarterspuben Västerhus där han gärna hängde, kunde man observera på väg till teatern med en plastpåse i näven. I den förvarades manus. 

En vän till honom avslöjade att det tog Andersson ett par timmar att bege sig från hemmet till arbetsplatsen. Många stannade honom, ville prata politik. 

Han, som gick bort i en hjärtattack utanför hemmets dörr, var sannerligen folkkär. Det bevisas också av inspelade föreställningar från Aftonstjärnans tiljor. Han gör entré, möts av stormande appåder som aldrig vill sluta. 

Som när Eva Rydberg, lika folkkär hon, gör entré på Fredriksdalsteatern. 

För min mamma krävdes lång tid när hon skulle handla mat. Jag visste det alldenstund hon lovade "jag är snart tillbaka". Hon träffade alltid på bekanta, stannade till för att "växla några ord" som hon sa. Många ord blev det.

Kent Andersson symboliserar för mig det Göteborg som var men är oåterkalleligen borta. Det radikala, frisinnade Göteborg. De samhällskritiska, banbrytande pjäserna Flotten, Sandlådan och Hemmet. Nationalteatern. Gamla Röva. Gillestugan vid Järntorget.

Haga innan det gentrifierades som det heter med ett krångligt ord, rättare sagt ockuperades av lattepimplande, bostadsrättsinnehavande medelklass. Det Haga där skrothandlare Karlsson med son och häst bodde på Skolgatan. 

Legendariska bokförlaget Korpen med eldsjälen Gert Nilson. En anledning för mig att minst en gång per år söka mig till Bästkusten. 

Jag minns när Gert och jag framträdde på ett stort evenemang, i samband med ett EU-toppmöte i Göteborg, inför en massa ungdomar som med höjda ögonbryn betraktade gubbarnas spexande på scenen. 

Gert var en improvisatör av Guds nåde. Huvudet alltid fullt med nya idéer, en projektmakare. Ett privilegium att få vistas nära honom som alltid brann.

Jag minns en livskonstfestival på Stadsbiblioteket. Och ett framträdande på Dans- och teaterfestivalen med en representant från Goethe-Institut närvarande. De lånade oss filmupptagningar med Joseph Beuys. Gert kände alla, det öppnade dörrar.

Gert är ledsamt nog borta sedan flera år. Liksom det Göteborg jag älskade och återkallar i vemod. Kvar finns vännen Jan, en äkta intellektuell som tack och lov lämnade universitetet innan det förstört hans tänkande, som jag försöker knuffa på att skriva en bok. 

Jan med rötter i Tyskland, släktingar som arbetade för Ernst Thälmann, arbetarledaren som mördades av de nazister som hatade honom och allt han stod för. Snacka om spännande material att forma till en bok!

Bild: Wikipedia

Hur många är vi inte som längtar det enklare livet

Han samlade tomflaskor i Sandviken, drog omkring med dem skramlandes på baksmällan till en gammal skraltig hoj. Ingav ett avslappnat, om man säger så, intryck. Mökig, enligt min mor. Kläder och hygien föreföll vara lågprioriterade fenomen. 

Var han bodde, om någonstans? Fanns en adress?  Ingen visste säkert. Ingen kunde heller säga hans namn. Öknamnet en dum fabriksslav försökt fästa vid honom lämnar jag därhän.

Hade han jobbat någon gång och betalat skatt, som alla andra? Tveksamt. Det spreds rykten, avundsspetsade, om honom, att han skulle vara förmögen. Miljonär. Och det på den tiden när en miljon lusidorer fortfarande var mycket pengar.

Om han ändå hade pengar, varför då i himlens namn samla tomflaskor? Excentrisk figur? En Joakim von Anka-personlighet - den anala, som psykoanalytikerna benämner densamma - som vet att det är på kostnaderna man blir rik? Det gäller att vara sparsam. 

Fem öre är pengar, det med! Som smålänningen konstaterade när han plockade upp en dylik från marken. 

Ingen ville höra att flasksamlaren inte var rik. Det skulle förstöra den romantiserande mytbildningen, liksom reducera honom. Men när han dog visade det sig att det blott varit ett rykte, att han varit förmögen. Snarare dog han luspank. Antiklimax. 

Ryktesspridarna drogs vid näsan.

Jag hade en kompis, duktig journalist på Arbetarbladet. En gång kommenterade vi, smått avundsjukt, ledighetskommitténs tämligen högljutt sammanträdandes på en parkbänk i Gefle: "Dom har bara ett bekymmer, hur få tag på sprit. Vi sitter fast, är ofria."

Osökt flyr associationen till Richard Bode, amerikanen som skrev en bok om hur han gjorde sig kvitt allt, kastade en framgångsrik karriär som uppburen och mycket högavlönad reklamgubbe på Manhattan överbord. Det fick vara nog.

Slog sig ner på Västkusten i USA för att invid Stilla havet, i sällskap med dess vågsvall, leva på ingenting. Därigenom räddade han sin själ. Materiellt avgiftad och befriad. Under eviga skyar, till måsars hesa skrin. Kunde släppa tankarna fria. Ingenting mer att förlora.

Hur många är vi inte som drömmer om ett enklare liv, att göra en Bode? Inlåsta i meningslösa anställningar, jagade av usla chäfer. Amorteringsslavar med stigande ränte-ängslan. Det stannar för de allra flesta vid en dröm. Alltmedan timglaset obönhörligt fortsätter att rinna.

Jag skriver detta samtidigt som jag lider med de människor i Ukraina som under Ryssands bomber och raketer flyr hals över huvud för sina liv. Borde få oss att stanna till och just fundera i banorna ovan, ännu mer påkallat i vetskap om deras belägenhet. 

Vad är viktigt, egentligen? Och vad kan vara viktigare än livet? 

Vännen A, som jag pratade med bara häromdagen, har förstått det. Han kliver av, innan det är för sent. Jag lyfter på kepan för den kloke mannen. Dagens betraktelse inspirerad av honom. 

Händig men ingen ADHD-diagnos

På vår flygtur med lågprisaren (?) Ryanair slet den vänliga personalen hund med servering och uppassning hela tiden. Aldrig varit med om något liknande, rädda om jobbet i otrygga gigekonomitider? Man har ju förvisso hört ett och annat om Ryanair som arbetsköpare.

Fyra timmars flygning ned till Alicante. Munskydd obligatoriskt, tätt som i en sardinburk mellan stolsraderna. Och till råga på allt hamnade jag i samma rad som en glad tjomme som snackade oavbrutet under hela resan. Rena vattenfallet.

Mellan oss ett stackars fruntimmer som han, utan att vara bekant med, redan före take off från Arlanda adresserade. Den i stolen nedklämda och fastspända hade inte en chans att undkomma hans svada. 

Jag, placerad längst ut mot gången, kunde inte undgå att överhöra monologen. Det var omöjligt. Munnen gick i ett på honom. Om allt mellan himmel och jord. Högt som lågt, mest det senare. 

Samtidigt som han upplyste den stackars medpassageraren om att han led av nedsatt hörsel på det vänster öra som han vände mot henne. Efter cirkus tre timmar sjönk hon utmattad ned i djup sömn, mitt under en av hans tirader. Han malde på, utan att märka något.

Som när en student i Freiburg utmattad svimmade under en föreläsning med den minst sagt snårige filosofen Heidegger. Han läste med entonig röst innantill ur ett manus, utan att lyfta blicken. Märkte ingenting av incidenten. Bara fortsatte sin uppläsning som om inget hänt.

Led gjorde den hörselnedsatte tjommen däremot inte av den diagnos han åsatts, i likhet med många andra i stenkastarlandet: ADHD. Glad i hågen upprepade han det flera gånger. Som om han vunnit ett fint pris. 

Tillkännagav stolt med hög röst att sonen påklistrats samma diagnos.

Diagnoskulturen har sedan länge etablerat sig i vårt land. Ingen kommer undan, varken barn, som man till och med stoppar i medicinerar, eller vuxna. Alla dras över samma psykiatriska kam. De vinststinna läkemedelsbolagen torde smälla med champagnekorkarna. 

"Härliga tider, strålande tider!" Som Tosse sa.

Någon konstaterade insiktsfullt: "Först diagnosen, sedan någon att placera den på, därefter blåsa på med psykofarmaka." Det börjar inte med att någon är "sjuk", glöm det. Något primärt behov föreligger inte.

När jag växte upp i Sandviken, på det stenkastbefriade 50-talet där man inte ens behövde låsa cykeln, var det diagnosfritt. Inga bokstavskombinationer eller vitrocksetiketter. Däremot kunde man få höra att man var "jollig" (som undertecknad), "händig" eller "konstig". 

Och, jodå. Det skickades iväg människor till Bollnäs och Ulleråker, där dårkistor fanns. En släkting till oss tvångsförvarades i decennier på Bullret (Ulleråker). Släpptes ut söndermedicinerad med hängande kinder och öppen mun. Lallande. 

"Varför kan inte människor få vara som dom är?" Frågade jag som liten oskyldig pojke, en dag när jag som vanligt satt och funderade på egen kaluv, min mor. "Bara dom är som folk, så." Det lakoniska svaret från henne, kusin med Helga, den på Ulleråker kemiskt misshandlade. 

Bild: Facebook

Jimmie Åkesson en blågul Hitler?

BOKEN

Christer Bergström

Därför är SD ett nazistiskt parti

Vaktel förlag 2022

Den flitige Christer Bergström driver Vaktel förlag, hemort Eskilstuna, med en ofta intressant utgivning när den fokuserar på andra världskriget. Särskilt minns jag en bok om Felix Kersten, Heinrich Himmlers personlige massör. 

Kersten, som ligger begravd i Sverige, är en omtvistad figur. Hur mycket var egentligen med sanningen överensstämmande i hans märkliga levnadshistoria i skuggan av nazihöjdaren? Hursomhelst, på flera foton står han nära SS-chefen, relationen andas förtrolighet.

Himmler, denne forne hönsfarmare som enligt Kersten frisläppte judar ur lägren som betalning för att Kersten lindrade hans återkommande psykosomatiska, min teori, magsmärtor.

Bergström förfäktar stenhårt, med vissa marginella förbehåll, sin tes: SD är ett nazististiskt parti, att jämföra med tyska NSDAP. Han försöker gång på gång påvisa att parallellitet föreligger mellan de två partierna. Han tänjer på denna, tesen skall till varje pris ros i land. 

Det är hans metod som jag inte finner oproblematisk, bevisföringen med åtskilliga inslag av insinuation och tillspetsning. Nog har det funnits en hel del knäppgökar och våldsverkare inom SD. Men vilken blir slutsatsen, eller uttryckt så här: hur förklarar det dagens parti? 

Hur förstå dess frammarsch till riksdagens tredje största parti? Är det knäppgökarna och våldsmännens eget parti - inte mer än så? Berättar knäppgökarna och våldsverkarna i det förflutna sanningen om dagens SD? 

Gör det SD lättare att förklara - och fördöma - att ständigt påminna om dessa? Paradexemplet är 30 minuter i SVT med Jimmie Åkesson. Programledaren Anders Holmberg tjatade och tjatade om detta, "argumenterade" vidare för guilt by association, utan att komma någonvart.

Alla partier har lik i garderoben, inget är undantaget. C har sina, brunfärgade. S sina. Jag tänker i det senare fallet, för att bara ta ett exempel ur högen, på socialdemokratiska höjdare som sprang som kunder hos den så kallade bordellmamman. 

Vi kan förstås även lägga till V och Stalinkramandet en gång i tiden. 

Hur länge måste ett parti stå till svars för sina lik? Jag tar inte ställning, jag säger bara än en gång att Bergströms metod inte är oproblematisk. Men han undviker en mer grundlig, självkritisk metodologisk diskussion. Han är tvärsäker, inget rubbar hans resonemang.

Bergström letar "saftiga" citat som skall nagla fast SD i tesen. Men varför har SD blivit så populära. Inom LO sympatiserar mellan 20 och 30 procent med partiet, är alla dessa nazister? Svaret är för mig: verkligheten. Och de "gamla" partiernas tillkortakommanden.

Bergström påstår att det beror på människors naivitet, deras okunskap om det enligt honom försåtliga partiet som i likhet med NSDAP mörkar vad det egentligen vill, att SD kraftigt gått framåt och blivit tredje största parti i parlamentet. 

Att många röstar på dem kan man enligt författaren helt sonika bortse ifrån, nazistiskt är och förblir partiet.

Det luktar Hillary Clinton i hennes presidentvalskampanj, det ohöljda föraktet för dem som brukar kallas "verklighetens folk". Korkade rednecks. Vischans snusmumrikar - bakom allfarvägar och flöte. De icke tänkande arbetarklassmännens parti. 

Inte särskilt seriöst som analys betraktat. 

Förlåt mig, men jag tycker att det börjar bli tjatgt det här med SD:s nazismkoppling. Sverige står inför gigantiska problem, framförallt efter en havererande migrations- och integrationspolitik. Lägg till en urholkad välfärdsstat och grov kriminaltet. 

Sverige är inte som det var. Från trygghetens till skräckens hemvist. 

Socialdemokraterna och de övriga etablerade, "rumsrena" partierna har ingen lösning att erbjuda på problemen. Inte underligt att människor söker sig till SD. Av mer än en uppfattade som arvtagare till den rejäla socialdemokrati som en gång var. 

Saknad av traditionella gråsossar. 

Analysen av SD tarvar sociologi, inte ideologi. Klarsyn, inte låst förhandsuppfattning. Jimmie Åkesson som en blågul Führer? Nja. 

PS. För tydlighetens skull: jag har inte röstat på många år. Kommer heller inte att göra det till hösten.

Bild: dn.se