Är kvinnorna de värsta förtryckarna?

Filmen "Bride Kidnapping" (2023) kan hyras på SF Anytime för överkomliga 59 kronor. Det understryks i inledningen att den är baserad på en sann historia. Omedelbart skärps blicken.

   En ung kvinna, sjuksköterska som trivs med sitt vårdande arbete och att bo tillsammans med sin mor (fadern uppges befinna sig i Ryssland), kidnappas på öppen gata för att mot sin vilja giftas bort. 

   Det fasansfulla är att detta, enligt eftertexterna, sker så frekvent. Bride kidnapping är vardagsmat. För att förstå vidden av det hela: varje timme i princip kidnappas en ogift kvinna i samtidens Kirgizistan. Ett land borta i Asien som jag inte visste ett jota om. 

   I filmen framstår det som svårt nedsmutsat, fattigt och eländigt. Frestande att skriva "tröstlöst". Arbetslösa män som ägnar sig åt tjyverier. Kvinnorna sköter hemmet. 

   Tjänar en extraslant genom att hålla nyttjare med bastu, uppeldad med kasserade bildäck som sprider en tjock svart rök, eller servera te med tilltugg åt män lyckliga nog att ha ett kneg.

   Den bortrövade kvinnan gör gallskrikande ihärdigt motstånd, lyckas till slut slita sig loss och fly hals över huvud. 

   Om det slutar lyckligt eller inte för hennes del, det ger filmen inget enkelt svar på. Det som slår mig är hur kvinnorna, även huvudpersonens djupt religiösa mormor, medverkar till kidnappingen. Männen skulle inte lyckas med sina övergrepp, om inte kvinnorna hjälpte till. 

   Både fysiskt och med hotfulla ord: Du drar skam över din familj om du inte finner dig i ditt öde. Kvinnans mor uppsöks och hotas med samma sak. Hederskulturen är ovillkorlig. Social utfrysning riskeras. Modern faller till föga, försöker övertala dottern att gå tillbaka. 

   Osökt minns jag Fadime Sahindal och hur hennes mor medverkade till att lura in henne i ett bakhåll i Upsala. Fadime ligger begravd på Gamla kyrkogården i staden. 

   Brodern och fadern gömde sig i bostaden hos modern, väntande på dottern. Fadime misstänkte ingenting, sköts kallblodigt ihjäl. Bara för att hon dristat sig till att hålla sig med "fel" pojkvän. 

   Hon ville själv bestämma hur leva sitt liv. Ett annat, friare, än det åt henne förutbestämda.

   På gatorna i Gefle noterar jag småflickor med täckt hår, påklädda från topp till tå, som om det vore kallaste vinter. I sällskap av sina mödrar. Och jag läser i lokaltidningarna om hur barn i Gefles skolor fruktar sommarlovet. 

   De riskerar att föras ut ut landet för att mot sin vilja gifta sig med någon de själva aldrig skulle ha valt. Kanske en betydligt äldre man. I inte så få fall en släkting.

   Jag har skrivit om det förut. Om att på Bruket i Sandviken var det inte patriarkatet som styrde, utan matriarkatet. De starka kvinnorna. Och nog var mödrarna måna om att deras döttrar skulle sköta sig, inte "springa med karlar". Utan se till så att de förlovade och gifte sig.

   Jag tror dock inte, att de höll ett öga på om döttrarna var oskulder eller inte. Som i filmens Kirgizistan. Med förlorad oskuld är du chanslös och utlämnad till vargarna. Om det upptäcks.

   Tanken smyger sig på, utan att jag kan hejda den. Är det en blott gradfråga vad kvinnor utsätts för - av andra kvinnor? Är det tabu att efter Metoo lyfta kvinnoförtrycket? 

 

Och i morgon midsommarafton - även för LEK

"Morden i Helsingør", en dansk tv-serie i sex säsonger som jag följer enkom för att få njuta av de vackra scenerierna som jag sedan många år är väl förtrogen med: ett glittrande Öresund, Helsingborg där på andra sidan, tjugo minuter drygt tar det med färjan mellan länderna.

   Hamlets Kronborg med tinnar och torn. Marienlyst, badhotellet.

   I ett avsnitt konstaterar fru Sommerdahl in spe, kommissariens frilla, giftermålet kommer i sista stund av sig: 

  - Vi har ett äktenskap, vi är dock ingen familj. 

    Dan, hennes tillkommande, eller hur det nu blir med den saken det återstår att se, vågar en hoppas på en sjunde säsong, betygar hela tiden sin familjekärlek. Till familjen räknar han även sina arbetskamrater på polisstationen. Hans familjebegrepp är inkluderande.

   Jag råkade halka in på sajten MyHeritage. Och nu försöker de ihärdigt få mig att börja prenumerera på månadsbasis, men betala årsvis. Inte kostar det pocket money för en vars pension allvarligt skadats av politrukerna. MyHeritage ligger på så gott som dagligen: 

   - Se bara vad vi har hittat! Nu kan du komplettera ditt släktträd! Skynda dig att göra det mot generös rabatt!

   Min morfar Alfred, född 1890. Min mormor Elin, född 1893. Hennes föräldrar, Edvard och Katarina. Ledet före dem. Nå, allt detta känner jag ju redan till. Morfars mor, som dog tidigt, skulle jag vilja veta mer om. Men jag tänker inte hosta upp dyra sekiner för att ta reda på det.

  Enklare, och gratis, försöka återuppta kontakten med släktforskare Gunnar. Han har kartlagt släkten Stake, min mors flicknamn, ända tillbaka till 1490-talets södra Tyskland. Landet som först 1871 blev en enad nation i samband med kriget mot Frankrike.

   Visst finns det frågor jag gärna ville ha svar på. Om morfars längtan att få emigrera till Amerika. Men inte kan MyHeritage svara på det. Eller? Nå, mina surt förvärvade pengar behåller jag för mig själv. 

   Gåtan Alfred Stake behåller jag också för mig själv. Fortsätter att skriva om honom och hans livsöde.

   Apropå min mor. "Blod är tjockare än vatten", brukade hon med emfas hävda. Det stred vi om. Fånigt nog insköt jag, efter några månader vid universitetet: 

   - Blod och vatten är inkommensurabla storheter, mamma! 

   "Inkommensurabla"... Har ni hört! Hon bara skakade på huvudet åt sonen och hans fånerier.

   I Sydafrika, påstås det, är man släkt så fort man upptas i familjegemenskapen. Det krävs inga blodets band. Kanske mest konfliktfritt att ha det på det tämligen villkorslösa sättet. 

   I morgon midsommarafton. Att fira med släkten, genom blodet eller icke.

Bild: Huvudpersonerna i "Morden i Helsingør"

Det offentliga samtalets sabotörer

I Upsala på 1970-talet hade jag två doktorandkolleger på Sociologiska institutionen som jag inbillar mig att man kunde ha väckt mitt i natten. Och de skulle ha citerat långa stycken hämtade från Jürgen Habermas skrifter utan att staka sig. De hade nämligen ägnat flera år åt att med gemensamma krafter tränga in i hans samhällsfilosofiska teoribildning. 

   Kanske bör man samtidigt nämna att Habermas var ”inne” på den tiden, "postmarxistisk" nära att jag skrev, ett namn som flitigt citerades. För att visa att man hängde med som modern samhällsvetare. Hade "koll" som det heter på ful nysvenska.

   Akademin är en teorimodets flyktiga bransch. Namn kommer och går. Det krävs att man håller sig uppdaterad. Håller ett öga på who´s who. Vem det refereras till mest.

   På 70-talet var det Habermas, och professorn i tankeformernas historia, Michel Foucault, som gällde. Vill jag åtminstone minnas. I dag är det kanske ett fixnamn som Jordan Peterson. 

   Jag har inte läst men känner till honom. Kanske betraktas han som kontroversiell och inte riktigt rumsren? 

   Nykonservativ, höger eller vad det står på visitkortet. Någon svensk stjärna, i detta intellektets lilleputtland i Europas utkant, "randstat" som Jan Myrdal sa, kommer jag inte på i hastigheten.

    Nå, för sin flit förtjänade kamraterna beundran och respekt. Enligt mitt förmenande har Habermas, som är på god väg mot de hundra men är still going strong, tyska intellektuella förefaller att bli lika gamla som Metusalem, bland dem andens bjässar som Hans-Georg Gadamer och Ernst Jünger, aldrig varit särskilt lättläst. 

    Han är ingen god stilist, skriver som en typisk tysk, krångligt och invecklat, underlättar sannerligen inte för läsaren. Att som svensk läsa honom på hans moderspråk är inget mindre än en bragd.

   Det var framförallt två begrepp som mina kamrater hela tiden återvände till och honorerade: 
”borgerlig offentlighet” och ”det kommunikativa förnuftet”. 
   Jag delade inte deras panegyriska entusiasm. Den vilade på premisser som förtjänar, och ännu mer i dag, att kritiskt synas i sömmarna: var finns längre den upplysta och bildade borgerlighet som bär upp och försvarar en offentlighet värd namnet? 
   Med frisinnade förlag, liberala tidningar, publika arenor (”salongerna” en gång i tiden) av olika slag?
   Och, förutsätter inte ett kommunikativt förnuft att det eftersträvas en förutsättningslös dialog som hämtar näring från detta förnuft? Där argument möts och prövas mot varandra. Åsiktsmonopol och diktat är bannlysta. Yttrandefriheten är en och odelbar. 
   Bortsett från Trump och hans lojala svans, icke minste vicepresident Vance, finner vi det offentliga samtalets sabotörer även i vårt land. Förstörandet kan ske på olika vägar. Mer eller mindre försåtligt.
   Genom att som DN:s ledarsida, med högsta hönset Wolodarski i spetsen, låta maktens förhärskande ideologier styra vad som får debatteras - och icke. DN uppträder som diskursväktare och smakdomare. Ingen ”felaktig” röst släpps fram i det korrektas spalter.
   Eller genom att krigshetsa, dirigerat av en pånyttfödd McCarthy, en man vid namn Patrik Oksanen, och fördöma alla som inte sjunger med i den kör som inte vill dra ut i krig mot Ryssland. Och som vägrar att fördöma Israels folkmord och etniska rensning i Palestina. 

   Du är med eller mot. Ingen nyansering tillåten. Glöm yttrandefrihet och pluralism. Det öppna samhällets hörnstenar.  

   Jag vet inte om mina sjuttiotalskamrater skulle hålla fast vid Habermas. Det kan smärta att tillåta grå verklighet triumfera över vackra ideal, för att parafrasera tyskens landsman Goethe. En verklighet där skenhelighet och hyckleri skamlöst opererar. 

Foto: Goethe-Universität, Frankfurt

Onsdagseftermiddagens LEK: Självspillingar och nulöshet

Det sällan brukade, ålderstigna ordet låter direkt otäckt i mina öron: "självspillingar". Spilla sitt eget liv. Men är det inte det som vi riskerar att göra varje dag, slarva bort vårt liv? Förspilla det? I min morgonbön ber jag om att jag ska förmå vara rädd om dagen, inte förskingra den. 

   Jag vet ju, även om jag vägrar att tillstå den bittra insikten, att den kommer inte åter. Den innevarande dagen är snart förfluten, i ett blink. Se upp!

   I Sandviken på 50-talet blev en grannflicka gravid med en färgad man. Genast började det sladdras och sliddras bakom ryggen på henne. Bruksmiljön var omänsklig i fråga om snedsteg. Inget förbarmande, ingen förlåtelse. Med kalla ögon hälsades hon utanför hemmet.

  Inte långt från Isakssons bageri i Barrsätra klev hon upp på järnvägsspåret med det knappt födda barnet i sin famn. Där slutade hennes och barnets dagar.

   Det ryktades om en liten flicka i samma stad, att hon strypt sig i upphängningsanordningen till en gunga. Men det torde ha varit en olycka. Samma med pojken som klättrade upp och dödades av en strömförande ledning. 

   Kan inte tänka mig annat än att det också var en olycka. Kanske fanns kompisar på plats. Och han ville visa sig duktig för polarna. Dumdristigt agerande - kostade hans enda liv

   I Upsala förfärades jag över att från en sjuksköterska få höra att sista april - årets stora festdag i ungdomens stad med skumpafrukost, sillunch, mösspåtagning utanför Carolina, nationsdans natten lång - är den dag på året när många studenter tar sitt liv. 

   Det har till och med skett medan det samtidigt festades i studentkorridorens kök. Ingen av de festande märkte någonting. Att en korridorkamrat, samtidigt som skålades och glammades, hängde sig inne på sitt rum.

   Studenter från olika håll i landet, då omgivna av sina familjer, vänner och bekanta klarar inte av att flytta solo till Upsala och långt hemifrån hantera universitetslivets ensamhet. 

   Nå, det finns väl förmodligen andra orsaker med i bilden, när man inte orkar mer.

   I går träffade jag min själsbroder Hasse i Stockholm. Han påminde om när jag skrev om en ung kvinnlig patient på Ulleråker som jag något år in på 70-talet satt extravak hos. Efter att hon försökt att ta sitt liv genom att svälja krossade glödlampor. Personalen stod maktlös.

   Utan att jag visste hur det gick till, och utan att planera det i förväg, hälsade jag henne med: 

- Om du inte slutar, lär du mörklägga hela avdelningen!

   Isen var bruten. Vi fick god kontakt. Hårdbrödssmörgåsar och fil för att hjälpa magen. Jag satt vid hennes bädd, höll hennes hand, hon var från Tjeckoslovakien och vi pratade om Dubcek och en socialism med mänskligt ansikte. Krossad av ryssarnas tanks.

  Fram mot morgonsidan somnade hon. Jag smög mig försiktigt ut för att inte väcka henne. Till en strålande vacker midsommardag. Värmande sol från klarblå himmel. 

   Hasse och jag sittandes där på en träbänk, som vanligt när vi träffas lufsar vi upp till Vitabergsparken på Söder, kom in på varför så många unga tar sitt liv i dagens Sverige. I ett mörkt samtidsläge utan visioner och framtid. 

   Vad finns att tro på? Kämpa för? Finna mening i?

   På 90-talet gav jag ut böcker om medborgarlön. Det var så Hasse och jag lärde känna varandra. I idén om en generell medborgarlön fanns en frihetsskapande vision om ett bättre samhälle. Nu finns - ingenting. För den som längtar döden inte ens nuet.

Foto Svenska kyrkans bloggportal: Självspillingarnas trappa i Skälvum. Användes för att bära in självmördarens kista. För att markera fördömandet.

Tisdagsmorgonens LEK: Är det någonsin rätt att ta en annan människas liv?

Absolut nej, svarar säkert de allra flesta. Om man inte tillhör ett kriminellt gäng eller är en kallhamrad i kategorin yrkesmördare. Under inga som helst omständigheter kan det rättfärdigas.

   Aktiv dödshjälp är som vi vet inte tillåtet i Sverige. Inte ens om man har ALS i ett slutstadium, eller någon annan livsavslutande, plågsam sjukdom. 

   Min mor avled den 17 juni 1986, efter en mer än ett halvårs utdragen, akut sjukdomsperiod.

Kräfta i ovarierna som spred sig och bröt alltmer ner hennes kropp. Hon var bortom räddning.

   Det var förfärligt att bevittna sönderfallet. Jag kände mig maktlös. Pappa hade jag redan förlorat i leukemi 1971. Nu mamma?

   När hon, inne i Gefle på lasarettets kvinnoklinik (belägen i samma hus som jag föddes 1949), blev drastiskt sämre, ringde de och bad mig komma. 

   Jag befann mig i ett sommarfagert Öregrund, satte mig genast i bilen, åkte fort som attan  upp mot Gästrikland, tankade i Skärplinge, vindrutan fullsmockad med insekter.

   Väl framme på sjukhuset, nära midnatt, var mamma fortfarande vid medvetande, men hade det riktigt, riktigt svårt. De hade givit henne morfin, ville ge henne mer. Hon vägrade, anade väl att slutet var nära. Men på något underligt sätt, halvt omtöcknad, förnekade hon det.

   Jag sade till henne att vi skulle ge henne en spruta, vare sig hon ville eller inte. - Men, hör ni inte vad jag säger! Jag glömmer aldrig hennes förtvivlade, vädjande röst. 

   Efter den andra injektionen gled hon in i koma, flämtade oavbrutet med halvslutna ögon, låg så fram till lunchtid nästa dag, när hon tog sitt sista andetag. Sjuksköterskorna oroades över att någon skulle granska medicinlistan och fatta misstankar.

   I TV4 Play visas den brittiska serien "Finders Keepers". Om en man på den engelska landsbygden som letar värdefulla skatter i jorden. En populär hobby i England, att ge sig ut på skattjakt med metalldetektor. Nedgrävda skatter för tusentals år sedan sökes. 

   Han finner mycket eftertraktade värdeföremål. På den svarta marknaden värda en förmögenhet. Svårt skuldsatt dras han med anledning av detta in i en rad förvecklingar. Konfronteras med professionella gangsters. 

   Jag ska inte närmare än så avslöja handlingen, se serien på fyra avsnitt! Bara yppa att två män dödas, den ene i mina ögon vidrigare än den andre.     

    Huvudpersonen, en helt vanlig man i Somerset, blir ett offer för omständigheterna kan man säga. Dramaturgiskt är serien lysande, jag satt trollbunden. Graden av oförutsägbarhet hög.

   Och, ni må förlåta, men jag hoppades på att han skulle klara sig och komma undan lagens långa arm.

   Jag avslöjar inte hur det slutar. Men koppling har det till dagens rubrik. Jag tror ni fattar.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-06-17

MÅNDAGSAFTONENS LEK: Regnet upphör - även livet

Måndag morgon i juni månad, ett lätt regn föll över holmen. Helt i enlighet med väderappens prognos. Och det efter gårdagens intensiva värmebölja, vilket föranledde mig att ur byrålådan gräva fram mina gröna shorts (kortbyxor sa vi förr, för det heter det ju). 

   Ängsligt spörjde jag min livskompanjon, efter att ha iklätt mig dessa, det krävdes ingen svångrem för att hålla dem uppe: - Har jag ben för shorts? 

   Vad i ärlighetens namn skulle den arma kvinnan svara? Men hon brukar vara ärlig. På gränsen till att få spröda Lasse att känna sig förnärmad. Och bittert ångra att han öppnat munnen.

   Handen på pumpen, spindelben och shorts på åldrade, framförallt, män hör inte ihop! Eller albylvita ben och shorts. Borde vara lag på det. Eller ett förbud ristat i den lokala ordningsstadgan. 

   Anställ estetiskt skolade klädvakter, varför inte arbetslösa akademiker, som resolut motar hem män med fula ben! Annars straffsanktioner. Basta.

   Shorts, och ännu mer sandaler på fötter utan strumpor, hör inte hemma på ett kafé eller i ett hotells frukostmatsal. Svenskar, annars blyga och lydiga, välanpassade och självutplånande, kan dyka upp  i offentlig miljö klädda som befann de sig på en beach på Kanarieöarna.

   Tankade med taxfree borsten.

   Aldrig glömmer jag den påtagligt tatuerade svensken, hemmahörande i Faaagersta vilket hördes lång väg, i Havanna som under bussresan från flygplatsen in till hotellet mitt i stan vände sig till kvinnan från resebyrån:

   - Kan man gå barbröstad här? Jag hoppades, elakt lagd som jag är, att hon skulle svara ja. Så att nitiska, kubanska bylingar som aldrig lägger fingrarna emellan kunde sy in fanstyget på obestämd tid.

   Mick och Keiths melankoliska "As tears go by", något nödrimmad, lyssnade jag på strax efter att den kommit ut. Samma känsla vaknade som när det regnar. Det är något med regn som får mig att känna mig dyster. Gloomy som engländaren säger. 

   Regnet har också praktiska implikationer. När vi lirade fotboll på skolans bakgård efter sista lektionen för dagen, måste matchen ställas in om det regnade. Fotbollen var viktig för mig. Kvarterslagen i centrala Sandviken gjorde upp om vilket som var herre på täppan. 

   Det kunde gå så långt att jag kvällen innan bad till Gud om att det inte skulle regna.

   Regnet symboliserar, tror jag med risk för att låta extremt patetisk, grå oföränderlighet. Livet blir inte bättre än så här. Aldrig någonsin. Men som vi vet, upphör regnet. Liksom livet. Förr eller senare.

Foto (Rocknytt): AC/DC. Notera kortbyxorna på en i bandet.

Måndagsförmiddagens LEK: Som en utsänd från Skattebetalarnas förening

Jag läser, i en blaska jag annars sällan riktar min skumögda gammelmansblick mot, eftersom dess political correctness framkallar krupp, en anmärkningsvärt intressant artikel av en herre vid namn Kristoffer Ahlström. 

   Om hur metalbandet Iron Maiden använder klassiska engelska diktare som Coleridge och andra i sina låtar. (DN 250611) Inte påhängt, utan integrerat. Kisarna har inte googlat fram namnen, de har läst på riktigt. Anmärkningsvärt i nyanalfabetiseringens tid.

   Har man hört! Det visste jag inte om detta band. Om sanningen skall fram, är jag rudis vad gäller metal i allmänhet och Iron Maiden i synnerhet. Sextiotalet har för alltid präglat min populärmusiksmak. 

   En formulering i artikeln bränner sig fast. Om att bildning inte är tillgång, utan en rörelse. Inte helt glasklart vad som menas. Men omedelbart tänker jag på det i mina ögon fåfängliga försöket att skapa en svensk litteraturkanon. Varför - i hela friden?

   Och varför lånar sig Lars Trägårdh, som jag fram till nu har upplevt som en vettig person, till att leda detta uppdrag? Finner han det angeläget, eller är det pengarna, kanske prestigen och maktens klapp på axeln som lockar? Medalj från den illiterate knugen?

   Från Upsala och de stormiga rödskäggsåren minns jag hur böcker användes för att slå varandra på fingrarna. För mig tjänade de som verktyg för kritisk samhällsanalys. I den meningen viktiga i sig. Flitens lampa lyste långt in på natten i studentbaracken på Villavägen.

   Sedan, när vänstervågen plattats ut, universitetet regredierat till business as usual - så fortsatte detta att använda böckerna som medel för att hävda sig gentemot andra. Och förstås göra karriär, eller behålla intagna positioner, i den trånga ankdammen.

  Häromdagen hälsade vi, ett grånat seniorpar, på en före detta högskolekollega i Upsala. Institutionen som han tillhör håller till i ett mycket vackert, gammalt hus. Ockerhyra krävs av monopolistiska Akademiska hus. 

   Numera närmar jag mig, utstämplad och anställningsfri, universitetet och dess institutioner ur den knorrande skattebetalarens krassa perspektiv. 

   Och därvidlag är jag en tuff jävel. Som vore jag en utsänd  från Skattebetalarnas förening. Med miniräknare i fickan. Nagelfarande allt jag kan. 

   Vi lyssnade storörat till den före detta kollegan, när han utförligt och detaljerat berättade om sin arbetsplats. Efteråt, på väg för att att unna oss en god middag på Domtrappkällaren (deras köttbullar är ett säkert kort, jag lovar), muttrade jag ur mungipan till min livskompanjon:

    - Vete sjutton om ett sådant där, skattefinansierat, ställe egentligen behövs!

   Försök inte angripa mig med att jag är en populistisk Trump eller antiintellektuell, när jag tycker så. Akademi och intellektualitet är inte samma sak. Vi behöver intellektuella. Men akademiker? Nja, det tror de väl bara själva.

Foto: Dreamstime