Landsortens offentlighet

En gång, inte alltför länge sen, fanns det kulturredaktörer av ett särskilt slag, verkande i aviser tillhörande "lokalpressen". Alltså inte någon av de stora drakarna. I högsta grad läsvärda publicister. Hög nivå. God utblick. Stabil allmänbildning. Välskrivande. Samtidsorienterade. 

   Björn Widegren, Gefle Dagblad, Dixie Eriksson, Nerikes Allehanda, Curt Bladh, Sundsvalls Tidning, Bo-Ingvar Kollberg, UNT. 

   Fler borde förstås räknas upp. Men de fyra räcker en bra bit. Nå, Karin Månsson på Arbetarbladet, som inte tålde mig, lägger jag till. Av jämställdhetsskäl. Äh, jag skojar. Sträcker jag mig längre bort i landet, landar jag i Gunnar Bergdahl på skånska HD. 

   Men han tog helt sonika sin hatt och gick.

   

Jag hade förmånen att få medverka - många år hann det bli till slut - på GD:s kultursida under Björn Widegren. Han scoutade, heter det så?, mig när jag skrev om Brynäs IF i antologin "Den samtida historien". Utgiven till stans 550-årsjubileum.

   På samma redaktion som Björn den stilistiskt egensinniga Sanna Wikström, sorgligt nog död i förtid. Hur hon behandlades av tidningsledningen, orättvist beskylld för illojalitet, är största synd och skam. Förre chefredaktören förekommer flitigt i Expressen. 

   Som om inget hänt. "Såna är dom", skulle morfar ha muttrat.

   

Det var en förbaskat rolig tid på GD Kultur. Samtidigt behöll jag min fasta anställning som lektor på stadens högskola. GD-skrivandet skedde på sidan om. Betydligt roligare än högskolejobbet. Men vågade inte släppa det senare, eller gå ned i arbetstid. Pengarna!

   Det märkliga med GD:s kultursida var att den lästes av dem man inte trodde gjorde det. Vanligt folk. Mer än en gång stoppades jag på gatan av någon okänd ur de djupa leden som ville kommentera en text ur min hand. 

   När den humorbefriade rektorn försökte sätta dit mig för tjänstefel, efter att jag begått en satirisk debattartikel om att jag, för att inte rasera ekonomin i ett idiotiskt genomströmningssystem, godkände kreti och pleti, tillrop från mig inne i Nians varuhus från obekanta: - Ge dig inte!

   Mycket kan man säga om Björn Widegren, men yttrandefriheten var helig för honom. Jag recenserade Yrsa Stenius, petade in en enligt henne ärekränkande uppgift, hon gick i taket, stämde tidningen, det blev dyrt och inte så litet, men inte ett ord av kritik eller förebråelse från Björn. 

Sundsvallsbaserade Curt Bladh, tyvärr är han heller inte längre bland oss, var en sur jävel. Kunde man få för sig av blotta anblicken. Men surheten stavades integritet. Inte en tillstymmelse till vänskapskorruption, vad han än skrev om. Han var fullkomligt omutlig. 

   Så där som Allan Fagerström på Aftonbladet, som retade upp Dramatens fisförnäma skådespelare med sina osminkade recensioner: - Sitter han i salongen, spelar vi inte.

Jag kände mig fri på GD:s kultursida under Björn och Sanna. Kan inte påminna mig att jag en enda gång blev refuserad. Det blev jag däremot under kulturredaktör Ekenberg, som klev i skor alldeles för stora för lillpojken. 

   Han fogade sig när ansvarige utgivaren, en besynnerlig figur som viker undan med blicken när vi stöter på varann på ICA, lyfte ut en text där jag satiriserade över landshövdingen Per Bill. Denne till Gävleborg och Slottet i Gefle deporterade olycka.

   Jag fattade galoppen: nya tider nu. Inget mer skrivande i GD. Roligt var det hursomhelst, så länge det varade.

PS. Texten vill påminna om landsortens viktiga offentlighet. Den landsort där verklighetens folk finns. Och DN inte fungerar som opinionsbildare eller smakdomare.

Fotot på Sanna Wikström: Arbetarbladet

Den ensamme författaren?

Sandvikssonen Per Gunnar Evander har jag inte läst på en herrans massa år. Minns inte ens i brådrasket vilken den senaste boken var. Jag har däremot citerat ur hans Berättelsen om Josef flera gånger. På omslaget Olle Westins fårade ansikte, han också från Sandviken. 

   En duktig amatörskådespelare som Evander, som skickligt behärskade filmmediet, använde som huvudrollsinnehavare minst en gång. 

   Om inte minnet sviker mig, även på denna punkt, så var det främst i filmen I Puerto Rico hände mig inget särskilt. Om en järnverksarbetare som alltid gjort rätt för sig, och som spar och gnetar för att ha råd att få uppleva sitt drömmål, Puerto Rico. 

   Väl där, inget särskilt med det. Antiklimax. En grym besvikelse. Likt löv om hösten falnar drömmen och dör.

   

Det förblir oklart för mig varför han hade fastnat för just Puerto Rico. Spelar egentligen ingen roll. Alla längtar vi det fjärran Samarkand som det nog är lika bra att vi aldrig når. Ty hur skydda sig mot besvikelsens efterhängsna skugga?

   Om Westin även förekom i Evanders Sista resan till Främlingshem, om en tragisk bussolycka där alla omkommer, vet jag inte. Främlingshem, som det står på en skylt när man åker efter Årsundavägen, föranleder mig alltid att nämna tv-filmen när vi passerar. 

   Det är som om den etsat sig fast. Hur obevekligt ödet kan slå till. När du stunden strax innan inget ont anar. Bussresan - en allegori för det utsatta människolivet. Döden väntande runt nästa krön.

Evander var inte uppvuxen i arbetarklassen. Men fångade ändå koden, som om han härstammade från metallarbetarnas led. "Visste" hur de kollektivanställda kände och pratade, snarare teg. En sällsam lyhördhet inför det stumma folket.

   Jag imponeras av hans inlevelseförmåga. Och hans aldrig sviktande solidaritet med de betrampade. Medelklasspojken.

   Boken jag nu läser för andra gången heter Ängslans boningar. En dagboksroman. (Jag har fått för mig att ängslan är ett nyckelbegrepp i det evanderska författarskapet.) Jag läser den som e-bok. Den kom ut i papper 1980. Första utgåvan. Fyrtiofem år sedan. Tiden flyr.

   Evander nämner på en av de första sidorna Bovik utanför Sandviken. Det var som om han inte kunde släppa gästrikeuppväxten, utan ständigt bearbetade den i sina romaner, med konkret ortsanknytning. Och med en alldeles egen, småtorr, stil. 

Jag kände inte honom personligen, men min syster mindes honom från skolgården. Hon föddes 1935, två år senare än Evander. Jag har skapat mig en bild av honom som en sökande individ som aldrig fann sig tillrätta i tillvaron. 

   Trassel med en dotter (systern förolyckades). Beskylld för att fara med osanning under fiktiv täckmantel. Anmälningar. En smutsig och olycklig historia. Den borde Per Gunnar ha sluppit.

   Spritintag. Kunde ske redan på morgonen, enligt en kulturredaktör som hade telefonkontakt med honom. Demensdiagnostiserad. Placerad på ett av dessa förskräckliga vårdhem som ingen frivilligt kliver in på.

Ann Heberlein skrev en smått gripande krönika i SvD 2025-06-30 om hur ensam hon känner sig i Ystad. Utvecklade det till en mer allmän betraktelse om den svenska ensamheten, en folksjukdom. 

   Om man inte har barn, vilket Heberlein dock har, som inte bryr sig om eller fördömer en, ja, då är man riktigt ensam. Fasansfull är den, ensamhetens ålderdom. På, eller inte, ett vårdhem. 

Och då hjälper det inte om man har varit en uppburen författare. 

   PG gick bort 2022. Kulturredaktören har jag en stående inbjudan till. När vi möts hemma hos honom i Gefle fram mot höstkanten lär Evander vara ett namn och ämne som kommer upp.

Vafalls? Byta universität?

På 60-talet hörde jag talas om den pågående, stormiga studentrevolten på Freie Universität (FU) i Västberlin. Med anförare som Rudi Dutschke och Bernd Rabehl. Den förre sköts i huvudet av en högerextremist. Vilar på en kyrkogård några stenkast från FU:s campus. 

   Den senare har rört sig åt det brunaste politiska håll. Burats in, dömd för förintelseförnekelse. 

   Studentrevolten på Freie, och för den delen i Frankrike, var något annat än den svenska motsvarigheten, en mild västanfläkt. Studenterna i Stockholm fick för sig att ockupera sitt eget kårhus (sic!), umgicks med planer på att besätta Kungliga Operan (suck!). 

   En av de ledande "revolutionärerna" under kårhusockupationen hette Anders Carlberg. Sedermera gjorde han en Lasse Strömstedt, bytte från flanellskjorta till gråsossekostym. Började att predika lag och ordning, hyfs och vett.

Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag jag drömma om att jag skulle bli inbjuden som gästprofessor till det antiauktoritära och den kritiska tankens Freie Universität. 

   Men så blev det, hösten 1993. Hur beteckna denna höst? Omskakande? Inspirerande? Tankeväckande? Klyschorna står, jag hör det själv, som spön i backen.

   I boken "Nätternas natt. Höst i Berlin" (1994), försökte jag att under vistelsen samla intrycken. Kärleken till Berlin lyser igenom, en kärlek som består. 

   En bok skriven på Alte Jakobstraße i ett Berlin, inte så långt efter murens fall och DDR:s plötsliga försvinnande.

   Nog hände saker med mig. Om man, på vagaste vis, uttrycker det så. Kanske framförallt att jag kom till insikt om att den förkättrade, socialdemokratiskt impregnerade, arbetslinjen måste överges. 

   Av olika, tungt vägande, skäl. Både på ett individuellt och ett samhällsplan. 

Två böcker om medborgarlön blev resultatet efter återkomsten till Svedala. Som kuriosa kan nämnas att den från och till i Berlins Prenzlauer Berg bosatta Nina Lekander recenserade den första, "Den befriade tiden" (1995), i Expressen.

   De tyska studenterna strejkade hösten 1993. Så ingen gästföreläsning från Ekstrand. Han vägrade att agera strejkbrytare. Det har han i blodet att man bryter inte the picket line. 

   Men snart kunde han, genom samtal med strejkande, uppmärksamma skillnader mellan studenter från väst och öst. 

   De senare avvek från de förra. Även om det kan vara svårt att sätta fingret på exakt vad. Noterandet skedde främst på intuitiv grund.

Under alla år efter hösten 1993 har jag begivit mig till Berlin. Minst en gång per år. Så länge det gick med Air Berlin, nedlagt bolag och saligt i åminnelse. Till flygplatsen Tegel, nedlagd likaså. Vem som landat där kan väl glömma trängseln.

   Eller den överfulla shutteln in till stan. Känslan... Berlinkänslan...

   De senaste åren logi på det inte alltför prisvärda Seminarus CampusHotel i stadsdelen Dahlem. Gångavstånd till FU. Efter en rejäl Frühstück på hotellet rask promenad till universitetsbyggnaden Silber Laube. 

   I ena hörnet av mensan har jag slagit mig ned med min Mac. I sällskap av ett gäng läckra Leberwurstsmörgåsar medtagna från hotellets frukostmatsal.

   Eftersom studenttid råder, de studerande i Berlin är som annorstädes sena i starten, har det varit lugnt fram till bort mot tiosnåret på förmiddagen. 

Jag har trivts med att sitta där i mitt hörn. En skrivplats bör vara anspråkslös. Inget konventionellt skrivbord, om man ska få något gjort. Och helst i ett kafé. Minns Sartre. 

   Att få hänga där i hörnet och kika ut mot skylten med Rudi-Dutschke-Weg på. Även en gata i Västberlin, nära Springerhuset, bär hans namn. Efter våldsamma protester från somliga berlinbor. 

   Snylta på uppkoppling mot nätet via studentkårens wifi. 

   Känslan, som sagt...

Men nu, hör och häpna, efter senaste vistelsen i Berlin, logi i Karlshorst på något som heter Smartments, funderar jag på att byta skrivplats till Humbolds "lillmensa" som jag kallar den. Funnit den mycket inbjudande, bekväma stolar och skrivbefrämjande atmosfär.   

   Belägen i det uni som en gång var det enda Berlinuniversitetet, innan det hamnade i östzonen med stalinistisk regim, och som drog till sig studerande från när och fjärran. 

   Och där han med världsanden, filosofen Friedrich Hegel, en gång var rektor. 

   Solitären Ekstrand är inte känd för att vara lojal mot något annat än sina egna tankar. Men nu funderar han på allvar att vara "illojal" mot FU och byta mensan där mot lillmensan på HU (Humboldt Universität). Fortsättning följer...

Fotot på Lillmensan: Eva Åsén Ekstrand

Då är det illa ställt med yttrandefriheten!

 

När jag, och under många år, medverkade på GD:s kultursida avråddes jag från att använda ironi i mina texter. "Det fungerar bara inte", enligt den garvade kulturredaktören som på erfarenhetens bittra grund visste vad han pratade om. 

   Vad med satir? 

   Tja, om vi kunde fråga de satiriska konstnärerna Lasse Hillersberg eller Lena Svedberg från den anarkistiska tidskriften Puss, skulle vi få höra om ett bemötande som hette duga.

   I Hillersbergs fall gick det till och med så långt som till en fysisk attack från en rasande utställningsbesökare. Den senare ansåg att den förra skulle ha på käften. Hillersberg, antisionisten och Israelkritikern, beskylldes för antisemitism och simpelt judehat. 

   En vanlig beskyllning även i dagens enfaldiga opinionsklimat i vårt arma land. Naturligtvis helt ogrundat, både nu och då. Men enklast att avfärda befogad kritik mot ett folkmord med en belastande stämpel. Slippa argumentera.

   

Jag önskar att jag kunde illustrera min text med satiriska mästerverk från de framlidna Hillersberg och Svedberg. Men då riskerar jag att stängas av från Facebook. 

   Det har skett en gång tidigare när jag illustrerade med en affisch från Tredje riket, som gjorde reklam för Leni Riefenstahls nazihyllande film Viljans triumf.

   Jag hade därmed, enligt FB, brutit mot "communityregler". Vad jag närmare bestämt brutit mot för regler kunde jag inte räkna ut. Frågade, utan att få ett tillfredsställande svar.

   Nå, jag hänvisar den som inte känner till Puss, eller Hillersberg och Svedberg, att själv leta upp dem på nätet. Det är mödan värt, jag lovar. Med risk för att känna sig provocerad. Risk? Äh, det är som det skall vara med tankestörande konst. 

   Då först är den angelägen. När den biter med gifttänder i själens tunna hud.

Vad ska vi med konst, med det inte enbart syftande på Hötorgskonst, till som är tandlös och politiskt ofarlig? Som inte provocerar våra ingrodda tankefigurer, stör vår tankefrid? Och det gäller förstås även tecknad konst. 

   Makarna Berglins omtyckta, stornäsade figurer, som klistras upp på kylskåpsdörrar, klarar jag mig utan. 

   Rutorna ligger för nära vardagens verklighet, därigenom normaliseras den. Jag vet att många inte delar min uppfattning. Bara de får förnöjas och skratta, som åt Sällskapsresan och Sven Melander med Lloyden, så är populasen nöjd. Och kan sova vidare. 

   Låter jag fördomsfull? Ja, inte ber jag om ursäkt i så fall. 

   

Häromdagen gjorde jag ett montage - den konstnärliga tekniken har praktiserats av geniala namn som John Heartfield och vår egen Christer Themptander - på en bild föreställande Zelenskyj och Kristersson. 

   En satir över hur den senare verkar ha hur mycket pengar som helst när det gäller att skicka dem till Ukraina för ett fortsatt vansinnigt dödande, när kriget för Zelenskyj och kompani sedan länge är förlorat.

   En skolkamrat från anno dazumal ryckte genast ut och fördömde tilltaget. Som enligt honom spelar Trump i händerna. Han kallade mig upprört för "låg". Tonen tillrättavisande och uppfostrande. 

   Naturligtvis bevärdigade jag mig inte med att svara honom på Instagram, försöka förklara bilden med dess innehåll. Aldrig. Så lågt sjunker jag inte. För att använda det ordet.

    

I DN 250704 läser jag en artikel om att samhällskritiska intellektuella och konstnärer fruktar framväxten av ett autokratiskt system i USA under Trumps omnipotenta ledning. Med begränsad yttrandefrihet. 

   Det är Trump, det. En makthavare. I spåren av tidigare despoter. Inget att förvånas över, egentligen.

   Men när en vanlig skolkamrat, inget klenhuvud vad jag minns, från förr sällar sig till yttrandefrihetens fiender utan att fatta det själv, Då är det illa ställt. Jag skakar smått uppgivet på knoppen.

   Som jag, lika uppgivet, brukar säga: det är inte politikerna det är fel på och som är problemet, det är folket. 

Även publicerad under annan rubrik på 8 dagar 2025-07-04

Inga skyltdockor för mig!

Filmvetaren Lena Israel disputerade i Lund på avhandlingen Filmdramaturgi och vardagstänkande för en herrans massa år sedan. Där hon, och jag kunde bara nicka instämmande, kritiserade amerikansk filmdramaturgi för att vara linjär. 

   Hennes kritik inkluderar iakttagelsen att förutsägbarhetsgraden när det gäller amerikanska filmer, eller tv-serier, är för hög. Dramatiken försvagas, eller uteblir, om man ganska snart kan räkna ut hur det ska sluta. Det är inte Israels ord, utan mina.  

   Är till exempel afroamerikaner inblandade, eller CIA, tar mångfaldsideologi i det första fallet, den nordamerikanska, antikommunistiska världsbilden i det andra, över. 

   Det konstnärliga innehållet reduceras till något sekundärt. Film inte främst som en konstart i egen rätt, utan som tjänande ideologiproduktion.

   Man vet, genom att kika på rollistan, eller via en trailer, hur det kommer att sluta. Måste sluta för att inte finansiärerna och filmindustrin skall sätta sig på bakhasorna. Det "goda" och det "rätta" segrar alltid till slut. "Kulturimperialism" sade vi när jag var ung.

Eftersom sjukhusserier är mitt och min närståendes stora intresse på ålderns höst, började jag att titta på en följetong om vita rockar vid namn New Amsterdam. Minns inte på vilken streamingtjänst. 

   Tilltalades av mannen i serien som var sjukhuschef, ingen "chäf" som jag brukar kalla de för uppgiften olämpliga jag tvingades dela lokaler med under mitt högskoleliv, och hans ledarskap. Väl anpassat efter de professionella medarbetarna. Men en sak störde.

   Samliga läkare på emergency room på New Amsterdam, förlaga akutsjukhuset Bellevue i New York, var släta som barnarslen, min mors barska men träffande uttryck, i ansiktena. Inte en rynka efter att plastikkirurger varit framme för att skära bort åldrandet. 

   Skyltdockor, jag menar skådespelare, utklädda till läkare. Även om det kan tyckas fånigt att reagera så som jag gör, de agerande är ju skådespelare, ändå omöjligt för mig att bortse från.

   Det hjälpte inte att skådespelarna problemfritt behärskade den medicinska terminologin, att dialogen och ingreppen flöt på. Att de fick den hektiska verksamheten, hela tiden inkommande akut vårdbehövande patienter, att förefalla trovärdig och verklighetsnära.   

   Jag avbröt smått irriterad tittandet. Ännu en gång dessa skyltdockor! Inte en enda läkare med ett "vanligt" utseende i personalen. Rekryterades de enbart efter sitt yttre? 

Tacka vet jag serien Den som bär skuld i SVT Play som vi började titta på häromaftonen. Sex avsnitt, alla utlagda på ett bräde, som det skall vara. Inte otåligt behöva vänta en vecka på nästa avsnitt. Onödigt att hållas på halster.

  Utspelar sig i Wellington, Nya Zeeland. Ett land jag vet nästan inget om. Exteriörerna får mig att försiktigt checka det hårt prövade saldot på banken. Kanske ett oväntat resmål för den rastlöse Ekstrand?

   En pappa, spelas lysande av den infernaliske Peter Mullan, en av mina favoriter, utpekas som pedofil efter en händelse under en blöt fest. En försåtlig anklagelse följande talesättet "ingen rök utan eld". Hur rentvättar man sig från en sådan, går det överhuvudtaget?

    Är mannen så oskyldig som han själv påstår - eller icke? Vad med hans hustru som till varje pris vill sätta dit honom? Är det en vendetta, som maken hävdar, eller har hon skäl för att bete sig som hon gör?

   Hur det slutar är icke enkelt att förutsäga, såsom det skall vara för att hålla dramaturgin vid liv. Man kan bara spekulera eller gissa, vilket befrämjar ett aktivt tittande. Det blir både spännande och roligt att vara åskådare.

 

De agerande ser ut som vanligt folk. Inga skyltdockor. Medelålders kvinnokroppar som ingen kniv tillåtits röra vid för att sätta naturens lagar ur spel. Tunnhårighet och tjocka magar bland gubbarna. 

   Osökt tänker jag socialrealismens Ken Loach eller vår egen, högt prisade, Roy Andersson. Den sistnämnde använder uteslutande amatörer. Som ser ut som folk gör mest.

 

Jag tar tv-serier på största allvar. Fattas bara. Söker recensioner från de pennor jag hyser förtroende för. Fann Fredrik Sahlins i DN 250702. Jag anser honom vara Sveriges främste kritiker. En ordkonstnär som ingen annan i skrået. En gudabenådad stilist.

   Men varför han övergivit SR för DN:s politiskt korrekta kultursidor vet jag inte. Mer prestigefyllt? Bättre lön?

   Nå, hans analys av Den som bär skuld var vad jag brukar kalla lovande och därmed inbjudande till empirisk prövning som de säger på Uppsala universitet. Så det var bara för oss att slå oss ner i fåtöljerna med respektive dator i knäet och synkronisera tittandet mellan oss. 

   Milda maränger vilken bra serie! Den du, Lena Israel!

Även publicerad på lindelof.nu 2025-07-06

Skriftställaren som slutade att bada

Jag minns inte när jag badade senast. Med det avses inte gamla badhusets korta bassäng i Sandviken. Det ståtliga huset för övrigt rivet för många år sedan av de sippa kulturvandalerna som ersatte det med grus ock skräp. Som om det släppts en bomb på platsen.

   Samma hus där jag lärde mig simma med hjälp av badmästare Friberg. Han kunde även fixa nageltrång. Om jag inte är helt ute och cyklar förekommer han i en av Evanders romaner.

Inte heller avses nedkrypandet i badkaret på Smedsgatan. En lyx utan guds like efter att vi flyttat upp mitt i stan från tvårummaren på Barrsätragatan, med dusch i källaren som måste bokas.

   Med att bada syftas på det lekamliga nedstigandet, klingar bibliskt, i insjö eller hav. 

Vid Storsjön hade vi en röd sommarstuga med egen strand. Låter flottare än det var. Inget året runt boende som nu. Med innetjotta, tvåglasfönster och hela Rotavdragsbaletten. I det ljumma vattnet mellan vassruggar brukade jag skvalpa omkring. 

    Farsan sträckte gärna ut sig på en luftmadrass för att lapa sol. Efter att ha blåst upp den med lungkraft.

   Genom att vi hade tillgång till egen strand behövde inte Mölle, som vi sa om badplatsen vid Hedåsen och låg bara ett par stenkast bort från oss, uppsökas. Med all sand som smög sig in mellan tårna och på filten.

   Sommarstugan såldes, och med den lekstugan som farsan egenhändigt snickrat ihop, när mamma blev änka. Och var mån om att jag och min syster skulle få ut arvet efter pappa. Sådan var mamma, höll aldrig hårt i slantarna. Snålhet låg inte för henne, bruksjäntan.

Badplatsen på andra sidan Årsundavägen, med det lustiga namnet Sörtutt (jag får lust att fördjupa mina etymologiska kunskaper), hedrade jag med min närvaro kanske högst ett par gånger. Det var något, minns inte vad, som avskräckte från att bada där. Huggormar?

   Somrarna tillbringades under många år i  Danmark, närmare bestämt nordjylländska, yndiga Tversted, med Vesterhavet inom räckhåll. Långgrunt och jag begav mig gärna ut i vattnet. 

   Badandet från klipporna i Öregrund icke att förglömma. Dykandet ner i Östersjön, kallt som attan. Man klev i som en man och upp som en pojke. Ja, ni hajar vad jag menar utan att jag behöver bli grov i munnen.

Slutbadat. Inte för att jag är en badkruka. Gammeln, existensens ovälkomne gäst på ålderns dar, har reducerat min rörelseförmåga. Men, som autodidakten sa, man kan aldrig säkert veta. Kanske har inte Ekstrand plumsat i för sista gången.

   Vart mina Tarzanmönstrade badbyxor blev av, det vete sjutton. Uj, vad snygga de var! Köpta på Sanko i Sandviken. Stajlade omkring i dem, "rena Johnny Weissmuller" enligt morsan. 

Foto: Hedåsbadet (c) Naturkartan

Ska jag vara ledsen över Weißensee?

Jag kan knappast vara ensam om att ha uppskattat, för att inte säga suttit som klistrad vid serien "Weißensee" som visades för ett antal år sedan på SVT. Om den östtyska familjen Kupfer där pappan och äldste sonen är städslade av Stasi. 

   Båda högt upp i hierarkin. Pappa Hans är idealist, fortsätter att tro på det socialistiska lyckoriket och på DDR. 

   Äldste sonen, Falk, är hårdhudad och karriärinriktad. Förhör med plågoandens tonfall fångar i Stasi-fängelset i Hohenschönhausen. Ligger inne med en kommunistisk vulgärretorik enligt standardformulär 1A. 

  Världen är svart och vit. Fienden finns på andra sidan muren. De krigsglada "imperialisterna" som är ute efter DDR.

   Han är gift med en törstig ryska. De har en son som Falk vill göra elitidrottare av. Det går så där. Martin, yngste sonen i familjen, jobbar som polis, förälskar sig i en systemkritisk kvinna. Fadern har för övrigt haft ett förhållande med en "republikfiende". 

   En artist utrustad med Gisela May-röst. Lysande spelad av Katrin Hass, i verklighetens DDR dömd systemkritiker.

   Det totalitära smyger sig in i och färgar de nära relationerna. Det höjer seriens dramaturgiska värde.

   I de första säsongerna är det fortfarande DDR. I de senare, efter murens fall 1989 och DDR:s upphörande 1990, får vi följa hur realsocialisterna byter skjorta och anpassar sig till det kapitalistiska system de tidigare fördömt. Utan några större problem.

 

När vi dessa varma junidagar befinner oss i Berlin, står ett besök i Weißensee högt upp på bucketlistan. Jag har rört mig mycket i Berlin. Men aldrig varit där. Vi kvistar dit med gul spårvagn. Det tar en bra stund. Mycket att fästa blicken på under färden.

   Vid sjön ser det ut precis som i serien. Jag går genast igång, föreslår ivrigt: - Vi letar upp huset där de bodde och tar ett foto. Så kan jag använda det som illustration till en text.

   Vi passerar ett hus, dolt i den frodiga sommargrönskan, som kunde ha varit det i serien. Ser nästan på pricken ut som det. Två våningar. Trappa ned till trädgården. Men det är fel färg. Och plötsligt grips jag av onda aningar. Slår mig ned på en bänk. Fram med mobilen. Googlar.   

   Serien var ingalunda inspelad på plats i Weißensee! Utan i Potsdam. 

   Inte bodde det några Stasi-höjdare i Weißensee. De bodde i Hohenschönhausen. I en avspärrad enklav. Högsta hönset Mielke i Wandlitz utanför Berlin. Tillsammans med Honecker och de andra i parti- och statsledningen.

 

Vi avslutar, trötta i fötterna och starkt påverkade av värmen, vår tur ut till Weißensee med en Bratwurst och en rejäl portion pommes med ketchup och mayo. På en anspråkslös servering vid badplatsen. Det kostar pengar att bada. Ett vändkors är uppställt. 

   Vakter håller ett öga på badgästerna. Det plumsas och simmas i vattnet. 

   Jag vet att man i Berlin haft problem med ungdomsgäng som trakasserat de badande. Runt om på olika badplatser. Oroväckande rapporter om det i Berliner Morgenpost.

Ska jag vara ledsen över att jag har förlorat illusionen om Weißensee? Tja, Men korven smakar himla gott. Pommes fritten likaså. 

FOTNOT Jag chansar. Letar efter "Weisenßee" bland streamingtjänsterna, finns på Netflix. Det får bli att se om. Nu när illusionen är krossad.

Foto: Eva Åsén Ekstrand

/Även publicerad på lindelof.nu 250701/