Missade Bo Widerbergs plats även denna gång

Ännu ett besök i Malmö. Sex dagar i den stad vid Sundet, med frisinnets rödvita Danmark inte långt borta, som jag fallit för.  Men som jag inte visste särskilt mycket om innan jag fördjupade mig i den. 

I Brantevik, i mitten på 60-talet, umgicks jag och tjuvrökte röda Prince med jämnåriga boende i Malmö. På sommarlov hos far- eller morföräldrar i fiskeläget utanför Simrishamn.

Eric Perssons fotbollslag, som jag väl höll reda på, benämnde de "Iff-iff". Och syftade förstås på Malmö FF. Ignorerande gultröjade IFK Malmö, "kanariefåglarna". Glyttarna hade ingen aning om var Sandviken låg. 

Att döma av min dialekt, så som de uppfattade den, i Dalarna någonstans. Den geografiska kompetensen var minst sagt begränsad. Ingen värld värd att känna till och hålla reda på. 

Utanför det Skåne som enligt Landskronatösen Siw Malmkvist i en slagdänga "ingenting går upp mot".

Jag närmar mig på samma sätt Malmö som jag förhåller mig till Berlin. Uppsöker exakt samma platser vid varje besök. Som om jag måste hålla ett öga på att förändringens oförsonliga snålvind inte svept över och deformerat dem. 

Som kunde jag, den borne melankolikern, hålla fast och bevara dem mot tidens onda tand. En urban fantasi i det magiskas illusoriska tecken.

Men jag bodde inte denna gång i Västra hamnen, i skuggan av Turning Torso, som jag plägar att göra, utan på anrika Kramer vid Stortorget. Högst upp under takåsarna. 

Jag växlade några ord med the floor manager, som jag tror att hans anglifierade titel löd, om hotellet och dess flotta historia. Nämnde förstås Piraten som gärna häckade på Kramer. Men jag vågar inte ta gift på att chefens ögon signalerade igenkänning. Han var för ung.

Ekstrand har blivit gammal och med det följer ensamhetens minnen och skrönor. 

Författaren och musikern Jacques Werup skrev, men inte besjungande som Östen Warnerbring utan tvärtom, om det Malmö vars gator han nött. Innan han emigrerade till Österlen. Tecknade, närmast avskräckande, staden som en trist, grå levnadsmiljö. 

Fabrikstyngd och utan något som lyfte den ur löneslaveri-atmosfären. Men det var då, det.

Liksom klassiska industristäder som Aalborg och Göteborg har staden genomgått en makeover.

Kockums finns inte längre. Bron till Köpenhamn nedfallen på vågorna. Staden lever och pulserar. Den känns på samma gång som både en liten stad och en sjudande metropol. 

Kanske det som utgör dess charm. Och att stadsnedrivningsvandalerna inte fått härja fritt med sin saneringsneuros. 

Så jag får nog ta tillbaka det där med makeover.

Staden brottas med gigantiska ekonomiska och sociala problem. "Styrd" av en "solkig" socialdemokrati ljusår från Axel Danielsson och August Palms. Som Malmölistans Nils Littorin, alltid på hugget för att tjäna skattebetalarna, aldrig försummar att påpeka. 

Invandringen har spelat en stor roll för de omedelbara intrycken av staden. Inte bara runt Möllan.

Jag läser Rosengård och Kastanjegården på de gröna, långa bussarna. Men skulle inte drömma om att åka dit. Misstänker att det bara skulle göra mig beklämd. Konstaterande att det Sverige jag växte upp i är borta. Här har förändringens vind obarmhärtigt blåst bort det som var.

Jag rör mig helst i centrala delar. Strosar över Davidshallsbron med kopior av kändisarnas skor utställda. Påminner om skorna på kajen tll Donau i Budapest. Tillhörande judar som tvingades ned i floden.

Köpcentrat Triangeln, kanske inte centralt beläget i och för sig. I närheten bodde Göran Skytte, med sitt pågående uppror mot den vänster han tillhört. Mikael Wiehe bor där fortfarande. Jag vet exakt var. Letat upp hans adress med hjälp av Google Maps. 

Noterar att han har nyöversatt Bob Dylan för en teateruppsättning. Växlade några ord med Wiehe för ett par år sedan om "Affe", Björn Afzelius. Efter att jag hade besökt den senares grav i Göteborg. Översållad med hälsningar och gåvor från alla beundrare.

 

En dag med utmärkta Pågatåget, rabatterad Tillsammansbiljett för min närstående och undertecknad, från Triangeln ut till Hyllie för att inifrån beskåda den storslagna arenan. Och spisa dyr lunch för att komma nära isen. 

Men Bo Widerbergs plats missade jag även denna gång. På en skylt "Korpen". Ett parkeringsgarage. Har man sett Widerbergs film "Kvarteret Korpen", har man haft förmånen att se den bästa svenska filmen någonsin.

Ensemblen - med Keve Hjelm, Tommy Berggren och Emy Storm i spetsen - inmundigade under inspelningen varje afton middag på Savoy, ett annat anrikt Malmöhotell. Ett par stenkast från Kramer.

Keve åt, till de övrigas förtjusning, samma rätt varenda kväll, enligt Berggren. Lax med stuvad potatis.

Alla som tydligen vet när jag inte gör det

Nu flödar, inte oväntat, inläggen på nätet efter skolskjutningen i Örebro. Jag har föga lust att bidra till den allmänna, obearbetade, upphetsningen. Med det ena vilda ryktet efter det andra som delas. 

Men jag kan inte låta bli att reagera, med stigande skepsis, över hur vissa kategoriskt och tvärsäkert formulerar sig om vad som skedde. Som om de hade tillgång till insidesinformation som jag definitivt inte har. Och det gör mig fundersam.

En sedan länge pensionerad ledarskribent från socialdemokratiska Arbetarbladet "vet", tydligen från "säkert håll", att förövaren var högerextremist. Och att hans skjutande utlöstes av rasistiska, främlingsfientliga motiv. 

Några bevis eller fakta anförs inte för att underbygga dessa tvärsäkra påståenden. De kunde lika gärna vara gripna ur luften.

Jag försöker förstå mig på denne man. Varför han skriver som han gör på sin FB-sida. Och det i ett mycket tidigt skede. Som om han snabbt rycker ut för att avslöja, enligt hans förmenande, hur det ligger till. Innan någon annan version hinner presenteras. 

Och som kanske nyanserar den "färdiga" bilden. En nyansering som riskera att störa hur man av politiska skäl vill få det till att det skall vara.

Jag inbillar mig att det finns flera förklaringar. Mannen är djupt besviken och frustrerad över att hans älskade - kanske prövas kärleken när S i fråga efter fråga säljer ut sig och sitt program - socialdemokratis kärnväljare överger S för det honom förhatliga SD. 

Så det gäller att knipa varje chans att svartmåla och skuldbelägga SD. Ändamålet helgar medlen. Upprepas ett påstående tillräckligt ofta, och med emfas, biter det sig fast. Åtminstone hos den som inte tänker kritiskt, utan låter sig svepas med.

Där finns också, inbillar jag mig, frustration över att han inte längre har tillgång till den plattform som ledarsidan erbjöd. Och där han i offentligheten kunde förvärva ett rykte som retorisk provokatör och frän polemiker. 

Någon stor stilist var han däremot aldrig. En spalternas Sonny Liston.

Nu har han "bara" FB. Räcker inte långt för en publicistisk narcissist. Och så förlorar han vips allt vad omdöme och sans heter. Utan att kunna hejda sig.

Jag vet inte mer än någon annan som utifrån och på distans har att förhålla sig till tragedin i Örebro. 

Men det jag har kunnat utläsa, så här långt, är att skytten var en utanför samhället ställd, "misslyckad" figur som ville hämnas på samma samhälle och dess sociala myndigheter för illa behandling. 

Förvirrad och ensam [1], med tillgång till skjutvapen. Några explicita, ideologiska motiv kan jag inte urskilja. Fortsättning följer. Och jag slår inte fast någonting. Jag vet alldeles för lite.

Näthetsen har satt i gång och sticker i väg. Tonläget allt högre. Alla förblindade SD-hatare vädrar morgonluft. Alla, som i likhet med den forna ledarskribenten, "vet" och har bilden klar för sig. Inga fakta som trilskas eller bjuder motstånd tillåts.

Jag känner vämjelse. Inte hedrar anstormningen och utfallen de ihjälskjutna i Örebro. 

[1] Någon påstod att skytten diagnostiserats med "autism". Jag har ingen aning om hur man "vet" det i så fall.

Foto: Dennis Petersson, Corren

Orden för staden ovan molnen?

"Hasta förruttnelse, min brud." (Erik Johan Stagnelius)

Dödslängtan – ett svårfångat begrepp. Hur förstå vad det, närmare bestämt. skulle kunna vara. Det ekar något essentiellt omöjligt i själva begreppet. Konstigt låter det i mina öron, när jag försöker att närmare konkretisera det. Orden bjuder genast motstånd, slår bromsande till.

Det jag lärde av Wittgenstein och hans sena språkteori [1], att man hör när det är rätt. Och att det inte är krångligare än så, får problem här. Jag vet ju inte vad det är jag egentligen "hör".

Metaforiken, allt är metaforik enligt Nietzsche, snubblar sig genast på för att "hjälpa" till. Jag försöker avvisa metaforikens frestelser, förhålla mig så bokstavligt som jag bara kan. Våga, om så krävs, misslyckas.

Längta döden medan man lever, längta upphörd andning när man andas, stänga av det hjärta som fortfarande slår, längta kall och fuktig jord, längta evig bortavaro? Längta det om man vilket man inget vet, inte kan veta? En närmast "mystisk", för att inte säga esoterisk längtan.

Och så att tala om det. Dessutom. Bortsett från francofascisternas morbida (sic!) "Viva la muerte!" Eller SS dödsfascination i Himmlers regi. Stagnelius i inledningsmottot till denna text. "Jag längtar till landet som icke är", Edith Södergrans vackra sentens.

Vad längtar man? Längtar från mer än till något? Jag märker på mig själv att jag gärna särskilt vill betona detta från. Det kan jag, måhända, ge substans. Men vad efter att han skrivit "till"?

”Alla vill till himlen, men ingen vill dö.” Timbuktu, musikern. Jag har, tror jag, aldrig hört någon säga att personen längtar till himlen, inte talat om det med just de orden. 

De "suicidala", det hette så i journalerna, patienter jag som vikarierande mentalskötare ofta kom i kontakt med på Ulleråker talade inte om det. Inget ordsökande häftade vid självmordsbenägenheten. Den föregicks inte av ordens trevande i tomma intet. 

Den bara var där. Den tysta döden.

En olycklig ung kvinna som flytt från Tjeckoslovakien svalde krossat glas. Jag satt som extravak en lång midsommarnatt vid hennes bädd, för att förhindra att hon skulle gå i land med att döda sig själv. 

Vi småpratade, medan natten föll på och solens uppgång närmade sig, om diverse ting, berörde den "socialism med ett mänskligt ansikte" som ryssarna hänsynslöst med stridsvagnar satte punkt för i kvinnans hemland. 

Nämnde Alexander Dubček och Jan Palach  (den senare brände sig till döds i protest mot invasionen). Båda hade vi läst Václav Havel som inspirerade mig, långt senare, till uttrycket "det omöjliga utanförskapet" när jag handledde en uppsats. 

När så soluppgång midsommardagens morgon inföll, en himmel (sic!) som färgades röd och framträdde molnfri, sov min patient. Till synes i lugn och ro. Och jag lämnade, försiktigt tassande på tå, rummet.

I kväll skall du vara med mig i paradiset, tröstade Jesus sin meduppspikade på Golgata. Sagt för att lugna den plågade. 

"Jag har hört om en stad ovan molnen", mammas favoritpsalm. En stad utan sorger och tårar. Uppenbarligen en bättre plats än Brukets jordbundna Sandviken. Som om vi som omgav henne inte räckte till för att få henne att trivas med livet. 

Jag kunde som barn i min infantilitet vara svartsjuk och arg på den där osynliga staden - utopia. Som framkallade tårar hos mamma varje gång hon hörde psalmen. Själv kunde jag inte göra mig någon bild av samma stad. 

En gång frågade jag elakt och spydigt: "Men när det är molnfritt, då?" Mamma skickade mig onda ögat. Det förtjänade jag.

Men att längta döden? Återigen, vad är det man längtar, kan man åskådliggöra eller operationalisera, som vetenskapen säger, det?

"Jag är så trött på att leva." Kan det heta. Men leder det automatiskt till dödslängtan? Behöver det leda till det, är kopplingen given? "Jag är så trött på detta liv, hur jag lever det." Men vilket skulle alternativet vara? Döden som ett "alternativ" till ett dåligt levt liv?

Plötsligt slår det mig, hur slarviga och oprecisa vi blir när vi ska tala om döden. Orden träffar 

inte. Döden glider försmädligt undan, gäckar oss. 

Det är som om de ord vi skulle behöva för att vara tillräckligt stringenta och tydliga, de står oss inte till buds. Vi är hänvisade till att slarva och urholka mening. Vi förskingrar redan vid första försöket. 

Kanske borde det förstås som att mitt i själva språket, i den konventionella ordhanteringen, vi har ju ingen annan [1], bor en protest mot döden. Språket och döden är inte kompatibla. 

Egentligen skriver jag inte om döden. Det är bara en förklädnad eller en bräcklig fasad. 

Jag skriver, meta-skriver, om språket och orden med det språk och de ord jag har. Jag skriver om det språkliga tillkortakommandet. Språket som ett livslångt tillkortakommande. 

I så mening befriar oss döden genom att vi slipper undan detta tillkortakommande. I det ryms en särskild barmhärtighet, en dödens mycket speciella, om än inte eftertraktade, gåva. 

Även om Lars Forssell i samlingen "Oktoberdikter" skaldade: Jag måste använda ord när jag talar till er, ni måste lära er orden. Poetens uppgift, poeten har inget annat än ord, konventionella och beprövade sådana måste man tillägga, att tillgå. 

Men det tar inte bort tillkortakommandets hälta från det mänskliga språket. 

Och att göra som dadaisterna, avskaffa den syntaktiska och semantiska ordningen, endast bekräftar detta tillkortakommande, upphäver det inte.

[1] Spegelteorin, som han brottades med i "Tractatus", övergav han, insåg dess omöjlighet. Verket är suggererande intressant att ge sig på.

[2] Den franske psykoanalytikern Jacques Lacan betonade hur vi inträder i en symbolisk ordning. Den föregår oss, föreligger redan.

Boktips: Lasse Ekstrand och Erling Öhrnell, "Döden 31 sortier", Bokvinds förlag 2018.

Vem behöver "kulturen"?

Kulturministern, hon som förespråkar en "borgerlig kulturpolitik" som är detsamma som nedskärningar i de offentliga åtagandena om jag har förstått saken rätt, buades ut under Filmfestivalen i Göteborg. 

Därefter har en hätsk debatt utbrutit i spalterna. För och mot Parisa Liljestrand och hennes deklarerande att staten inte ensam kan stå för fiolerna (sic!).  

Denna Liljestrand som hellre ägnar sig åt ett studiebesök på Netflix än lägger ned mer än minimal statsrådstid på festivalen i Lilla London.

Ordet "kultureliten" (observera ordval, inte "kulturutövarna")  flyger i hetluften. Denna "kulturelit" som det moderata kommunalrådet i Norrköping, hon heter Jarl i efternamn men osäkert om hon är släkt med filmaren Stefan, retade upp genom att kalla "bortskämd". 

Varför ska man inte spara på "kulturen", när man tvingas spara på allt annat? Jag har lite svårt att följa med i resonemanget. Det ska tillstås. 

Men hon kanske fattar själv vad hon menar. Och konsekvenserna.

I den fabrikstyngda X-regionen, där jag bor, står inte den offentligt subventionerade kulturen särskilt högt i kurs. Även om det var länge sedan insändarpennorna gick glödheta. 

Nå, det nya Agnes Kulturhus i Gefle har föranlett ett och annat barskt inlägg på den sida jag hellre läser - för att få höra folkets anonyma röst - än den som förr hette Kultursidan. 

Jag minns när landstingsfinansierade Folkteatern, en gång med stjärnor och "kändisar" som Sven Wollter och Ulla Sjöblom i ensemblen, väckte stor irritation. I samband med att ett nytt anslag hade beviljats. 

Pengar till teater när gamlingarna ligger i sitt träck! Och det skärs ned på välfärden! Vad har gemene man för nytta av kostsamma satsningar på "kulturen"?

Likaså symfoniorkestern har varit föremål för populasens upprördhet. Ett på tok för dyrt påfund som endast den bildade överklassen i Gefles Djursholm, Villastaden, har glädje av. 

Nä, satsa på skola och vård! Orkestern är ett onödigt lyx - för de fåtaliga. 

Sanningen att säga går jag nästan aldrig på teater. En gång för länge sedan i Östberlin. Frank Castorfs Volksbühne satte upp "Trainspotting". 

Jag var nog ende utböling i salongen den aftonen. Efter en stund övergick ensemblen till att prata östberlinska. Nästan obegripligt för en inte uppvuxen öster om Brandenburger Tor. 

Nå, teater ser jag. Men bara om det är Gävle Handikappteater. Politisk teater när den är som bäst. Utan att vara plakatteater och slagord. Som när Fria Pro och andra intog scenen.

Vass och slagfärdig. Häcklande dem som häcklas bör. Men inte beviljas de några pengar av de häcklade kommunalpamparna.

Utan hänvisas till att tigga hos fonder bortom det offentliga.

Påfallande ung publik på Volksbühne när jag var åskådare. Till skillnad från Dramaten, kallad "Dramatanten" för sin Östermalmsbetonade, kvinnliga publik. Men det kanske bara är nesligt förtal, vad vet jag? Sanningsfärdigt ögonvittne är jag ju icke.  

Jag betalar, icke tillfrågad, via min skattsedel till Kungliga Dramaten. "Sveriges nationalteater" som det högtidligt heter. Men jag sätter sålunda aldrig min fot där. Inte heller på Kungliga Operan som jag också, likaså icke tillfrågad, är med och "sponsrar".

Big deal. Jag lägger hellre de surt förvärvade, och hårt beskattade, pengarna där än på vapen till Ukraina och ett fortsatt slaktande. Utan att tillhöra "kultureliten".

För övrigt finner jag det märkligt att ställa det ena, "kulturen", mot det andra. Vilket det nu är. Som om vi klarade oss utan "kultur". Kanske en mossig ståndpunkt. 

När det är "kulturentreprenörer" som behövs. Som får det att klirra i kassan. Och glädja kommunalrådet Jarl.

Foto: Wikipedia

Även publicerad på lindelof.nu 2025-02-08

Medan ett lätt regn faller

Vi åkte 1:a klass på SJ, som vi plägar att göra. Det kostar vi, trots skamligt låg statstjänstemannapension, alltid på oss, tillämpande den existentiellt fullödiga principen att man lever bara en gång. Eller den mer bohemiska principen: boka först, kika i pluskan sedan. 

Gott om utrymme för långa ben. Efter bytet i Fjollträsk från den för kortvuxna asiater anpassade sardinburken, dubbeldeckaren, till ett mer för en reslig svensk storleksmässigt anständigt tåg. Men stolen nedsutten. Och tyget på stolskarmen slitet. 

Varför infinner sig så ofta den trista känslan av att Sverige är ett land på dekis? Saknas det pengar? Nja, regeringen skickar ju i väg miljard på miljard till det vansinniga kriget i Ukraina. 

Tåget passerade Norrköping, den forna industristaden med det klassiska fotbollslaget. Där bodde min svärfar. Död sedan tio år. Det hände att jag ringde honom, och hans hustru, bara för att växla några ord. 

Nog tror jag att han tyckte bra om mig. Han som gärna hänvisade till Jan Myrdal i våra samtal. Och livet igenom behöll en radikal, samhällskritisk hållning. Stimulerande kan jag konstatera om våra tankeutbyten. 

Efter Peking nästa anhalt Linköping. Där finns äldsta dottern, begåvad och sin faders stolthet, samt barnbarn och barnbarnsbarn. Jag har blivit gammelmorfar och fattar inte hur det gick till. 

En tidigare student, jag kan inte minnas honom bland alla andra jag ställdes inför under årens lopp, närmade sig mig försynt när tåget från Gefle rullade in på Stockholms Central. Han frågade om jag var jag. Och det är jag ju. 

Han berättade att han var min student i mitten på 90-talet. Trettio år sedan! Läste organisationsteori. Jag fick en impuls att tipsa honom om min senaste (sista?) bok som placerar stråtrövaren, Mississippis betvingare Huckleberry Finn i titeln. Men avstod. 

Kanske skulle han dock känna igen sig i boken. I min anti-pedagogik - under ledorden frihet under ansvar. Som kunde få vissa studenter, som behållit elevmentaliteten och trodde att de fortfarande gick på gymnasiet med dess instrumentella pedagogik, att frustrerade gå i taket. 

"Vi får ju inte lära oss något!" Efterlyste korvstoppning och att läsa innantill. Men den forna discipeln ser glad ut. Han kanske trivdes med friare utbildningsformer.

Snön vek undan. Kung Bore på väg ut. Utanför fönstret grönt och vårliknande. När tåget skyndade på in i Skånes sköna slättlandskap, korsvirkeshus dök upp i fjärran, infann sig den märkliga känslan av att komma hem. Skånepågen blir bara allt större inom mig.

Jag har rejält fattat tycke för den stad som andra varnar för. Nu är jag tillbaka. Malmö, här har du mig igen! Jag vet inte för vilken gång i ordningen de senaste åren. För första gången  kvartas det på anrika Kramer. Föregånget av stora förväntningar efter allt jag hört om hotellet.

PS. Efter en natt har förväntningarna med råge infriats. Rum högst upp, med utsikt mot Stortorget och skylten med Symposion. Jag skriver detta sittandes i en fåtölj med datorn i knäet nära receptionen. Ett lätt  regn faller över Malmö. Skriftställaren mår just nu prima.

Bild: Wikipedia

Att inte känna sig gammal fast man är det

Det är då till att vara kaxig, grabben, när du redan har hunnit fylla sjuttiofem solvarv (snablar, vad fort det gick!) och är inne på det sjuttiosjätte. Men jag känner mig ju inte gammal. Jag är för det första inte det minsta gaggig. Om jag får säga det själv. 

Jag är tjatig och upprepar mig gärna, men jag är därför inte gaggig. 

Jaha, och vilken är den avgörande skillnaden? Vem försöker du övertyga genom att dribbla med distinktioner som endast är av ett akademiskt intresse? Kanske någon ondsint person genast muttrar. Men jag vet om att jag tjatar. 

Jag förmår inte att låta bli. Men det är ingen tvångshandling. Jag kan sluta med det om jag vill.

Jag ser inte gammal ut. Det hävdar jag bestämt. Men instämmer därför inte i det fånigt klämkäcka "sjuttio är det nya femtio". Jag vägrar, i ålderfascismens diskriminerande Sverige, att sticka under stol med mina ihopsamlade år. Jag undviker dock speglar för säkerhets skull. 

Lärde mig det av en distingerad, engelsk gentleman. I sober tweedkavaj och utrustad med de grå tinningarnas charm.  Jag stötte ihop med honom på Alicantes flygplats, under väntan på departure med Arlanda som slutmål, för ett antal år sedan. 

Sanningen att säga så har mustaschen och håret på Ekstrand tappat färg, som om ymnig snö fallit på honom och sedan dröjt sig kvar. Jag hann inte uppfatta när så skedde. Snacka om att överrumplas av den lömiga Gammeln. 

Inte är det som på baksidan till boken "Själens revolt" från 1988. Upptäcker det när jag i sökandet efter en referens plockar fram den ur hyllan. En svartmuskig typ bligar stumt mot betraktaren. 

Han ser inte svensk ut. Snarare påminner han om en asylsökande från Mellanöstern. 

I min uppväxtstad Sandviken såg de gamla invånarna gamla ut. De var ledbrutna, hade uppenbara svårigheter med att gå och röra sig. Efter ett nedbrytande kneg i Verket, eller inom vården med tunga lyft. Jobbet tog deras kroppar.

Jag har aldrig haft något riktigt arbete. Förutom korta inhopp som blästrare i Verket (en helvetesnedstigning) och på Akademiska sjukhusets vaktmästeri (en sammanhållning hos vaktisarna som jag aldrig förr eller senare upplevt). 

Jag har därigenom klarat mig från fysiska men. Jag har föreläst om det som intresserat och roat mig, frilansskrivit. Det har varit bra för kroppen. Chäfsallergin, som aldrig erkändes som arbetsmiljöskada, bortser jag från.

Grannar i bostadsrättsföreningen på holmen i Gefle opererar höfterna. Det är som med gamla bilar. Delar förslits och måste bytas ut. Årligen rör sig de opererade med stavar bort till bilbesiktningen, jag menar hälsocentralen, för i bästa fall ett godkännande u a.

Andra grannar, tyvärr dem som det har varit trevligt att växla ett och annat ord med, försvinner längre och längre in i dimman. Åldersdemens. [1] Återstår bara för dem, när tappra anhöriga inte orkar längre, att hamna på institution och snabbt bli ännu dimmigare. 

Sedan slockna. För så fungerar det. Utan undantag. Det är så de totala, sociologen Erving Goffmans begrepp, institutionerna obönhörligt opererar. Dödens väntrum.

Varje arla morgon ligger jag i sängen, sträcker på min långa lekamen som jag ärvde efter morfar och farfar (fassan kort i rocken, genetiken ibland nyckfull), noterar ljuset som strömmar in genom persiennerna. 

Jag lyssnar till billjuden från de flitiga arbetsmyrorna på väg till stacken. Tackar för en ny dag som jag och ingen annan disponerar och innehållsbestämmer. En gåva. Känner efter. Och gör det en gång till. (Jag avslöjade ju, att jag är tjatig!)

Är jag redo? För att upp och stå? Äntra livsdagen, den flyktiga? Ännu har inte den situationen uppstått, att jag svarar nej. Jag kan heller  inte föreställa mig vad det egentligen skulle innebära.

Jag är vanligtvis ingen munter, kvittrande figur. Tvärtom snarare en dystergök, försjunken i djupa, existentiella tankar. I sällskap med döda, vilket inte utmärker deras simulerande texter, tyska filosofer. Men jag lever! Och jag fortsätter att skriva om hur jag gör det.  

Till, förhoppningsvis, åtminstone någons glädje.

[1] Obehagligt att läsa Agnes Wold, även om hon är klok som en bok, om "demensboomen" i Expressen 250201. 

Bild: PNGegg 

Inga skyltdockor för mig, tack!

Jag går nästan aldrig i biffen, som danskarna säger. Trots att jag numera, fråga mig inte varför, är medlem i SF ( nota bene biografkedjan, inte Socialistisk Folkeparti). 

Jag förmår inte med min klena skalle att räkna ut vad gratismedlemskapet implicerar, dess eventuella fördelar. I strikt pekuniära termer. Det ordinarie biljettpriset är alldeles för högt. Och den där Bah gjorde inte saken bättre genom att höja momsen på biljetter från 6 till 25 procent.

Det puffas för nya filmer. Ibland animerade (AI-producerade?). I mina ögon mest skräp som jag klarar mig utan. Jag föredrar att bekvämt sitta nedsjunken i hemmafåtöljen, med kaffekoppen inom räckhåll eller middagsbrickan i knäet, och se film i datorn. 

På SVT Play (rikt utbud), Cineasterna (genomgående filmer av hög klass och gratis är det, räcker att man har kort på bibblan), Netflix, TV4 Play och Max. Ibland på DR TV. Med text.

Jag älskar dansk och brittisk film! Thomas Vinterberg. Lars von Trier. Ken Loach. Mike Leigh. Kunde lätt räkna upp flera i en exklusiv skara. Framförallt tyskarna, om vi sträcker oss utanför de två nämnda länderna. Fassbinder. Herzog. von Trotta. Jag stannar där. 

Ingen nämnd, ingen glömd. Kreativa filmkonstnärer i sin egen rätt. Nyttjande mediets speciella skaparvillkor på bästa sätt. 

Jag skyr amerikanska och sydeuropeiska rullar. Ni får ursäkta en enkel man. Men jag störs av alla skyltdockor med stelnade ansikten efter att plastikkirurger varit framme med kniven. Inte en rynka i anstucket.

Jag betittade några avsnitt av läkarserien "New Amsterdam". Akutkliniker och blixtsnabba insatser för att rädda liv - det är ju toppen att få följa, det. Men tröttnade likafullt. Utklädda skådespelare. Släta som barnarslen i ansiktet. 

Förlåt förlöpningen. Men det var inte jag som hittade på liknelsen. Usch, nej.

Den lysande aktören Mads Mikkelsen tog bladet från munnen och bekräftade det jag länge har misstänkt. Samtida svensk film är så usel som den är, därför att även där har det nedbrytande påfundet political correctness nästlat sig in. Filmproduktionen ideologiseras. 

Filmmakarna sträcker ut fingret i opinionsluften och känner känsligt av. Innan de vågar sätta igång. Undra på att det blir som det blir.

Samma filmmakare låter inte kvaliteten agera ledstjärna, tar inte fritt ut svängarna som i danska filmer. Typ "Festen", "Druk" (på svenska "En runda till", fånigt "översatt") och andra verk som etsat sig fast. Och som man vill se om. 

Och kan se om, flera gånger, utan att tröttna. De står sig. 

Kompromisslöst bejakas konstnärligheten. Det tummas inte på den av politiskt eller ideologiskt dunkla anpassningsskäl. Det skulle vara som att måla Mona Lisas ansikte svart för att slippa rasiststämpeln och inhösta beröm av Black Lives Matter.

Till skyarna höjs Filip och Fredriks Guldbaggebelönade film om hur den förres pappa, trots sin motvilja, och med en gammal kareta som hackar sig fram, tas ut på en sväng till det Frankrike han i fornstora dagar gärna åkte till. 

När han numera helst vill stanna hemma och ha det lugnt och skönt. 

Men ut ska han, basta. Om det så ska bära eller brista. Och brister gör det. Fadern hamnar på sjukhus. Jag lider med honom och alla uttröttande strapatser sonen och hans trogna vapendragare iscensätter.

Publiken gråter floder, öser ur sig likes och hjärtan på Facebook. Filmen träffar det dåliga samvetet över egna, försummade päron. Jag, hård som en emigrant som mamma sa, grät inte när jag såg den hårt redigerade "dokumentären". 

En manussträng klippning i samma anda som påminner om hur Michael Moore brukar handskas med sitt inspelade material. Inga spontana, oväntade sekvenser. Även om man kan få för sig att det är så. Kanske för att man så gärna vill det.

Inte handlar filmen om det som den påstås handla om! Att pigga upp och glädja den livströtta fadern med ett återseende. Snarare om Filip som sörjer sin pappas åldrande, vägrar likt ett litet barn, som aldrig vuxit upp, acceptera tidens obevekliga gång. 

Han försöker få tillbaka den barndomens dyrkade pappa han inte orkar med att glömma, men som är borta.

Han är beredd att köra hårt med farsan för att det solskensbestrålade och lyckliga förflutna, som sonen föredrar att minnas det, inte bara skall upplösas och försvinna. Barndomens grind må aldrig stängas. Livets grundvillkor skall på duken förnekas. 

Apropå svensk film så skall i rättvisans namn den cineastiskt begåvade Ruben Östlund med sina tappra försök att göra bra filmer nämnas. Men den urspårade "Triangle of Sadness" ger jag inte mycket för.

Snappade upp att han i nästa film ska blanda in Benjamin Ingrosso av alla fixstjärnor. Kanske blott ett elakt rykte? Verklighet som slår satir? Listig marknadsföring? 

Tilltaget lär i så fall dra in sköna bidragsslantar från Filminstitutet [1] med dess värdegrundsbaserade kommissarier, konsulter kanske de ska tituleras, som har näsa för vad som kan locka svenskarna till biograferna. 

Samma svenskar som gick man ur huse för att skratta åt Lasse Åbergs konstnärligt billiga filmer. Så som "Sällskapsresan", där de kunde spegla sig själva. Folket må icke överskattas! Det har jag luttrad lärt mig. 

Även om jag inte utan vidare citerar förre osthandlaren i Skara: Folk är inte dumma, de är dummare.

En svensk film som jag mycket gärna vill se är den om Skånerockaren, den på tok för tidigt bortgångne Kal P Dahl. Hans skor, nå en efterapning och inte de ursprungliga, står på Davidshallsbron mitt i Malmö. 

Tillsammans med bland andra vår störste filmkonstnär Bo Widerbergs dojor. Han kunde göra film, han. "Kvarteret Korpen" förblir oöverträffad i svensk filmhistoria. Släng dig i väggen, borgarklasskildrande pekoralisten Bergman!

Kanske kan filmen om Arlövs store son letas upp i den skånska huvudstaden, dit jag kvistar titt som tätt. För ännu har den inte dykt upp på någon av de streamingplattformar vi månadsvis betalar för att ha tillgång till med vår skamligt låga statstjänstemannapension. 

PS. 7:ans biograf återuppstår i Agnes Kulturhus i Gefle. Jag hoppas på att verkligt sevärd film ska visas i denna "smala" salong. Då kan de räkna med mig. Annars får det vara. Fåtöljen väntar. En utmärkt åskådarplats. 

[1] Läs gärna Karoline Erikssons instruktiva artikel om filmbranschen, "Ni håller på att dö! Fattar ni inte?",  i  Sydsvenskan 2025-02-01.