68:an + sandvikaren = Sant?

Foto: Netflix

Till en början bjuder den av flera hyllade svenska filmen "Ett ärligt liv" (2024), hittas på Netflix, på rena nostalgifesten för en gammal 68. Även om den utspelar sig i Lund och inte i det Upsala som jag fick uppleva. 

   Den speciella studenstadsatmosfären som präglar filmen från allra första sekvens väcker starka minnen. 

   Jag börjar att så smått känna en spirande, förstås omöjlig, längtan att få vara en del av allt igen. Men det är inte i slutet på sextiotalet i filmen. Föreläsarna använder inte OH-apparater som på min tid. Och det talas i mobiler. 

   Universitetsmiljön, en från det snöda nyttotänkandet befriad oas den gången. Intellektuellt stimulerande. Förkovrandets portar öppnades för en arbetarunge finansierad av CSN. 

   All tid i världen för att bilda sig, läsa vad man ville. De viktigaste böckerna sökte man utanför kurslitteraturlistorna. Och de bärgades på klassiska bokhandeln Lundeq. 

   Så långt från den förkrympande, tankediciplinerande bruksmiljö som jag i skuggan av Grottekvarnen växte upp i.

Men medan jag längtansfullt tittar på filmen så tränger sandvikaren undan 68:an. Romantisering och idealisering ersätts av bister hågkomst. Främlingskänslan. Avundsjukan. "Här var alla bäst i klassen", sägs det i filmen. 

   Mindervärdeskomplexet hos huvudpersonen, utmärkt spelad av Simon Lööf, från en icke-akademisk familj, också mitt. Alla andra föreföll så säkra. Jag kände mig utanför. En katt bland hermelinerna.

   Men författardrömmarna vägrade att blekna. Jag skrev dikter i smyg som ingen läste. Samma drömmar hos huvudpersonen som svårbegripligt nog studerar juridik på universitetet. Det går inget vidare, inte arbetarklasspojkens ämne. 

   Ty som Strindberg formulerade det om jura: "Överklassens uppfinning att på så kallad laglig väg hålla underklassen under sig." 

"Handling och åsikt är samma sak, allt annat leder till ett oärligt liv" deklarerar det gäng ungdomar, urspårade existenser, som den vilsna huvudpersonen hamnar hos. I bakgrunden sjunger Janis Joplin. I luften far namn som Baudelaire, "man måste berusa sig", och Sartre, "livet är ett val". 

   Men inte är de i mina ögon några anarkister, som de själva utger sig för att vara. Inte i en politisk mening. De hämtar ord från Victor Serge. Proudhon, "egendom är stöld", borde legat dem närmare till hands. Men han förekommer inte.

   Deras spontanistiska "samhällsundergrävande" praktik, styrd av devisen "det skall tas från dem som har", betyder att de snor dyra klockor i en uraffär, bryter sig in hos en fondförvaltare, skjuter det chilenska hembiträdet i magen, rånar en internationellt berömd artist på ett hotell, portiern avlivas.

Filmens regissör Mikael Marcimain (född 1970 och inte med på den röda tiden) förefaller inspirerad av den tyska "De feta åren är förbi". Om ungdomar som när ingen är hemma tar sig in i flotta hus i överklassens Wannsee utanför Berlin och vandaliserar. 

   Och nog torde även en beväpnad, dock politiskt upplyst, Röda Armé Fraktionen ha inspirerat. 

   Men parollerna i "Ett ärligt liv", som de agerande likt dem i den tyska filmen med rödfärg klottrar på väggar, är abstrakta och allmänna. Skyler över rå kriminalitet med vapen i hand och mord. Ett meningslöst våld som endast spelar repressionen i händerna.

Nå, tillbaka till Upsala och sena års insikt. 68:an och sandvikaren utgjorde inget lyckligt äktenskap. Arbetarklassmoralen går aldrig ur den senare. Inte tron på en socialism i praktiken, konkret och reformistisk. Bortom floskler och tomma paradord. "Politiska" aktioner som inte leder någonstans.

   Förresten så återvände kamraterna i Upsala till det borgerliga fadershuset. Utflykten vänsterut var tillfällig och snart över. Jag lämnade Sandviken. Men Sandviken har aldrig lämnat mig. Den skilsmässan förmådde inte Upsala anställa. 

   Jag måste bara få avsluta med att lyfta fram Peter Andersson som i en tung biroll är helt outstanding som pensionerad, radikal professor i statsvetenskap. De vinddrivnas mentor i ett ståtligt hus i Professorsstaden i Lund. 

   Sannerligen inte lätt för de unga aktörerna att mäta sig med denne gigant.

Även publicerad på 8 dagar 2025-08-03

Nej, inte han också!

Här bor Mikael Wiehe

13 augusti, dagen för Berlinmurens uppförande 1961, tillkännages med braskande rubriker, i såväl 08-press som i Sydsvenskan och HD, att Michael Wiehe drabbats (vilket ord bör väljas, det känns fel att skriva "fick") av Alzheimer. Min spontana reaktion, smått bestört: Nej, inte han också! Ännu en!

   Generationskamrat med Wiehe skummar jag, växande obehag i sinnet, texten under rubrikerna. Tydligen diagnostiserades han för drygt ett och ett halvt år sedan.

   Mitt under en turné märkte han att något var fel. Lät en annan stämma gitarren. Sökte inte läkare förrän efter avslutad turné. Misstänkte förmodligen vad det handlade om. Diagnosen fastställdes. 

   Uppger sig i dagsläget må bra. Antar att han bromsmedicinerar, som andra jag känner med samma diagnos. Hur länge håller det?

  Är det en villfarelse att antalet diagnostiserade med Alzheimer ökar? Vad beror det i så fall på? Eller det så simpelt att det blivit lättare att upptäcka? "Åderförkalkad", sade man i Sandviken. Samma sak?

Minnen förknippade med Wiehe. Går långt tillbaka. Hoola Bandola (namnet efter myrornas stridsrop i "Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul" på SVT). Som jag en gång såg live i Upsala. En nyårsafton dansade vi till deras musik, på högsta volym. 

  "Vem kan man lita på?" skrålade vi medan det nya året smög sig på. 

   Bandet bildades tidigt 70-tal, känns som en evighet sedan. Ett annat sekel. Och det är det ju. Solokarriärer vidtog efter att bandmedlemmarna skingrats. Samarbete med den skönt sjungande Ebba Forsberg för Wiehes del. Jag ryser när jag hör henne. 

   "För att jag älskar dig."Så vackert att änglarna gråter. Kan höra den hur många gånger som helst utan att tröttna.

   Till svenska låtar av Cohen och Dylan ur Wiehes hand. Ofta bra översättningar. Men inte alltid.

   Under Jan Myrdal-seminariet i ABF-huset i Stockholm för några vårar sedan upptäckte jag plötsligt Wiehe nedsjunken i en soffa utanför den sal där det hela gick av stapeln. Klev fram till honom, berättade att jag uppsökt vapendragaren Björn Afzelius grav i Göteborg. 

   Övertäckt med hälsningar och cd:n från hans fans.

   Wiehes reaktion avvaktande, nästan avvisande. Avundsjuk, eller vad då? Men han sjöng ju om Afzelius: "Du är den jag kunde va´. "

Jag älskar att kvista ned till det Malmö som det av vissa varnas för! Bo i Västra hamnen med utsikt mot Bron, Köpenhamn inom räckhåll. För att inte nämna Kastrup, porten mot stora världen. En gång fick jag för mig att leta upp Wiehes adress. 

   Nära shoppingcentret Triangeln i den skånska huvudstaden vid Sundet. Jag fann den. Men ringde inte på. Borde gjort det. Skrev om det på lindelof.nu.

   Hans diagnos påminner, än en gång, om vikten att ta vara på varje livsdag. Det är inte en klyscha. Blodigt allvar. "Life is what happens to you while you´re busy making other plans." John Lennon. Så får det banne mig inte vara under min korta stund på jorden. 

   Wiehe-favorit? "Flickan och kråkan." Inspirerad av Victor Cleves teckning. Definitivt inte "Victor Jara". Där trampar han, vänstermannen, farligt nära pekoralets träsk. Flitig har han varit, rätt tempus eller borde det vara presens?, som kompositör. Med blandat resultat, som sagt.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-08-14

Den stillsamt reflekterande Rosenberg

Foto: Motala huvudbibliotek

Göran Rosenberg minns jag från den avsomnade tidskriften Moderna Tider som Jan Stenbeck startade. Mogulen som från USA importerade skräp-tv till Sverige.

   Jan Myrdal påstod att han var närvarande när Rosenberg ömkligt kröp för despoten Stenbeck, som fult jävlades med honom, för att få bli chefredaktör för den nya, påkostade publikationen.

   Jag återgav, okritiskt och utan att syna sanningshalten närmare, påståendet i en text i GD. 

   Rosenberg hörde av sig direkt till mig på mejl med en förebrående ton. Hävdade att Myrdal ljugit och att han, Rosenberg, var besviken på mig som återgivit lögnen. "Vi har ju haft en del med varann att göra." 

   Syftade främst på när jag medverkade i ett direktsänt, flera timmar långt, debattprogram en söndagseftermiddag i SVT om det moderna arbetslivet som han ledde tillsammans med Mats Hallgren.

   För övrigt första gången jag träffade Gunnar Adler-Karlsson IRL, som i sedvanlig ordning firade stora verbala triumfer under sändningens gång. I närvaro av statsråd och generaldirektörer på statliga myndigheter. 

   

Jag skrev på anmodan från samme Rosenberg en artikel om medborgarlön i Moderna Tider. I polemik med Gunnar Wetterberg som inte alls var förtjust i idén om en generell grundtrygghet. Jag har glömt vilka skäl han anförde. Säkert inga bestickande. För det finns inga. 

   Jan Myrdal, denne mastermind i svensk offentlighet, försvarare av argumentation och rationalitet, avfärdade Rosenberg en gång med "argumentet" att han är "en sådan där som kammar hypotek" (!). 

   Guilt by association? Begriper inte hur i så fall. Men kunde inte låta bli att dra på munnen.

Jag läser som e-bok Rosenbergs "Ett kort uppehåll från vägen till Auschwitz". Osäker på om jag läst den förut, inte omöjligt eftersom den utkom första gången 2012. En fin, ömsint, skildring av hans föräldrar som mirakulöst undgick att mördas i nazisternas dödsläger.

   Hamnade i Sverige, blev så småningom bofasta i Kringelstaden (Södertälje). Med en kort tur för fadern på 50-talet till ett Israel i ekonomisk kris. Planer på att slå sig ned där? Inte förvånande.

   Ty egentligen betraktade, visade undersökningar som Rosenberg redovisar, de flesta lägren överlevande judarna inte Sverige som en plats att stanna kvar på. Amerika och Israel lockade att ta sig vidare till. Inte minst på grund av ett kyligt bemötande från myndigheter och infödda.

   Ingen som överlevt Auschwitz blir någonsin fri från förföljande skuggor och traumatiska bilder. Överlevarna, Rosenberg föredrar att kalla dem "fortlevare", är överrepresenterade i självmordsstatistiken. 

   Hans egen far försökte att hålla ut, jobbade på Scania-Vabis men förmådde inte stanna kvar, mådde allt sämre, medicinerades och elchockbehandlades, slutade med att han dränkte sig under en mentalsjukhusvistelse. Rosenberg skriver återhållsamt och dämpat, men smärtan smyger i undertexten.

Jag reagerar på vissa uppgifter, även om de inte är mig nya, i den välskrivna boken. Särskilt det avsnitt där det återges hur vanliga västtyska medborgare våren 1945, eller om det var något senare, av de allierade tvingas till konfrontation med KZ-fångar. Lik och vandrande skelett. 

  Jag har sett filmupptagningar från dylika konfrontationer. Hur de som inte lyfte ett finger för fångarna i Tredje riket chockas av det de tvingas uppleva, önskar att de slapp möta offren. Kvinnor som håller för munnen med näsdukar.

   Efter kriget hade ju ingen tysk varit nazist. Inte om de fick intyga det själva. Vilken var poängen med konfrontationerna? Jag förblir osäker. Ni har Hitler i er, som Ulrike Meinhof sade. Avnazifiering? Tja. 

   "Det får inte ske igen." Inte? I Tyskland skördar AfD allt större framgångar. Och nynazister skränar på gatorna.

Plötsligt minns jag från sextiotalets slut en hätsk debatt en höstkväll om Palestina i universitetshuset i Upsala. I panelen förutom Rosenberg bland andra Staffan Beckman. Jag läste Beckmans bok "Palestina och Israel", utgiven i samma veva. 

   Beckman, koleriskt lagd, brusade vid ett tillfälle upp mot en israelvänlig röst i salen. Rosenberg lugnade ned honom. 

   Göran Rosenberg i ett nötskal. Den stillsamt reflekterande intellektuelle. Och som modigt skriver om förtryckarstaten och ockupationsmakten Israel, som den jude han är. Fördömer folkmordet i Gaza. Med risk för att stämplas som förrädare av de israeliska krigshetsarna. Kanske redan hänt.

   En ropande röst i den blågula opinionsöknen?

Det är inte 68 nu, docent Ekstrand!

Bild: Uppsala Universitet

Nog inger det en gammal (!) upsalaakademiker, nåja, en märklig känsla att slå sig ned i det ståtliga universitetsbiblioteket Carolina Rediviva (förr ”Carro” i studentmun) i Upsala denna onådens höst 2025. 
Studenterna av idag tycks en så förskräckligt unga. 

   Var jag verkligen lika ung i augusti 1968, när jag ankom lärdomens stad på ängsliga ben? Jodå, jag hade inte hunnit fylla nitton när jag registrerade mig som recentior, ett finare ord för förstaterminsstudent.
   Vad i hela världen hade jag givit mig in på? För mig, och den familj jag härstammade ifrån, var UNIVERSITETET en främmande, skrämmande värld. Ingenting för metallarbetare och deras ättlingar.

Men som jag berättade för gymnasieeleverna på Vasaskolan i Gefle, under ett  gästframträdande där: Det fanns inte så många alternativ att välja på efter gymnasiet för oss på sextiotalet. 
   Detta sagt efter att en elev avslöjat att hon efter studenten skulle vilja gå en högskoleutbildning till mimare som tydligen erbjuds någonstans i landet.
   Förfärade anhöriga hade uppmanat henne att skaffa sig en ordentlig yrkesutbildning för att ha något att falla tillbaka på, om hon ville hålla på med pantomimer. Vilket lämpligast sker utanför jobbet, på fritiden. 
   Vad ska jag göra? Förtvivlat, nästan desperat. Från föredragshållaren: Byt föräldrar! Jubel i aulan.  

Nå, det blev lärdomens stad, skimrande i den romantiska mytens ljus, för min del. Alternativet var nog ändå inte att traska i fädrernas fotspår ner i Verket. Utan att med den vita mössan på skulten börja som kontorsslav. 
   Vad hade hänt med mig i så fall, om detta spår beträtts? Vem hade jag blivit? Radhus-Lasse Smygkrökande i garaget? Frånskild med underhållsskyldighet?

Upsala höstterminen 1968, de röda fanornas tid. För mig, bruksungen från en trång miljö, bara härligt att få dras in i heta, samhällskritiska diskussioner på föreläsningarna och annorstädes. 
   Inte skulle jag velat vara utan den stimulerande tiden. Även om de retoriskt sett värsta rödgardisterna, med borgerlig bakgrund, stötte bort mig. Uppvuxen i ett socialdemokratiskt, pragmatiskt orienterat, hem. Fötterna på jorden.

Carolina, däruppe på höjden i slutet av den branta backen, tronande med majestätisk utblick över staden, kändes inte som att det tillhörde mig. Och det tog ett par år innan jag vågade glänta på den tunga porten.
   När jag så småningom tilldelades ett forskarbord i en av de stora läsesalarna med sekler av bildning inmurad i väggarna, kändes det alltför pretentiöst och förpliktigande att slå mig ned där. 
   ”Forskare, jag?” Så istället letade jag upp ett stökigt och belamrat, men till synes övergivet, litet kyffe i källaren. Det blev min skrivplats.

1975, doktorand på Sociologen, umgicks jag med planer att som doktorshandling använda en text jag skrivit med titeln "Byråkratins makt och teorier om självstyre". Inspiration hämtades från den jugoslaviska varianten av socialism, med styrande arbetarråd på fabrikerna. 

   Ekstrand var syndikalistiskt anfäktad. 
   Men så, inför perspektivet att riskera bli arbetslös efter doktorsexamen, söktes ett forskningsanslag. 
   Vad hände med försvarsorganisationen? Syftet, inkluderande personliga motiv med min arbetarklassbakgrund, var att studera lokal fackföreningsutveckling historiskt. 
   Från pionjärtiden, via storavdelningsbildandet till arbetsrättens era - att med styrande lagar som MBL och LAS bedriva facklig verksamhet.
   Pengar beviljades från ett statligt forskningsråd. Avhandling skrevs på det insamlade materialet, intervjuer och dokument. Ofta i samma rum i källaren på Carro. Knattrande på en reseskrivmaskin av märket Facit. Smörgåspaket med.

Disputation en smällkall decemberdag 1979 i en fullsatt sal X i universitetshuset. Efter att avhandlingen uppmärksammats av Jan Scherman i Rapport,  blev det ett herrans liv på LO-ledningen och förbunden. 
   Komma och påstå att facket inte behöver sina medlemmar mer än att de betalar kontingenten, att det genom de arbetsrättsliga lagarna självständiggjorts gentemot och avlägsnat sig från dem! 

Mycket vatten har runnit under broarna sedan jag för första gången med försiktiga steg tassade in på Carolina för mer än femtio år sedan. Jag betraktar, ärligt talat en smula avundsjukt, studenterna som befinner sig längre ner i livstrappan än jag. 
   De pratar gärna högljutt med varandra, utan att bibliotekarierna hyschar åt dem. 
   Många har en tjock bok framför sig som de förefaller nagelfara. ”Kapitalet”? Nej, lagboken. De torde vilja syssla med skattejuridik efter examen, att döma av övningskompendierna som de strör omkring sig tillsammans med energidrycksflaskorna. 
   Det är inte 68 nu, docent Ekstrand!

Även publicerad på 8 dagar 2025-08-15

En inställd spelning är ingen spelning, Lundell!

En gång träläktaren på Norra IP (Bild: Byggnadsvårdsföreningen)

Det är inte ofta jag nuförtiden beger mig - jag rubricerar det "avstickare" - två och en halv mil västerut till Sandviken, där jag växte upp. Jag är, hör och häpna, inte född i Sandviken. Utan på BB "i stan", som man sade förr om länets huvudstad. "Ska vi inte ta och kvista in till stan och titta på folk?"

  Jag kan inte svara på varför jag i oktober 1949, samma år som DDR bildades och kinesiska revolutionen bröt ut, föddes där. Jag önskar det varit Västberlin. Men man kan inte få allt man önskar, upplystes jag om på barndomens julaftnar.

   Det slår mig att jag har aldrig tagit reda på varför det blev Gefle. Jag vet heller inte vilken tid på dygnet, den tredje oktober, som jag drogs ut från varma rum till kalla, för att citera Lars Gustafssons metaforik i en diktsamling. 

   Om jag skulle vilja att min förtrogne samtalsbroder Hasse, seriös astrolog, med stjärntecknen till vägledning yttrade sig om mitt liv, skulle det krävas mer exakta tidsuppgifter. Men åkersbergaren är för duktig i sitt gebit, om man säger så. 

   Jag ängslas för vad han skulle kunna komma att upptäcka och överraska mig med. Även om han försäkrar att det behöver jag absolut inte befara. Men jag är som jag är. En nervöst lagd typ.

Huset där BB var inhyst, nära nuvarande huvudingången till Gefle Sjukhus (inte längre klassificerat som länssjukhus efter att de enögt patriotiska helsingarna vildsint demonstrerat), är numera rivet. 

   Det märkliga var att min mor, 38 år när jag föddes, slutade sina dagar, innan hon hunnit fylla 75, i samma byggnad. 

   Vi hann konstatera det, innan hon gick bort. Cirkeln slöts. Inte mer än så. Ingen lång utläggning om detta med mig på hennes dödsbädd. Hennes krafter var allvarligt i avtagande. Timglasets sand rann allt fortare.

Nå, tillbaka till att alltmer sällan begå en avstickare till Sandviken. Min livskompanjon och jag tittar då och då, med ojämna mellanrum, till mina föräldrars grav. Även mammas morföräldrars, nästnästa gravplatsgranne. Det behöver vi egentligen inte. 

   Jag betalar nämligen kyrkogårdsförvaltningen på årsbasis för att hålla snyggt. Men min tillhörighet måste vårdas och påminnas om. Utan mina rötter i jorden är jag ingen. Därför till gravarna.

   Betalningen för skötseln av mammas morföräldrars grav delar vi på, jag och min favoritkusin. Bokstäverna på stenen bleknar alltmer av väder och vind. Allt svårare att läsa vad där står. I graven vilar martinsmältare Edvard Göransson (blev bara femtiotvå år) och hans hustru Katarina. 

   Intressant nog samma efternamn som Konsuln, företagsgrundaren. Sandviksbornas dyrkade avgud. Vars gudomlighet du ej må ifrågasätta. Om du vill undgå tjära och fjädrar.

På Norra IP gymnastiklektioner för plågoanden Karlsson, höst- som vårtermin. Men den klassiska bandy- och fotbollsarenan har de kommunala kulturvandalerna inte lämnat i fred. Rivit och härjat. Uppfört bostäder på den plats där is en gång spolades upp och gräset om våren växte grönt. 

   Jag har ingen som helst lust att studera ödeläggandet på närmare håll. Jag anar i ögonvrån Norra i fjärran när vi åker och handlar på Maxi ICA Stormarknad. Att ana förödelsen får räcka. 

   Att bege mig in i stadens bilförbjudna centrum, nej, det får vara. Stadsbilden är totalt förändrad. Man tror sig vara någon annanstans på jordklotet. Jag behöver nog inte utveckla det mer än så.

Under en av sina törstiga perioder ställde Ulf Lundell in en spelning. Korkat hävdade dåvarande fyllbulten att en inställd spelning också är en spelning. Korkat, som sagt. En inställd avstickare till Sandviken är en inställd sådan, därmed ingen alls. Punkt slut.

   

Pruttkulan och andra tillvarons gåtor

Bild: Jenny Lundberg

På väg, vad vädret beträffar, en behaglig lördagsförmiddag i Toyotan till SAIK:s Golfklubb i Trebo utanför Sandviken, passerar vi den beryktade Pruttkulan. Vad den innehåller, vet jag ärligt talat inte. 

   Vet bara att man som barn cyklandes till Mölle, Hedåsbadet, vid Storsjön trampade på för glatta livet. Med andan i halsen. I skräckblandad fantasi om att skulle den stinna kulan plötsligt explodera, komme det att regna stinkande fekalier över en. 

   Jag vet inte varifrån den otäcka fantasin hämtade näring (sic). Och jag tänker inte forska i det. "Hawaii har sitt hulahula / Sandviken sin pruttkula." 

   Den forne sandviksprofilen, tyvärr bortgångne, Jörgen "Jögga" Larsson skulle kunnat lämna besked om Pruttkulans historia. Han kunde sitt Viken.

Sandvikens AIK (SAIK) spelar bandy, om än inte lika framgångsrikt som förr, i högsta serien. Många legendarer i klubbens Stolta (S-märket på tröjbröstet, som sig bör, S som i "stålmännen") historia. 

   Hårdskjutande Einar Ask och Lars "Knatten" Olsson, som fick mer än en motståndarmålvakt att darra på manschetterna och vägra ställa sig mellan stolparna, bland dem. 

   Fotboll lirar de svartvita däremot i gärdsgårdsserien. Vem minns längre Stig "Tjetas" Sjödin? Ingen kunde som han skickligt  falla inom straffområdet, enligt framlidne GD-journalisten Stefan Andersson. Med sandvikenpåbrå. 

   Varför en golfklubb är för mig en gåta. Om än inte på Pruttkulans nivå. 

Utanför det röda  (borde det inte vara målat i svart och vitt?) klubbhuset, med nedslitna läderimiterande fåtöljer, slår jag mig i samspråk med en sandvikare som uppger sig bo i Hackkörven, sandvikiska för Hantverkarbacken. (Enligt ryktet käkades billig hackkorv för att orka med hyran när det var nybyggt.)

   Där också min syster, allt sjukare och nedbruten, bodde sista åren. Jag kan sakna henne så det värker till i hjärtat. Och ångra dumma elakheter från lillebrors sida. Nu är det för sent. Hon vilar, jämte maken uppe i minneslunden på körrgårn.

   Vi reder inte ut golfklubbsgåtan. Däremot konstaterar vi att våra spår har korsats. Han växte upp på Gamla Bruket, där bodde mormor och morfar. Han hade bott på Barrsätragatan, liksom undertecknad. Årskort för att se SIF:s alla hemmamatcher, men håller på SAIK. Ännu en gåta.

   

Vi kan inte låta bli, utifrån en artikel i lokalpressen nyligen om att Sandviken, åtminstone delar av stan, räknas som ett utanförskapsområde typ Tensta och Rinkeby, att förenas i sorgsenhet över att den en gång så omskötta, lilla staden har tillåtits att svårt förfalla. 

   Det sandvikaren har att berätta om hur nysandvikare beter sig, ändå ursäktade av fega, kommunala bostadsbolag, lämnar jag därhän. Hårresande. Provocerande för en skötsam person. Och som min salig mor skulle ha sagt: - Så gör man bara inte. Inget att diskutera.

   

När jag drar vagnen runt den trevliga, vidsträckta och ytterst välskötta banan med snattrande änder i små vattendrag, håller reda på antalet slag och fyller i scorecardet åt min livskompanjon, hon spelar och inte jag, fylls medvetandet på med fragmentariska minnesbilder från min uppväxt. 

   Men det kan vi inte prata så mycket om, bortom mina med vemod färgade tillbakablickar. Hon saknar anknytning. Nja, riktigt sant är det inte, vid närmare eftertanke. Hon har sina rötter i Timrå, därmed besitter hon arbetarklasskoden. 

   Ibland låter hon också som en "riktig" sandvikare.

   Hursomhelst, pratstunden med sandvikaren från Hackkörven livade upp mig. Även om vi hamnade i ett dystert snack om det nuvarande utanförskapsområdet. När SIF-supportrarna från läktaren hest och hängivet sjunger om "fina, gamla Sandviken" blir det nästan ironiskt. 

   De besjunger den stad som var.

   

Kritik av Israel är inte antisemitism

Checkpoint (NBC News)

Vad jag minns så fanns det inga judar i Sandviken när jag växte upp. Äh, så klart det fanns. Men inte i vänskaps- eller bekantskapskretsen. Inte bland skolkamraterna. Ingen att komma i direktkontakt med. Lära känna. 

   Däremot användes ordet ”jude” i förklenande sammanhang. När det hade med pengar att göra.  Framförallt lån av sådana.

   När vi bodde i Berlin hösten 1993 gick jag en gång och klippte mig i Västberlin, på Kantstraße. Hos en svensk frissa. 

   Hon avslöjade i förtroende att hennes ”fina” kundkrets, borgardamer från Charlottenburg, viskade sinsemellan om de ”hemska” judarna, hyresskojarna och ockrarna. Även om frissan hörde. 

   Alltså långt efter kriget, Tredje riket och förintelsen. Nja, kanske inte så långt ändå. Inte i syndabocksföreställningar och rasistiska fördomar. I urgammalt judehat.

   Jag brukar citera Ulrike Meinhof om tyskarna: ”Ni har Hitler i er.” Mot detta biter varken denazifieringskampanjer eller de många årens gång.

Jag gästföreläste på Birzeit University i Ramallah på Västbanken i två omgångar. Sammanlagt sex veckor. Skaffade mig vänner bland de akademiska kollegerna som jag oroar mig för.

   Vad händer efter Gaza? Väntar Östra Jerusalem, sedan länge föremål för den israeliska statens intresse? Därefter Västbanken? 

   De militanta, våldsamma bosättarna gnuggar säkert sina händer i det sistnämnda fallet, misstänker jag. De kan fortsätta att stjäla mark och starta nya bosättningar. Strunta i FN:s fördömanden.

   Palestinierna är inte palestinier i förtryckarnas ögon. Det lärde jag mig under min vistelse på Västbanken. De är araber. Smutsiga araber. Undermänniskor. Israel är en apartheidstat, stadfäst i lagarna. Enligt International Court of Justice. 

   Ingen av dem på Västbanken, som jag ofta diskuterade med, sammanblandade judar med israeler. De betonade att det är en avgörande distinktion. Judar folkmördar inte. Eller ockuperar och förtrycker. 

   Därför är kritik av Israel naturligtvis inte antisemitism som man försöker få det till i enfaldig, svensk debatt.

I mitt liv har funnits judiska intellektuella. Jag har alltid endast betraktat dem som det senare, inget annat. Förläggare, författare, publicister och dramaturger.

   Jag förfasas över det råa judehat som väckts till liv. Kanske har det aldrig sovit?

I Expressen 250808 berättar Guy Ben-Aharon, israelisk-amerikansk teaterregissör, pacifist, värnpliktsvägrare och motståndare till staten Israels brutala kolonisationspolitik, att han känner sig hemlös. 

   Ingen vill kännas vid honom. I Israel är ”förrädaren” inte välkommen. I Europa betraktad som medskyldig till slaktandet i Gaza.

   Jag lider med honom. I den polariserade värld, där allt är svart eller vitt, blir hans position omöjlig.