Men sitter du bara där!

Jag anar att det finns en koppling mellan Milan Kunderas särdeles njutbara "The unbearable lightness of being", som jag läst, och Owe Wikströms "Långsamhetens lov" som jag dock inte läst. 

Däremot hörde jag för många år sedan den senare föreläsa. Jag minns inte om vad. 

Men minns däremot att han föreläste blundande. Det skärpte lyssnarens uppmärksamhet. Kanske för att vi fruktade att föreläsaren skulle somna. Inte en enda gång öppnade han ögonen. Andäktigt innesluten i sina väl valda ord. Inget manus.

För nästan lika många år sedan satt jag i väntrummet på Länssjukhuset, som det då hette, i Gefle och inväntade min första datortomografi. Kontrastvätska skulle inmundigas. Utsträckt över minst en timme. Långsamt klunkande. Tålamodsprövande.

Jag var alltid en rastlös person. Svårt att sitta stilla. Och hade glömt medbringa bok eller senaste numret av Kalle till sjukhuset. Men så upptäcker jag plötsligt hur vilsamt det bara är att sitta rakt upp och ner. Låta tankarna komma och gå som de vill. Utan att styra.

Rena kontemplationen. Befrämjande välmående. Trots oro inför undersökningen, vad den skulle komma att visa. 

Uppvuxen i ett brukssamhälle, där Paul Lafargues "Rätten till lättja" skulle bränts på bål av verksledningen om den av svartlistad kolportör erbjudits fabriksslavarna, fostrades jag tidigt in det okritiska lovsjungandet av fliten. Man skulle "göra rätt för sig".

På en bonad i vårt kök: Flinkt arbete leder snarast till vilan. När jag föreläste om medborgarlön brukade jag medbringa den alltmer slitna bonaden och hålla upp den. Till allmän förnöjelse. 

Kanske är det genetiskt som allting annat. Min far förmådde aldrig sitta ned och bara ta det lugnt. Alltid skulle han företaga sig något. Det brann i ändan på honom. Gubbarna på bruket hade sin vedbod. Farsan garaget. 

Kanske behövde gubbarna fly en stund från det rådande matriarkatet. Bruket tillhörde ju de starka fruntimren. Som höll ögonen på gubbarna att de skötte sig. 

Nyårslöften tror jag inte på. Däremot varjedagslöften - i ett kort livsperspektiv. Ett återkommande sådant: resten av mitt liv skall jag så ofta jag hinner göra ingenting. Men det kräver sin insats. 

Det är ju en konst att göra ingenting. En ädel konst. Fråga Aristoteles och de gamla grekiska snubbarna. Arbeta - det är för slavar. Det goda livet tillhör förfiningen av själen. 

Försjunka skall jag. Och inte lyssna till: - Men sitter du bara där?!