Klassiska Gevalia skådar jag från vardagsrumsfönstret. Fabriken belägen bara några stenkast bort. Utrikesregistrerade lastbilar utanför som lastas eller väntar på lastning. Utländska chaufförer som om natten sover i bilarna. Ossisar. Polacker, bulgarer, rumäner.
Jag inhämtade att det inte är ovanligt att de tjänar 200 euro i månaden.
Jag tipsade GD:s dåvarande nyhetschef. Hon lät intresserad men ingenting hände. Jag har heller inte sett till Transport på området.
Låt mig vara tydlig. Jag tycker inte synd om chaufförerna. De vet mycket väl vad de gör. Medverkar aktivt till lönedumpning och försämring av svenska arbetares villkor.
Arbetskraftsinvandringen, om vi nämner den i sammanhanget, försämrar generellt för svenska lönearbetare. De öppna gränserna är ett otyg. Ett maktens verktyg.
Utanför Stadshuset mitt i Gävle, där kommunalpolitikerna har sitt säte, häckar män från Afrika och Mellanöstern mitt på blanka dagen utan att behöva försörja sig och sin familj.
Röker, pratar i mobiltelefoner, snurrar på radband. Jag har aldrig sett någon politiker stanna till och språka med dessa män. (Notera att det enbart är män.)
Jag har många gånger tänkt: alla de som sliter och släpar och betalar höga skatter. Cyklandes på väg från eller till jobbet passerar de dessa som utan att jobba ändå har sin försörjning, förmodligen livslång.
Provocerande torde det vara för de passerande att ofrivilligt försörja till synes fullt arbetsdugliga. Men alla tiger. Rädda för att stämplas som främlingsfientliga och bli anmälda.
Den oberoende journalisten Gunnar Sandelin har nyligen redovisat officiell statistik som otvetydigt pekar i riktning mot framväxten av ett angiverisamhälle. Klart att människor, måna om arbete och utkomst, håller tand för tunga. Utanför hemmets skyddade (?) härd.
Häromdagen berättade medierna om det utbredda välfärdsfusket. Kostar oss skattebetalare mycket stora pengar. Fusk med personlig assistans och andra tjänster.
Någon menade att det utbredda fusket inte "bara" är en ekonomisk fråga. Det hotar samhällets grundvalar. Ergo är det en politisk fråga av högsta rang. Borde vara det. Men statsledningen, med Löfven i spetsen, gör ingenting åt det.
Kriminaliteten är utbredd i min hemstad. Inte ens barn och gamla människor går säkra. Våldtäkter och misshandel. Känslan är att staden har tagits ifrån oss urinnevånare. Och jag drar mig om aftonen för att bege mig ut. Dock i vetskap om att överfall sker även dagtid.
De ocensurerade frågorna blir ofrånkomliga. Vad är det egentligen för människor som kommit och fortfarande kommer? Vi vet, det skall genast sägas, att merparten inte är flyktingar i FN:s mening. Med skyddsbehov.
Resten? Ekonomiska "flyktingar"? Bidragsmissbrukare? Välfärdssnyltare? Tjuvar och banditer? Samvetslösa? Oinformerade och naiva som små barn? Inlärt hjälplösa och oförmögna? Var tror de att pengarna, bidragen, kommer ifrån? Manna från himlen?
Jag hör själv vreden i min röst. Den är oundviklig. Samhället tycks mig på katastrofkurs. Kommun efter kommun ekonomiskt på fallrepet.
Att inte avkräva eller ta ifrån människor ansvar är att omyndigförklara dem. Det är inhumanism.
Männen utanför Stadshuset, skall de bara sitta där? I slapp kravlöshet?
Bild: Arbetarbladet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar