"En fråga som jag ställt mig under läsningen: tänk om jag efter långt och smärtsamt sökande hittar mitt sanna, autentiska jag men att varken jag eller mina medmänniskor gillar vad jag har hittat. Kan och bör jag i så fall gå tillbaka till mitt gamla och falska men av både mig och min omvärld mera omtyckta jag?"
Skribenten Carl Rudbeck landar i en rolig och tänkvärd slutsats. När han begår en understreckare som utgör en associationsrik, för att inte säga uppsluppen, recension av en bok om människans eviga sökande efter vem hon är. (SvD 21/10) Från Sokrates och framåt.
Från seriösa filosofer till dagens ytliga självhjälpsgurus. Mellanstationer med Kierkegaard, Heidegger och andra tunga gubbar på perrongen. Var är kvinnorna, torde en enögd feminist genast spörja.
Jag brukar alltid deklarera att jag är relationist. När icke-reflekterande människor kommer dragande med sina diagnoser. Populärt i vår samtid. "ADHD", "bipolär" och allt vad stigmatiserande läkare och deras allierade kan hitta på. Och tas på allvar.
Som vore människor burkar som etiketterade kan ställas in i skafferiet. Tillslutna. Tystade.
Allt förutsätts ske inuti den enskilda individen. Det är den enskilda individen som skall "behandlas". Psykofarmaka fram. Stör inte med kritiska frågor. Vingklippning pågår.
Jag är en försvuren motståndare till traditionell psykiatri och den biokemiska förklaringsmodellen. Den är reduktionistisk, förminskande den komplexa mänskliga varelsen.
Jag skulle vilja skriva "barbarisk". Drar sig ju inte för elchocker och själsförlamande ingrepp.
Den framlidne, litteräre till skillnad från nästan alla andra sociologer, Johan Asplund myntade ett socialpsykologiskt begrepp som jag ofta använder: social responsivitet.
Jag speglas och svarar på andra. Vi ingår och är inneslutna i relationer med varandra. Intrasslade och avhängiga.
Om vi glömmer det från Rousseau hämtade begreppet autenticitet, mannen som hyllade naturtillståndet före samhälle och sociala kontrakt, och som relationister vinklar det enligt följande: blir det inte av yttersta vikt att vi väljer vilka vi umgås med och speglas av?
Inför mina ledarskapsstudenter brukade jag anföra med ödesmättad stämma: - Om vi inte speglas dör vi.
Okej. Då blir de mellanmänskliga påfund vi benämner "arbetsplatser" ett problem. Där vi sällan väljer vilka vi dagligdags frotterar oss med. Kanske bättre: konfronterar. Knalla till en arbetsplats och du får genast andra människor på halsen. Ofta råder usel personkemi.
Den bitske sanningssökaren Charles Bukowski skrev insiktsfullt om detta. I "Postverket" och andra lysande, arbetslivet avklädande, verk. Grottmänniskans tillvaro är att föredra. Eremitens.
Plötsligt förstår jag varför jag mer och mer blev en ensamvarg på de arbetsplatser till vilka jag var knuten. De andra, förutom missfostren till chäfer, var kanske inte helvetet, för att citera Sartres kompromisslösa ord.
Men inga att spegla sig i. Den bortkastade tidens reglerade umgänge.
Men jag tvingade mig själv att stå ut. Bet ihop och höll masken - för det mesta. För att komma åt den allmosa som heter lön. Trisslotterna var till föga hjälp. Annars hade jag blixtsnabbt dragit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar