Jag ser framför mig Primo Levi stående på järnvägsspåret utanför Auschwitz där på den polska landsbygden. Efter att lägret äntligen befriats av Röda Armén.
Den lössläppte fången har överlevt helvetet på jorden. Och lyssnar nu eftertänksamt ut, kanske snarare in, mot världens tystnad. Världen sover. Världen vänder ryggen till.
Han vågar tänka: inget har ändrats, världen fortsätter som vanligt. Världen har inte lärt sig någonting. Vi lär ingenting av historien, kan vi långt efter Levi bittert konstatera. Krigen och fasorna har inte upphört. Människan är som hon är. Mot sig själv och andra.
Läs Primo Levis bok "Är detta en människa?" om du inte redan gjort det!
Associationen rusar till Levi efter att ha tagit del av vad framlidne journalisten Hannes Råstam missmodigt konstaterade och som återges i tidskriften Kvartal: trots grävande, avslöjande journalistik ändras ingenting. (https://kvartal.se/artiklar/ar-det-skam-eller-skamloshet-som-far-journalisterna-att-ligga-lagt/)
De klandervärda går fria, befordras och belönas. Som om de inte behövde bry sig om den sanning som dragits fram i ljuset. Som om den inte betydde något, den fatala avklädningen.
"Repressiv" tolerans är begreppet för att systemkritiker får hållas. Paradexemplet kanske Noam Chomsky (bilden) vid prestigefyllda MIT i Boston. Frän kritiker av USA:s utrikespolitik. Aldrig lagt band på sig. Aldrig lindat in. Alltid rakt på sak.
Ryckte utan att tveka ut till försvar för litteraturprofessorn, stämplad som "förintelseförnekare" och "historierevisionist", Robert Faurisson och dennes rätt att ifrågasätta gaskamrarna i de tyska koncentrationslägren.
Ett mycket inopportunt och modigt ställningstagande - från en jude, dessutom.
Chomskys integritet är orubblig. Hans intellektuella hederlighet likaså. (Jag hade, förresten, häromdagen kontakt med kulturredaktören på anrika VLT: den unge Erik Jersenius. En man med Chomskys egenskaper.)
I Sverige var det väl i stort sett bara Jan Myrdal som försvarade fransmannen som misshandlades fysiskt när han besökte vårt land. Munnen skulle täppas till på honom ansåg de rättänkande. De agerade som Goebbels stormtrupper en gång i tiden.
Trots sin rättframhet har Chomsky fått behålla sin anställning. Kanske har etablissemanget behövt honom: det dåliga samvetet, stenen i skon.
Jag använde den metaforen vid ett sammanträde med styrelsen för Högskolan I Gävle, menade att jag ville vara en sådan sten i regionens sko. Ingen av de övriga ledamöterna såg vidare glad ut.
Men kanske anställningen för Chomsky skulle ryka i värdegrundskulturens antiintellektuella tidevarv.
Jan Myrdal är kanske vår svenske Chomsky. Utan anställning, nota bene. Annars har vi ju exempel på sådana som straffats för att de inte har tigit. Offrat mycket. Men inte sålt sin själ. Ingvar Bratt på Bofors, journalisten Gunnar Sandelin och andra.
Kanske behöver de stelnade apparatmänniskorna, sådana som den slipsprydde stenstoden minister Damberg (reagerar han om man sticker honom med en nål?), kritikerna för att upprätthålla skenet av demokrati och debatt.
Repressiv tolerans, som sagt.
Men S, som Damberg tillhör, är ju det mest leninistiska partiet som funnits, som någon skrev. Toppstyrt, inget som helst utrymme för ifrågasättande från gräsrötternas sida av beslutad politik. Det är bara att knipa och hålla med. Svika sig själv. Om man vill vara kvar.
(Talande exempel på fäaktig lojalitet mot partilinjen: https://www.gd.se/artikel/flyktingfragan-splittrar-regeringen-elin-lundgren-s-fran-gavle-forvantar-mig-nagot-annat-av-mitt-eget-parti)
I mina mörka stunder hamnar jag lätt i samma anda som Råstam. Det är meningslöst. Kritik och avslöjanden ändrar ingenting. Det snarare bara stärker makten. Varför då insistera, fortsätta att hålla på?
PS. "Rättshaverist", ett uttryck jag avskyr i sammanhanget.
Foto: Wikipedia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar