Kritik av Israel är inte antisemitism

Checkpoint (NBC News)

Vad jag minns så fanns det inga judar i Sandviken när jag växte upp. Äh, så klart det fanns. Men inte i vänskaps- eller bekantskapskretsen. Inte bland skolkamraterna. Ingen att komma i direktkontakt med. Lära känna. 

   Däremot användes ordet ”jude” i förklenande sammanhang. När det hade med pengar att göra.  Framförallt lån av sådana.

   När vi bodde i Berlin hösten 1993 gick jag en gång och klippte mig i Västberlin, på Kantstraße. Hos en svensk frissa. 

   Hon avslöjade i förtroende att hennes ”fina” kundkrets, borgardamer från Charlottenburg, viskade sinsemellan om de ”hemska” judarna, hyresskojarna och ockrarna. Även om frissan hörde. 

   Alltså långt efter kriget, Tredje riket och förintelsen. Nja, kanske inte så långt ändå. Inte i syndabocksföreställningar och rasistiska fördomar. I urgammalt judehat.

   Jag brukar citera Ulrike Meinhof om tyskarna: ”Ni har Hitler i er.” Mot detta biter varken denazifieringskampanjer eller de många årens gång.

Jag gästföreläste på Birzeit University i Ramallah på Västbanken i två omgångar. Sammanlagt sex veckor. Skaffade mig vänner bland de akademiska kollegerna som jag oroar mig för.

   Vad händer efter Gaza? Väntar Östra Jerusalem, sedan länge föremål för den israeliska statens intresse? Därefter Västbanken? 

   De militanta, våldsamma bosättarna gnuggar säkert sina händer i det sistnämnda fallet, misstänker jag. De kan fortsätta att stjäla mark och starta nya bosättningar. Strunta i FN:s fördömanden.

   Palestinierna är inte palestinier i förtryckarnas ögon. Det lärde jag mig under min vistelse på Västbanken. De är araber. Smutsiga araber. Undermänniskor. Israel är en apartheidstat, stadfäst i lagarna. Enligt International Court of Justice. 

   Ingen av dem på Västbanken, som jag ofta diskuterade med, sammanblandade judar med israeler. De betonade att det är en avgörande distinktion. Judar folkmördar inte. Eller ockuperar och förtrycker. 

   Därför är kritik av Israel naturligtvis inte antisemitism som man försöker få det till i enfaldig, svensk debatt.

I mitt liv har funnits judiska intellektuella. Jag har alltid endast betraktat dem som det senare, inget annat. Förläggare, författare, publicister och dramaturger.

   Jag förfasas över det råa judehat som väckts till liv. Kanske har det aldrig sovit?

I Expressen 250808 berättar Guy Ben-Aharon, israelisk-amerikansk teaterregissör, pacifist, värnpliktsvägrare och motståndare till staten Israels brutala kolonisationspolitik, att han känner sig hemlös. 

   Ingen vill kännas vid honom. I Israel är ”förrädaren” inte välkommen. I Europa betraktad som medskyldig till slaktandet i Gaza.

   Jag lider med honom. I den polariserade värld, där allt är svart eller vitt, blir hans position omöjlig.

Vilhelm Moberg in memoriam

Wikipedia

Den 8 augusti 1973 vadade Vilhelm Moberg ned i vattnet utanför Väddö för att dränka sig. Längre upp i en backe låg hans skrivarstuga, om jag förstått det rätt. Varje gång bussen till Grisslehamn, med Eckerölinjens båt väntande vid kajen, passerat dödsplatsen, har mina ögon sökt sig mot densamma.

   Jag är inte helt övertygad om varför Moberg begick denna handling, vad som drev honom till det. Jag har hört olika teorier. Men vad spelar det för roll? Han är borta. 

   Den folkkäre, för nog var han en småfolkets man och försvarare, Moberg (skrev inte för inte "Min svenska historia berättad för folket") har aldrig blivit en av de svenska författare som jag flitigt har läst. Och läst på nytt. 

   Så som Strindberg. Jan Myrdal. Eller Lars Gustafsson. Morbergs populära utvandrar- och invandrarböcker har jag kämpat mig, förlåt vanvördigheten alla mobergälskare, igenom. 

   För att jag ansåg att jag borde göra det. Skam vore det annars. Träsmak. 

   "Rid i natt" läste jag med behållning. Liksom "Soldat med brutet gevär". Tv-serien byggd på "Raskens", om fattigdom och umbäranden i ett förflutet Småland, som jag följde, förvandlades till en lustighet. 

   Jag syftar på den "småländska" som indelte soldaten "Rasken" själv, Sven Wollter, talade. Milda maränger hur han lät! Vågade inte regissören ingripa? Användes inte dialogcoacher på 70-talet?

Framför de många verken ur hans hand ställer sig kraftkarlen Vilhelm Moberg som resolut tog ställning mot den otidsenliga monarkin och det erbarmliga kungafjäsket. Där har jag en frände. 

   Lika ihärdigt vände han sig på 50-talet mot korruptionen inom rättsväsendet och bland samhällets toppar. Rättsrötan. Om han ändå hade levt idag! Med krigshetsare och skattemedelsförslösare (vapen till Ukraina) som Kristensson och kompani.

   Mer än kraftfull kunde han bli rasande över det han uppfattade som snedvridenheter och maktpersoner som slingrade sig.

   Som när han i direktsändning i tv inte lät Palme tala till punkt i försvar för den socialdemokratiska regeringens hantering av dissidenten och Nobelpristagaren i litteratur Alexander Solzjenitsyn. Inlåst av de stalinistiska politrukerna. 

   Palme försökte, leende men med ett alltmer pressat uttryck i ansiktet, vädja till Moberg, tilltalade honom "Ville". 

   Hade inte en chans mot den polemiskt sluggande författaren. Rena verbala knockoutslagen mot den ömklige, för Moskva krypande, statsministern.

  

"Din stund på jorden" är min Mobergfavorit. Aldrig glömmer jag en uppsättning, baserad på boken, för många år sedan med Hans Strååt på Upsala stadsteater. Jag går ju annars nästan aldrig på teater. Det lämnar jag till kulturtanterna och recensenterna.  

   Strååt, ensam på scenen, var fullkomligt lysande i sin gestaltning. När han sömlöst växlade från pojke i knäbyxor till en gammal, tillbakablickande man vid livets slut. Mobergs alterego? Publiken satt som förtrollad. Nära till tårarna.

   "Jag vill inte ha med döen att göra", har jag citerat många gånger. I en bok, glömt vilken, jag skrev, förstärkte jag det till "jag hatar döden!" Vännen Bengt, en mycket medmänsklig präst, har använt det när han officierat.

FOTNOT. Samtidigt som jag skriver detta får jag veta att Roger Fjellström gått bort. Honom förknippar jag med Häften för kritiska studier. En annan tid. Liksom Moberg.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-08-08

U-båtarna skrämmer med sin närvaro

The National WWII Museum, New York

 

Åttio år har hunnit gå sedan de amerikanska atombomberna släpptes över Hiroshima och Nagasaki. Med anledning av detta intervjuas en kvinnlig läkare, aktiv motståndare mot kärnvapen, i TV 4:s Nyhetsmorgon 6 augusti. Hon får frågan ”vad ska dessa vapen egentligen försvara?”. 

   En besynnerlig fråga, tycks det mig, från programledarna. Men ett mycket bra svar från doktorn. 

Nämligen: Snarare borde vi fråga oss vad vi slutar att försvara om vi släpper helvetesvapnen lösa. Vi slutar att försvara civilisationen och mänskliga värden som borde vara oantastliga och självklara. 

   Istället väljer vi, snarare makthavarna, förintelsen.

Jag läser om den en gång uppburne John Hearsey´s artikel i The New Yorker 31 augusti 1946. Med rubrik ”Hiroshima”. Den ansedda tidskriften upplät hela numret åt Hersey. Och den sålde som smör i solsken. Albert Einstein ryktas ha köpt 1 000 exemplar.

   Texten sägs utgöra ett tidigt exempel på ”new journalism”, utan att termen användes. (För att sedermera häftas vid kända namn som Tom Wolfe och Hunter S Thompson.)

   Och långt innan begreppet ”journalism of attachment” kom i svang. Det kunde tillämpas, inverterande, på svenska journalister. Attached till den politiska makten. 

   Det har gått så långt att ett stort antal av dessa journalister i ett offentligt upprop kräver att få rapportera sanningsenligt från Gaza. Om någon fortfarande trodde på att hävdvunna publicistiska ideal, objektivitet och konsekvensneutralitet, hölls högt av msm:s chefer. Glöm det.

Hiroshima. Nagasaki. Hörde jag ”det får aldrig ske igen”? Som efter andra världskrigets 52 miljoner döda, och inblickarna i de befriade tyska koncentrationslägren. Tomma ord. Varken till tröst eller hopp.

   Utanför Ryssland har USA placerat kärnvapenbestyckade u-båtar. Vad har USA överhuvudtaget i Europa att göra? Vilken position har u-båtarna? Var exakt befinner de sig? Kanske en militärhemlighet.

   Värst av allt, att försöka leva med rädslan inför det som jag ber om inte ska hända. Människorna i Hiroshima och Nagasaki levde som vanligt minuterna innan bomberna föll. De kunde inte förutse katastrofen. 

   U-båtarna skrämmer, i vilket vatten de än ligger. Kärnvapenbestyckade kan de aldrig vara för långt borta.

Texten även publicerad på lindelof.nu 2025-08-06

Min förlorade uppväxtstad

Min släkt kom till Sandviken redan på 1880-talet. Verket grundades 1862. Stadsrättigheter utdelades först 1943. När man pratar om "riktiga" sandvikare, nog kvalar vi in. 

   Morfars farfar emigrerade till USA. Morfar närde samma dröm. Men blev kvar i Verket till pensionering. Stämplade in när han blott var tretton. Företagsläkaren utfärdade ett intyg om att minderåringen var tillräckligt fysiskt stark för att kunna gå nattskift.

Företagets grundare, Konsul Göransson, drömde om att skapa ett mönstersamhälle i Robert Owens anda. Patriarkaliskt. Hårt styrt. Social kontroll.  Inga socialister. En fackförening bildades 1906 med en representant från företagsledningen närvarande. 

   Om de arbetande nu, till Göransson irritation, absolut måste sammansluta sig kollektivt. Det behövde de ju egentligen inte, enligt patriarken. Han tog ju hand om de sina på alla sätt och vis. Från vaggan till graven. Den gode fadern. 

   Svartvita foton på det brukssamhälle som uppfördes visar på företagsägda hus i långa rader. Syrenbersåer och vedbodar. "Konceptet" ger ett trevligt intryck. Om än signalerande ett för makten överskådligt samhällsläger.

   Mina morföräldrar bodde på Bruket. Med fem barn. Ett rum och kök. Tills de flyttade till Pensionärshemmet. Samma utrymme. Ett rum och kök. Men bekvämligheter. Inomhustoalett. 

Bortom syrénbersåerna och hallonbuskarna det aldrig tysta Verket, som förutom att producera stålprodukter producerade fabrikssjälar. Verket förskaffade sig internationellt rykte. 

   Stig Sjödin flydde med dikterna under armen, skrev om fabrikssjälarna.  Lojala och plikttrogna. Föga uppstudsiga. Undantag fanns. De benämndes "händiga". 

   Om jag inte, mycket tveksam, begivit mig söderut till Upsala och universitetet, som den första akademikern i min familj, hade jag nog räknats in bland de händiga. Eller kanske klarat mig med stämpeln "jollig". 

   En gång kallade en kvinnlig klasskamrat i läroverket mig så. När hon inte visste, tror jag, att jag hörde.

Jag hade svårt att passa in i den konforma miljön. Utan att direkt vara någon bråkstake. 

Jag föddes, på BB i Gefle nota bene, 1949. Växte upp i Sandviken. Det var en fredlig och idyllisk stad med Kanalen som stillsamt flöt igenom. Om än föga stimulerande för en meningssökande tonåring. Men hellre en tråkig än en bråkig stad, för att vitsa till det.

   Jag har kontakt med en kompis från uppväxten. Han drar sig för att gå ut om aftonen.Vill inte riskera att möta ett gäng ungdomar som ger sig på honom. Faran är inte överdriven.

   Massinvandring kostar.  Men kommunalråden trodde, stort uppslaget i rikstidningarna, att intäkter skulle genereras, om man bara öppnade dörren till Sandviken. Arma nöt. Jag kallar dem hellre naiva än cyniska. För jag vill inte tro dem om det senare.

   Kostnader. Gigantiska. För det allmänna. "Man ska inte ligga samhället till last", predikade alltid min mor. Man ”måste arbeta och göra rätt för sig”. Inte förmådde den socialdemokratiska "arbetslinjen" värva alla inflyttade. Långt, långt, därifrån.

I Arbetarbladet, som vi hade som morgontidning i mitt socialdemokratiska hem, 5 augusti (Rubriken hämtad därifrån.) läser jag att Sandviken, stora delar av staden, numera klassificeras som ett utanförskapsområde. Att jämföras med Rinkeby och Tensta. 

   Fattigdom och kriminalitet. Övervakningskameror. Polis som inte kommer. En totalt förändrad livsmiljö. Jämfört med hur det för inte så länge sedan.

   Mitt Sandviken! Vad skulle mina föräldrar ha sagt? Min morfar? 

   Jag saknar ord. 

FOTNOT. Författaren disputerade 1979 vid Uppsala universitet på avhandlingen "Från Konsul Göransson till MBL: om lokal facklig kamp i Sverige".

Även publicerad, under annan rubrik, på 8 dagar 2025-08-06

Jag skäms för Sveriges regering!

Foto: Altinget

Om man som jag och Kennet Lutti, förre chefredaktören på Arbetarbladet, besökt Palestina, vet man vad det är egentligen är frågan om. 

   För övrigt bekräftades det han varnade mig för innan min första sejour i Ramallah på Västbanken: Det kommer att bli en nedslående erfarenhet. Du anar inte vad du kommer att få se.

   Och han fick rätt. Ofta har jag frågat mig hur världssamfundet - om det nu finns något sådant värt namnet - kan låta det få fortgå som det gör blott några timmars flygning från vårt land. Israels plågande av palestinierna. 

   Inifrån bevittnade jag ockupationen av Västbanken, Förnedrande stopp och kontroller vid checkpoints. Studenterna jag gästföreläste för berättade de ruskigaste historier.

Birzeit University, dess campus borde vara fredat område. Den akademiska friheten värnad.    

   Men icke. På en av murarna: Blod skall flyta. Ditklottrat av bosättarna som breder ut sig på Västbanken.  

   Olivlundar huggs ner, palestinier fördrivs, deras hus demonteras med bulldozers, nya bosättningar växer som svampar upp ur jorden. 

   E, då kollega och av judisk härkomst, önskade att få besöka Birzeit. Men avråddes av mina värdar. Får bosättarna veta att du är här, kommer de att döda dig som förrädare. Inga tomma ord.

   En gång i Jerusalem bevittnade jag en sammanstötning på en av de trånga gatorna i gamla stan mellan en palestinier och en israel. Hätska ord från israelen. Jag fruktade att skjutvapen skulle dras. Beväpnade israeler, framförallt de ortodoxa, är inte att leka med. 

Det är omöjligt att försöka tala om ett pågående folkmord i Gaza. Använda det ord som är det korrekta. Den inhemska, blågula opinionen är förblindad. Är du antisemit? Stödjer du Hamas? Har inte Israel rätt att försvara sig?

   Vad man vägrar gå med på är att det handlar inte om Israel mot Hamas. Hamas är förevändningen för folkmordet. Netanyahu behöver Hamas. Även om det kan tyckas provocerande.

   Det är Israel mot palestinierna. Ett hat som förefaller mig obegripligt. Även efter ha sett dess yttringar under mina sex veckor på Västbanken med avstickare till Jerusalem. Efter att ha passerat en checkpoint med hånfulla, unga israeliska soldater. 

   Jag skäms för Sveriges regering. 

Även publicerad på lindelof.nu 2025-08-04

Medelklassdumburken

Foto: Ljusdals-Posten

När jag är ensam hemma på Holmen brukar jag, som alltid med datorn i knäet, ha SVT:s nyheter på till morgonkaffet. För det mesta med ljudet avslaget. På med ljudet när "lokal-tv", det  borde väl heta "regional-tv" eftersom hela X-län speglas, aviseras. 

   Det kan ju "ha hänt nåt", som fordom notisjägare brukade säga. Eldsvåda eller bilkrock. Bortsprungen katt i Hedesunda. Nyförvärv till Brynäs. 

   Dumburken utgör ett sällskap som tystad inte gör något större väsen av sig. Jag vet flera som använder apparaten som ett just tigande sällskap. 

   När min livskompanjon är hemma, är det TV4 som gäller. Med all hjärntvättsreklam, det vill säga inslag som upprepas hur många gånger som helst tills man stönar och vrider sig i fåtöljen. Själslig tortyr. Jag vet inte hur många gånger jag har sett samma ICA-reklam med en allt tunnhårigare Björn Kjellman. 

   Han är, förresten, helt okej som ICA-Stig. Men inte slår han Nationalteaterns Hans Mosesson, han VAR ICA-Stig, som i likhet med Totta och Ulf Dageby från samma grupp sorgligt nog inte längre finns bland oss. 

Även med kommersiella TV4 på i dumburken brukar ljudet vara avslaget. Förutom väderleksrapporten. Som jag i och för sig lika gärna kan se i mobilen med tilltåg till flera appar. 

   Jag får krupp av programledarnas meningslösa dösnack. Värst den gamla Steffo, nonchig gamäng som aldrig går i pension. Med Pihlblad på silverplats. 

TV4 är medelklass-tv när den är som värst. Inget för truckförare Nisse i Hökarängen. Eller arbetslösa Maja i Degerfors. Matlagningsinslagen får mig att tänka på serietecknaren Oskar Andersson (mer känd under signaturen O.A.). Satirikern över klassamhället. 

   Teckningar på utslitna arbetarkvinnor som av klassblinda överklassdoktorer ordineras semesterresor i Båstad, med bad och hälsostärkande måltider.

   Vem i hela friden har råd i dessa tider att införskaffa de ingredienser som det talas varmt för i rutan? "Snåla inte med laxen eller cheddarosten, köp rejäla bitar!" Kyss mig där solen inte skiner.

   Och vem har råd med de dyra vinerna som programledarna står och sörplar. Namn som ingen vettig kan uttala. För övrigt, det är väl ingen normal svensk, utan alkolholproblem, som dricker vin på morgonkulan? "Festar" skulle salig mor sagt. Och känt stor irritation.

   Jag känner detsamma över hela tillställningen. Varför då sitta och glo på en för det mesta ljudlös skärm? Ingen tvingar mig. Masochisten i mig?

En halv tysk

Bild: www.sprakbokhandeln.se

I gymnasiets första ring på SHAL (Sandvikens Högre Allmänna Läroverk) valde jag, helt frivilligt, som tillval en kurs i tyska. Jag antar att det var en svårare och betydligt mer krävande variant än den standardiserade som ingick i det ordinarie kursutbudet. 

   Förmodligen hölls den specialtyska jag valt på lektionstid efter den ordinarie skoldagens slut. Hur ofta under en skolvecka? Keine Ahnung.

   Märkligt nog, efter vad jag kan förstå åtminstone, hade inte engelskan helt tryckt undan tyskan, som det påstås att den gjorde som en följd av andra världskriget och nazisternas totala nederlag. 

   Efter 8 maj 1945, när kapitulationshandlingarna var undertecknade i Karlshorst i Berlin, skulle det ju vara engelska och Amerika som gällde. Inget annat. 

   Sugar in the morning, sugar in the evening, sugar varenda dag. Tänk så mycket sugar det finns i USA. Det sjöng vi på allsången i Kanalparken bredvid Linders kiosk med ettöresgodis till försäljning. Klämde i så att änderna flydde sin kos. Förskräckta, fattade ingenting.

Varför föll jag för att fördjupa mig i det tyska språket? Vid det laget var jag okunnig om mina genealogiska rötter som sträcker sig ända tillbaka till 1400-talet och södra Tyskland. 

   Långt senare kunde en släktforskare berätta för mig om familjen Stakes tyska påbrå. Min mors flicknamn Stake. Ett tag umgicks jag med idén att lägga till Stake i mitt efternamn. Lasse Stake Ekstrand. Fett, som ungarna säger. Eller coolt.

Lärare i specialtyska var den barska lektorn Haesert, med förnamn Hjördis, som jag hyste den största respekt för. Hon talade tyska som en infödd. Långt senare, där kom det igen, ber om ursäkt för

upprepningen, lärde jag känna hennes dotter på den högskola jag var knuten till. 

   Internationaliseringsansvarig. Uppmuntrade oss lärare att föreläsa på engelska.

   Vi reste till Berlin tillsammans, nä ingen monkey business mellan oss, på en konferens. Hållen i ett flott hus, tillhört en prinskorv från anno dazumal, utmed paradgatan Unter den Linden. 

   Hon passade på att, samtidigt som den föga stimulerande konferensen med urtråkiga key note speakers pågick, ta sig tid att försöka utreda ägandeförhållandena till en bostad i Östberlin som familjen ansåg sig ha rätt till. 

   Efter DDR:s upphörande var dylika ägandeutredningar legio. Jag fick för mig att Haeserts hade judiskt påbrå. Men har aldrig borrat i saken. Dottern finns inte längre bland oss. Sorgligt nog. Jag tyckte om henne. Lite av en frisk fläkt i den unkna högskolevärlden.

Sehnsucht... Wehmut... Urlaub... Zukunft... Var det för de expressiva, inte sällan vackra, glosorna som jag drogs till tyskan? Eller att jag i ungdomligt sökande efter livsmening läste, snarare kämpade med, Herman Hesse? Eller vad? Jag kan inte svara på det. Och vem kräver besked?

   Tyvärr var det annat som började att dra i gymnasisten Ekstrand när han förväntades att förkovra sig i germanernas ädla språk. Jag syftar på musiken och det rockband vi ägnade all tid vi kunde. Så jag försummade tyskan. Och gnädige Frau Haesert. 

   Än i dag fascineras jag av språket, älskar de långa meningarna, de inskjutna bisatserna, verbet sist. Varje dag läser jag Berliner Morgenpost på nätet. Tämligen flytande. Och, ja, nog känner jag mig som en tysk. Åtminstone en halv sådan. Att åka till Berlin känns alltid som att åka nach Hause.