Varför kan jag inte bara titta?

Bild: SVT

Jag börjar att titta på den brittiska serien Maffiablod (2025) i SVT Play. Åtta fullmatade, vart och ett nära en timme långa avsnitt. Serien utspelar sig i det som var 1960-talspopens Mecka, Liverpool, och handlar om ett gäng som håvar in stora pengar på att langa narkotika. 

   Mycket våld ingår i hanteringen. Inbördes avrättningar. 

   Kamp på kniven om vem i gänget som ska vara herre på täppan, "chef". Man drar sig inte för någonting. Dessa grovt kriminella förefaller helt känslokalla och samvetslösa. Det som är "nödvändigt" att göra, som de uttrycker det för att övertyga sig själva och andra, det gör man. 

   Inga moraliska betänkligheter. Stark slår svag. Och kvinnorna är inte bättre de. Som om jämställdhet måste råda även i gangstervärlden. 

   

Det är verklighetsnära och det kunde mycket väl vara det samtida Sverige med narkotikarelaterade skjutningar och explosioner så gott som varje dag. 

   Massmedia rapporterar, det har blivit vardagsmat, alltmer pliktskyldigt om ett samhälleligt normaltillstånd som inte borde få vara det. Ingen landsända är undantagen, ingen fredad ort någonstans. 

   Kriminaliteten har krupit in under det vittrande välfärdssamhällets hud, sprider fasa och förstörelse.

   

Inte långt utanför Sandviken finns en plats benämnd Stigen. Ett dråp begicks där för väldigt många år sedan. Stort slogs det upp, en extraordinär och sannerligen ingen vardagsnormal företeelse. 

   Nära den stad som bolagets Sandviks grundare, Göransson, drömde om att göra till en mönstersamhälle. Där människor förväntas att leva fredligt och i samförstånd med varandra. Även över- och undersåtarna. Disponent som proletär.

   Norpade någon en cykel i Sandviken, när jag växte upp, hörde det till sällsyntheterna. Fram till att jag flyttade till Upsala, låste jag därför aldrig min hoj. När det hade klottrats ett hakkors på ungdomsgården Seljansborg, ryckte Arbetarbladet ut för att dokumentera. 

   Foton till feta rubriker dagen efter. Upprördhet bland befolkningen. Så gör man bara inte!

Många känner uppgivenhet över hur det blivit i vårt land. Statsledningen förmår inte att göra någonting, förefaller ha tappat greppet, förlorat sitt våldsmonopol. Det börjar påminna om laglöshetens Sydafrika, en vildmark där den enskilde måste skydda sig och de sina. Ta saken i egna händer. 

 

Varför fascineras jag av och sitter som klistrad vid Maffiablod? Andra, liknande dramatiseringar väljer jag ju bort. Verkligheten är sig selv nok. Den behöver inte vridas upp till fiktion, för att travestera hur Jan Myrdal uppfattade sina barndomsböcker.

   Det handlar inte om billig gangster- eller stråtrövarromantik, typ Bonnie and Clyde eller den framlidne Clark Olofsson. 

   Kan det, nu spänner jag bågen, vara för att serien knivskarpt illustrerar hur ytterligt svaga alla lojalitetsband egentligen är? Mitt misstroende mot alla former av lojalitet mellan människor, för att inte tala om organisationslojalitet, är grundmurat sedan länge. 

   Att någon högbröstat deklarerar sin lojalitet är inget att lita på. Solidaritetens band, däremot, är starkare, måste vara det. Solidarisk är man aldrig i ett gäng knarklangare. Något sådant existerar per definition inte. Lojaliteten är inget altruistiskt val, däremot solidariteten. 

  

Låter min förklaring till att jag hänger vid rutan, fram till att jag avverkat hela serien, långsökt och nästan urskuldande? Som om jag måste dra till med något, eftersom jag skäms över att jag inte "bara" kan slå mig ner i fåtöljen och titta, låta mig underhållas, snarare förskräckas?

   Nja, min skådarblick är alltid i en mening, som jag nästan aldrig tummar på, instrumentell. Ett sökarljus. Jag vill utvinna något ur böcker, filmer och tv-serier. Därför är jag en flitig konsument, en slukare av texter och rörliga bilder. Jag söker något mer än bara det som gives för stunden. 

   Något som dröjer kvar. Insiktsfördjupande eller tankeväckande. Problematiserande eller gåtfullt. Om det inte visar sig, tröttnar jag snart, mister intresset.

   Det utesluter inte att jag för avkopplingens skull tittar på oförargligheter. Som folklustspelet, buskis kanske någon inflikar, Korvfabrikören eller den svartvita långfilmen Masthuggspojkarna från 1940.

I Kiruna de stillsamt stå och pensionärerna en hundring få

Bild: Aftonbladet

Jag har fått för mig att jag har min bostadsadress i ett landskap där det en gång i tiden förekom ilskna bondeuppror mot centralmakten. Ärligt talat vågar jag inte kontrollera det närmare. Som att ringa Jan Myrdal för besked. 

   Ty han finns inte mer. Han, med kläm på bondeuppror i historien, hade annars kunnat verifiera eller falsifiera min upprorsföreställning. Men kanske lika bra att inte behöva få veta. Lugnast så.

   Tänk om jag farit offer för en villfarelse. Och att dagens lydiga gästrike är en återkommande historisk figur. Nära att jag i hastigheten hängde på "tragisk". Nå, 1917 utbröt hungeruppror på flera platser i x-länet, det jäste i Sverige. Det vet jag. 

   

Jag minns när vi, tre illröda grabbar från det akademiskt insnöade Upsala, hade kontakt med strejkledningen uppe i malmfälten. Det var, minst sagt, politiskt upplyftande att få ta del av stridslusten. Och det glödande hatet mot exploatörerna. Det var då, det. 

   Nu flyttar LKAB stora delar av Kiruna för att borra efter ännu mer malm och spä på vinsterna. I tv bevittnar jag hur Kirunaborna mangrant står som fallna från skyn. Utan att röra ett finger medan den pampiga kyrkan i snigelfart forslas bort i den oheliga profitens namn. 

   Plötsligt ansluter sig kungen. Skrattar med hela ansiktet. Tror han att det pågår ett oförargligt jippo? Fattar han att han är i Kiruna och inte i Örebro?

   

Tydligen ska flera tusen Kirunabor förflyttas de närmaste åren, ännu mer vinst skördas underjordiskt. 

   Ett blekt socialdemokratiskt kommunalråd i Kiruna vädjar till staten om "investeringsstöd". Den besynnerliga Ebba Busch, som det är omöjligt att bli klok på, lovar - ja, vad egentligen. Glöm henne.

   Det vädjas till samma stat som väl forfarande äger LKAB. Elof Luspa, Harry Isaksson och de andra strejkledarna torde vända sig i sina gravar. Och jag minns hur de betraktade socialdemokratin. "Arbetarklassens värsta fiende", enligt Harry. 

   Efter den arbetarrörelsen och nationen omskakande gruvstrejken såg S till att arbetsrättsliga lagar togs som bakband facket. 

   MBL och LAS framförallt. Inga fler "vilda" strejker bortom LO:s kontroll! Disciplin och ordning skall råda på svensk arbetsmarknad. Sitt stilla i båten, du löneslav.

Vad är det för fel på detta folk? Varför så lydigt och undergivet? Pensionsfonderna, pengar som tillhör samma folk, pension är ju uppskjuten inkomst, svämmar över. Den borgerliga regeringen, val nästa år, tillkännager belåtet att nu ska pensionärerna minsann få vara med och dela på "överskottet". 

   Inte vet jag hur de räknar, det luktar bondfångeri. Som mest hundra kronor i månaden ska vi som jobbat hela livet, betalat skatt och varje månad avstått en stor skärva av lönen för avsättning till pensionen, "få". Jag säger det igen: hundra kronor. Och, bäst att inskjuta, det gäller inte alla.

   Dessutom före skatt. Ett hån. En provokation. Men folket tiger. Finner sig. 

   Det svenska folket är som på satirteckningen på hunden som tigger vid bordet. Husse skär av en bit av svansen och kastar åt jycken att äta.

   Välkommen till motståndslöshetens sköna land!

Jag kan inte sluta läsa Willy Vlautin!

Willy Vlautin (Foto: The Irish Indepedent)

Nästan något maniskt över det. Spelar roll. Jag kan nämligen inte sluta läsa Willy Vlautin. En författare från Oregon i Staterna som jag för en kort tid sedan inte ens kände till, skamligt nog. 

   Jag som brukar skryta, ja, nästan i alla fall, med att jag är en fena på modern, nordamerikansk litteratur. Pröva mig bara! Fast i det här fallet, låt bli.

   Jag måste bara få berätta att när jag genomgick en stamcellstransplantation på Akademiska i Upsala, en autolog sådan (cellerna hämtades "tvättade" med cytostatika från mig själv), övervakades den av en ung spoling till överläkare. 

   Vi kom under transplantationens gång, inte särskilt besvärlig i sig, att prata om amerikanska poeter. Inte vet jag hur vi halkade in på det spåret. I ett kalt, sterilt och fönsterlöst rum som luktade blod.

   Han erbjöd mig tuggummi, kåda som min mamma sade, för att lättare stå ut med lukten. Och lånade mig en tjock volym med amerikansk modern poesi. Jag hade den med mig tillbaka till salen på Hematologen. Bara godingar. Ingen lust att lämna sängen och avbryta insupandet.

  I tjockisen fanns John Ashbery, Frank O´Hara, Ginsberg, Ferlinghetti, Ezra Pound och andra bland mina favoriter. Rena guldgruvan.

Nå, tillbaka till Vlautin och varför jag inte kan släppa honom. E-bok på e-bok från mitt folkbibliotek, heter det så? Läser växelvis, i datorn på dagtid, mobilen på kvällstid, när jag krupit ner i bingen och det är knäpptyst i hus och kvarter.

  Det är inte det innehållsliga som får mig att fastna. Vlautin (ska, by the way, V:et uttalas f?) kan i långa stycken, i sin osminkat brutala realism, påminna om Bukowski. Ni vet han som aldrig befann sig långt från ett sexpack Budweiser eller en bedagad donna. 

  Nå, i rättvisans namn, skrivmaskinen heller aldrig långt borta. Och skriva kunde Hank, liksom Vlautin. Som bäst på nattkröken, med en flarra rödtjut och klassisk musik på radion som bakgrund. Då kom Hank loss. 

  Det är Vlautins stil jag njuter av. Direkt på, pang på rödbetan, utan att det blir Spillanes hårdkokta variant. När jag, som i ögonblicket, håller på med Motelliv slår det mig: det är som om Vlautin hela tiden börjar om på nytt. 

   Som om varje kapitel kunde läsas för sig, man behöver inte hela samlingen av kapitel för den röda trådens skull. One piece at a time, som de säger på födelsedagskalasen i Amerika. Men svårt låta bli att streckläsa. Man dras in i Vlautins värld. Och vill stanna kvar.

   

Det är verkligen inga sympatiska människor, varken karlarna eller fruntimren, man möter i Vlautins böcker. Ingen jag kan identifiera mig med. Åtskilliga sluskar, födda med ett saltkorn i halsen, bristande hygien. Inga man bjuder hem på kaffe eller bira.

   Annars läser jag gärna böcker som projektionsskärmar, söker efter mig själv i dem, brukar litteraturen i syftet att åtminstone en smula öka min vacklande självinsikt. 

   Någon snubbe på Dagens Nonsens, kan det ha varit Wiman, kritiserade häromdagen Trägårdhs kanon som det diskuterats om från och till i kultureliten. Behövs en sådan? Äh! 

   Bildar sig, läser man, det gör man för att det är skoj. Livet blir lättare att leva. Åtminstone en stund. Så sant som det var sagt. Om det nu var det han sade, kulturkisen på DN. Hoppas det.

   Tillbaka till Vlautin. Det är grejer som heter duga, det! 

Skam

Har jag återfallit som bookaholic? Kanske lånar jag på mig för många böcker samtidigt: Hermele, Vlautin och Norén. Och så nu Édouard Louis bok om modern, Monique flyr (Wahlström & Widstrand 2025). 

   Författaren känner jag inte till, jag har aldrig, mig veterligt, hört talas om honom, trots att han verkar vara något slags innefigur bland dem som följer med och håller reda på who´s who i de senaste årens utgivning. 

   Något jag inte bryr mig om. Håller mig till de beprövade korten, läser gärna om.

   Jag blev intresserad av att göra fransmannens bekantskap när jag läste en recension av boken ovan. 

   En besk kritik, snarare än en konventionell recension, av hans ofina syn på vad litteraturen kan och bör vara. Hans litteratursyn, tolkad av recensenten. Aldrig "ren" fiktion. Aldrig "bara" påhitt. 

   Verklighet! Skilj inte på verk och verklighet. Arbetarklassvardag utan att idyllisera! Skriv som det är. Oförblommerat realistiskt utan några hänsynstaganden. Konsekvensneutralt som man brukar säga om god journalistik. Även om de närstående hängs ut.

   Recensionen lämnar jag därhän, jag lånar boken som e-bok på mitt stadsbibliotek, liksom jag gjort med de ovan uppräknade, börjar att läsa i datorn, fortsätter i mobilen efter sänggåendet, får genast svårt att lägga bort, måste bromsa in, jag har ju en tendens att läsa väldigt snabbt om jag inte passar mig. 

 

Louis mor levde med hans far som slog henne. Till slut, och äntligen, vågade hon bryta upp. Träffar en ny man som hon faller för men som upprepar den första mannens behandling, slår och plågar henne, kastar de fulaste ord i hennes ansikte. 

   Men så hjälper sonen henne att bryta upp även från detta helvete, hjälper henne att skaffa en egen bostad, bistår henne med pengar både till hyran och till det dagliga hushållandet. 

   Paradoxalt och ironiskt nog, som han konstaterar, har han pengar att hjälpa henne ur helvetet tack vare de stålar han tjänat genom de böcker han skrivit om samma helvete. Detta är nämligen inte första helvetesskildringen. Modern återkommer tydligen som tema för honom. 

   Jag känner igen mig i denna fixering, höll jag på att skriva. 

   

Modern är fattig som en kyrkråtta, har ingenting, kan ingenting, allt har tagits ifrån henne av bestialiska män. (Kvinnors val av "fel" män har alltid förbryllat mig.) 

   Det är långt till min mamma som delade sitt liv med en skötsam och snäll man som inte alls var som de våldsamma fyllbultar till karlar som Louis mor slösade sin energi på. 

   Mamma var inte "bara" hemmafru och mor, dessutom föreningsaktiv och politiskt aktiv, engagerad socialdemokrat. 

   En stark kvinna, ännu starkare framstår hon i jämförelse med Louis nedtryckta och förminskade mor.

   

Trots de väsentliga skillnaderna, bortsett från en gemensam klassbakgrund, känner jag så väl igen mig i det Louis skriver. Det förbindande ordet är skam. Det uttrycker Louis på flera ställen, han kan inte släppa det. 

   Han anser sig ha gjort saker mot sin mor som väcker djupa skamkänslor hos honom. 

   Det kunde för en utomstående tyckas inte vara några stora eller dramatiska saker. Inget att hänga upp sig på, tyngas och förmörkas av. 

   Men för honom blir det det. Och likadant för mig. Jag kan känna skam över saker jag gjorde mot min mor, önskar att jag hade dem ogjorda, varför var jag inte mer överseende, varför bet jag mig inte i tungan, lät bli att säga saker som inte behövdes uttalas, betedde mig nedrigt och barnsligt?

   

Jag borde ha varit förståndigare än vad jag var, kunnat säga till mig själv: det kommer en dag när det är för sent.

   När du kommer att ångra saker och önskar att du hade dem ogjorda. Lätt att vara efterklok. I eftertankens bleka stund, många år efter min mors död i kvalfull kräfta, stannar endast skammen kvar. 

   Jag måste läsa mer av Édouard Louis! Han håller upp en spegelbild. Det gör ont. Men är insiktsskapande. Och var det inte Hegel som sade: Minervas uggla flyger först i skymningen?

Även publicerad på lindelof.nu 2025 08 29

Om undran inför motståndet

Bild: LedaForändring.se

Jag kan inte låta bli att fortsätta undra över motståndsbegreppet. Fenomenet "motstånd" synes mig knepigt, absolut inte glasklart eller entydigt att förklara, få på plats.

   Mina funderingar påverkades av framlidne Kenneth Hermeles väldokumenterade bok om judiskt motstånd under Förintelsen. (Jag skrev om boken på www.lindelof.nu 20/8-2025.) 

   Enligt Hermele så rymmer begreppet ett brett betydelsespektrum.

   Men kanske hans expansiva motståndsbegrepp, han liknar det själv metaforiskt vid en utfälld solfjäder, äger sin tillämpbarhet främst på den tid, nazisternas Tredje riket, som han behandlar. En speciell tid som tvingade fram ett speciellt, ibland subtilt, motstånd. 

   Definitivt inte begränsat till ett öppet, aktivt sådant. Sabotagehandlingar, bakhåll, eller att konfrontera förtryckaren med vapen i hand. Även om de senare formerna förekom, till och med i koncentrationslägren.

Under mina första arton år i jordelivet, i Sandviken innan jag flyttade till Upsala, var fanns motståndet? Det kollektiva kunde man se sig om i stjärnorna efter. Metallfacket dansade efter företagsledningens pipa. 

   Socialdemokraterna i det politiska styret planerade bostäder och skatteunderlag efter att ha hört efter vad Sandvik hade för planer. Därmed kunde politikerna gå rejält på pumpen, stå där med rumpan bar. Om bolaget plötsligt ändrade sina framtidsplaner.

   Enskilda motståndshandlingar? Jag tänker så att det knakar. Och så slår det mig, motstånd mot vad? Det måste ju rimligtvis finnas ett vad. Motstånd äger ju inte rum i tomma luften. Filosofen Hegel skrev om att ingen herre utan slav, och tvärtom.

   Motståndet måste rikta sig mot något eller någon. 

   

Min mammas kusin, som skickades till Ulleråker, medicinerades sönder och samman, var hennes, enligt omgivningen, "sjukliga" upptagenhet av sig själv och sitt fagra utseende ett oreflekterat motstånd mot brukets jämngråhet och att man inte skulle sticka ut? 

   Mitt långa hår, som föranledde lärarna på gymnasiet att överväga tvångsklippning (hur skulle det i praktiken ha gått till, hållit fast mig och sedan fram med saxen?), avslöjat av skolsköterskan för min mor - var det ett tyst, om än iögonfallande, motstånd från min sida? 

   Men långt hår hade ju många killar på den tiden, mode efter Beatles genombrott! Snarare signalerade väl det långa håret opportunism och anpassning, inte motstånd av något slag. Snagg hade snarast varit motstånd. Mot tidens oklippta anda.

   I Upsala hörde jag 1968 motståndets rödaste slagord mot kapitalismens välde. Från "revolutionära" studenter som kunde vuxit upp Hedgrind i Sandviken, de burgnas område. 

För dem verkade socialdemokratin, som hånades, vara den största fienden, inte kapitalisterna. 

   Knasigt enligt min världsbild. Vem var egentligen huvudmotståndaren, tyckte de?

   

Min livskompanjon och jag reser mycket, i sökandet efter motståndsfickor, det motstånd som bara måste ske om man inte ska förlora sig själv, alldenstund det krävs underordning och rättning i ledet. Som svårast under totalitära förhållanden, när mycket står på spel. 

   Exempelvis under den nazistiska ockupationen av flera länder under andra världskriget. (De år Hermele fokuserade på i sin bok.) Eller i det forna, realsocialistiska Östeuropa. Med stalinister och dissidenter.

Men som min yngsta dotter mejlade till mig bara häromdagen, hon har integritet som få och tummar aldrig på den: "Man måste kunna se sig själv i spegeln." Svårare än så är det inte. Viktigast av allt: att göra motstånd. Om så enligt egen definition. 

   Det är ju ingen akademisk fråga.

FOTNOT. Rubriken inspirerad av titeln på boken Om undran inför samhället av Johan Asplund. Han inspirerad i sin tur av Linnés Om undran inför naturen.

Benämningarnas makt

Dr House (Bild: Netflix)

Mannen på Holmen betecknar jag mig ofta. För jag bor ju faktiskt, tillsammans med allt äldre och allt skröpligare grannar, på en holme. Vi som orkar släpa oss till kulturhuset Agnes bistro har, inte för inte, tio procents nära döden-rabatt på mat som är synnerligen vällagad. Jag rekommenderar fish and chips.      

   Jag fortsätter att omtala holmen som Alderholmen, fast jollpettrarna i kommunen kallar den Gävle Strand. Det bara blinkar billigt, fantasilöst och storstadskomplex om det.  

   På holmen var det tänkt att högskolan, efter flytt från nuvarande Vallbacksskolan, skulle ligga. Men så kom någon jeppe i Stockholm på att I14 skulle läggas ned, därmed en massa lokaler stå tomma och kosta, in med högskolan där! Exercis som exercis.

   Beslutet gick blixtrande snabbt. Men jollpettrarna hann lägga en bro över Gavleån som effektivt förhindrar att högmastad trafik och stora båtar får njuta av det vackra inloppet till staden.

Jag visades färdiga skisser på högskolans planerade lokaler på Alderholmen. Till och med vilket arbetsrum jag kunde tänkas få. Dåvarande prefekten, långskånken till institutionsföreträdare, som jag på grund av hans totala ledarskapsoförmåga döpte till Honecker, pekade ut det för mig. 

   Men inte blev det något nybygge! Så kan det gå i en kommun som annars praktiserar en extrem variant av the japanese art of management, det vill säga ytterst långsamt beslutsfattande. Utvecklingspotential ligger i träda. 

   De ståtliga magasin jag dagligdags passerar är på det stora hela lika orörda som 1991 när jag flyttade till Gefle, sover Törnrosasömn i väntan på den förlösande prins som aldrig kommer.

   Om än mer nedklottrade och gistna, vänder ett moloket ansikte mot mig. Rivningsmogna?

   Andra, motsvarande och jämförbara, städer är snabbare på hanen. Kanske är politikerna där av ett annat slag, vad vet jag. Spelar närheten till Stockholm in? Ingen idé att satsa i Gefle, människorna vill ändå bort härifrån. Livsmiljö? Glöm det. Och vi har ju cityfesten, för bövelen! Sluta klaga!

När jag fortfarande jobbade på högskolan, belägen i I14:s gamla lokaler och som alla vet sitter tidigare atmosfär kvar i väggarna efter att en verksamhet skiftat karaktär, vilket talar för att man bör bygga nytt, betecknade jag mig Dr E. 

   Inspirerad av Dr House och Dr Phil. Oemotståndliga Doc Martin, stationerad i fagra Cornwall, hade ännu inte dykt upp. 

   Dr House, ett föredöme, i stil med Gunvald Larsson i Beckfilmerna, vad gäller hur en professionell medarbetare bör agera, om än till chäfernas förtrytelse. Honecker skulle fått krupp. Dr Phil, skicklig i att vända på steken när han hade med problematiska familjer att göra. En kommunikationsexpert av rang.

   Jag införde som ett moment i ekonomutbildningen gruppkommunikation, det var uppskattat. När jag följer hockeylaget Brynäs är jag uppmärksam på kommunikationen mellan spelarna, främst i båset. Segerrika är de, ledarskapet bevisat, när det skrattas och pratas i båset under pågående match. 

   Få se hur det blir denna säsong. Om gruppdynamiken tar laget ända fram till de ädlaste medaljerna. Eller om jaget sätts före laget.

   

Hur jag väljer att benämna mig påverkar hur jag känner och beter mig. Mannen på Holmen är en solitär, enstöring skulle någon säga, med näsan i datorn. Dr E är en social typ, grupporienterad. Båda själarna i samma kropp. Men den senare, Dr E, har sedan flera år gått i pangsjon.

   Snacka om brain drain! Kapitalförskingring på ren svenska.

Varför älskar jag Nisse och Kalle?

Bild: IMBd

Lördagseftermiddag i ensamt majestät, snaskandes på vingummi, två rejäla påsar införskaffade till hyfsat extrapris (20 riksdaler för båda) från ICA. Affären belägen nära det som en gång var den legendariska Läkerolfabriken. 

   Ibland puffar godisdofter upp ur jorden under den nedlagda fabriken. Lite spöklikt. Men det doftar sött och gott. Kan det vara Ahlgrens bilar som "tutar" påminnande om det förflutna?

   "Åsa-Nisse jubilerar" (1959) på TV4 Play. Svartvit film i regi av Ragnar Frisk.

Pelle, välrenommerad filmvetare i forskarsamhället, kunde inte svara på min enkla fråga om hur mycket John Elfström tjänade på att spela in Åsa-Nissefilmerna. 

   Elfström, denne ypperlige karaktärsskådespelare, jag glömmer aldrig honom som ockrare i en uppsättning av Hjalmar Bergmans "Swedenhielms" i TV-teatern. 

   Nog måste väl ändå lusidorerna ha avgjort saken, övertygat Elfström att gestalta krumeluren Nisse från Åsen utanför Vetlanda? Med skådespelarryktet satt på spel.

   Som att trycka på en knapp. Pelle kan lägga ut texten på ett akademiskt markant sätt. Teoritunga utläggningar, krångliga på gränsen till huvudvärksframkallande. Men det intresserar inte mig. 

   Det var ersättningen jag var ute efter. Inget annat. Inga abstrakta, svårtuggade analyser. Jag är filmälskare, ingen filmvetare.

  

Jag tror mig ha sett så gott som alla Åsa-Nissefilmerna. Åtminstone nästan. På matiné tillsammans med ortens busungar i Gestrike-Hammarbys Folkets Hus, när jag vistades hos Irma och Brynolf. Sedan på tv

Många rullar blir det.

   Men om sanningen skall fram, och det skall den. Filmerna är genomgående pinsamt usla. Ihopsnickrade utan att hänga samman. Långsökta inslag med dåtidens kändisar, för att dra åskådare, antar jag. Tumba (ännu inte Sven Tumba) på vattenskidor.

   Affischen ovan säger väl allt? Filmen ska säljas med hjälp av Tumba. Fast han knappt medverkar.

   Sten och Stanley plötsligt och överrumplande musicerande på en badbrygga, snofsigt uppklädda med alla instrument till hands. 

   Hep Stars med tonårsflickornas dröm Svenne Hedlund, nytvättat glänsande hår. Bertil Boo, den skönsjungande bonden. 

   

Ändå, trots att det är så jäkla dåligt, kan jag inte låta bli att titta. Och fascineras. Liksom av Kalle Anka. Prenumerar på tidningen. Kommer varje vecka. Med stor förväntan öppnar jag postfacket när jag tror att det äntligen är dags för veckans högtidsstund. 

  Vad ska han nu hitta på, den finurliga ankan i avsaknad av benkläder?

  Voilà! Samtidigt Hemmets Veckotidning. Mest för de roliga historierna på en av de sista sidorna. Kul att gissa humorns hemmahörighet, försöka lista ut koden. 

   Insända bidrag från Lisch, Göteborg, Borlänge, Bollnäs, Malmö... En pågående mentalitetsstudie ägnar vi oss åt, utan några pretentioner. 

   Samtidigt som vi bedömer efter kriterierna "typiskt Västergötland" (antiklimax), "återanvändning" (hört den förut) och "ur barns munnar" (ärligt och fyndigt). "Otidsenlighet" (50-talsvibbar) ger höga poäng, "svar på tal" (när korkade chäfer sätts på plats av underlydande), "bruksdiskursen" (förutsätter att läsaren är uppvuxen i ett brukssamhälle).

  

Varför, Lasse, varför i himlens namn Åsa-Nisse och Kalle? Vem identifierar du dig med - och inte? Jag försöker att fatta, fast jag kunde låta bli, sluta försöka leka förklaringsterrorist som om jag fortfarande var knuten till universitetet. Bara skamlöst låta mig roas. 

   Nå, nu till pudelns kärna.

   Både Åsa-Nisse och Kalle är oförvägna. Entreprenörer. Uppfinnare. Fantasifulla. Misslyckas för det mesta med vad de impulsivt, utan att noggrant betänka konsekvenserna, drar igång, särskilt Kalle. 

   Men börjar, lika glada och aldrig nedslagna någon längre stund, ständigt om på nytt. Ger aldrig upp. Varje nytt projekt är ett obeprövat sådant. Bara att köra. Gasen i botten.

   De misströstar inte, Smålands och Ankeborgs hjältar. Livet är ett äventyr. Varje dag.

 

Jag tror mig ha funnit gåtans nyckel. Båda, Nisse och Kalle, är obekymrade till sin natur och personlighet. Inget stannar kvar som förmörkar sinnet. Till skillnad från mig.

   Jag önskar att jag vore likadan, så där härligt bekymmerslös. Det skulle göra livet lättare. Jag är en tungus, som mamma kunde ha sagt. Tillika ängslig och försiktig. 

Vad hände egentligen i Akademien?

Bild: SR

Jag läser recensioner av en bok av Nobelstiftelsens förre direktör, Lars Heikensten, om turerna när Svenska Akademien höll på att spricka. Allt förorsakat av den så kallade "kulturprofilen” Jean-Claude Arnault och hans sexuella ogärningar. 

   Heikensten talar förstås i egen sak, men vad var det som egentligen hände? 

   Det är lätt att tycka illa, tror jag, om intelligensaristokraten Horace Engdahl. Det förefaller också Heikensten göra. 

   Men när det gäller såväl familjer som organisationer, dit hör Svenska Akademien, tror jag inte på något syndabockstänkande. Det är för enkelt, när det handlar om relationer och miljöer. Inte enstaka skurkar.

Jag har inte läst, tänker heller inte läsa, Heikenstens bok som redan innan publicering och recensioner dragit på sig det massmediala strålkastarljuset. Snaskigt blir det om man känner till Engdahls vänskap med Arnault. Den förre förblir obrottsligt lojal mot den senare. Det har han deklarerat. 

   Och snaskigt av att Arnault är gift med Katarina Frostensson som försvarat honom i ur och skur. 

   Som gjort för en dramatiserande tv-serie! Med busar och snälla prickar. Jag tror inte vanligt folk bryr sig. Men säkert kultureliten i 08-området.

Jag sätter på mig mina organisationsteoretiska glasögon, det var ett tag sedan, och försöker förstå vad som egentligen hände med hjälp av catchwords i recensioner och intervjuer med Heikensten: "korruption", "kåranda", "varumärke”.  

   Jag tolkar det som, inte att Engdahl konspirerade, för det gjorde han säkert, utan att det primärt var en kamp mellan Akademien och styrorganet Nobelstiftelsen. Den förelåg redan latent innan Arnaults agerande fick den att blossa upp. Kulturprofilen blev den utlösande faktorn. Vilket, naturligtvis, inte på något sätt ursäktar hans agerande. I fängelse hamnade han också.

   Låt oss för enkelhetens skull kalla dem i Akademien för "professionella" och dem i stiftelsen för "administratörer".

   Engdahl tog, som anförare, strid för Akademien och dess autonomi, för de professionella. Han förlorade kampen, sitter inte längre i prisutdelningskommittén men kvar på sin stol i Akademien. Heikensten och hans kapitalistiskt impregnerade varumärkesfilosofi vann.

Akademien är inte unik. Samma strid har kunnat konstateras på högskolor, sjukhus och andra inrättningar. Tills nu burna av de professionella. Administratörerna har segrat. ”Företagsekonomiserat” verksamheterna, berövat de professionella inflytande och självstyre, förminskat deras insats. 

   Heikensten förefaller belåten. In med de nyrikas pengar så det blir fart på ruljangsen! Sverige svämmar ju snart över av välbeställda. Har du tio miljoner över kan du bli "Nobelvän" och köpa dig en plats vid bordet under banketten på Nobelfesten. 

   Volvo kan bli sponsor, de sponsrar ju redan operan och symfoniorkestern i Göteborg. Som bekant luktar inte pengar, eller hur, Heikensten?

Organisationsteoretikern skakar på huvudet, lägger undan sina verktyg. Det är kört för de professionella. 

Även publicerad på lindelof.nu 2025-08-23

Motståndets olika ansikten

Fotona från rampen i Auschwitz-Birkenau. Selektionen som utfördes med ”dödsängeln" Josef Mengele i spetsen. Så många dittransporterade i godsvagnar, så få soldater, lamm till slakt

   Lät sig judarna bara förintas utan vidare, gjorde de aldrig något motstånd, fann de sig i sitt öde? 

   Den framlidne Kenneth Hermele menar, i boken Inte som lamm till slakt: Judiskt motstånd under Förintelsen (Ordfront 2023) att det är en myt att de inte gjorde motstånd. Men vad för slags motstånd, vilka olika former kan motståndet ta sig?

   Jag minns en afton på 60-talet på GH-nation i Upsala. Mododirektören Mats Carlgren, inbjuden från friidrottsförbundet efter att Sverige tävlat i Aten, tror det jag det var. Efter militärernas kupp. 

   En vaken man i salen: hur hölls den blågula fanan vid inmarschen på arenan? Markerades det på något sätt med hjälp av fanan? Gick det att läsa in antipati mot fascisterna? Nej, enligt Carlgren.

   Jag ser framför mig svenska atleter vid inmarschen på Olympiastadion i Berlin 1936. Hitler närvarande på hedersläktaren. Nog saluterade svenskarna führern, heilade?

De senaste åren har jag och min livskompanjon begivit oss till en rad städer i Europa, sökandes efter motståndet mot nazisterna när det begav sig. 

   Då har vi nog tänkt oss, vår styrande tankefigur, att motståndet som norska hjemmefronten bjöd, ett aktivt motstånd med vapen i hand - det förtjänar beteckningen motstånd. 

   Eller som i Danmark när sabotageaktioner genomfördes mot ockupanterna.

   Men måste det, exkluderande, sättas likhetstecken mellan aktivt motstånd och allt motstånd? Tömmer vi motståndsbegreppet därvidlag på betydelse? 

   Upproret i Warszawagettot, enda motståndshandlingen värd att nämna från judarna? Eller olika revolter i koncentrationslägren, för sådana förekom?

Hermele söker motståndets många olika ansikten, mer eller mindre subtila, motståndet placeras i ett kontinuum. Han inleder med att berätta att när han sökte på ”judiskt motstånd under Förintelsen” drunknade han nästan i källor och referenser. 

   Det är tilltalande att han är källkritisk på ett vetenskapligt vis, han försöker finna mer än en källa när motståndshandlingar av olika slag ska dokumenteras. Intersubjektivt, enligt de gängse metodböckerna.   

   Flitigt använder han sig av fotnoter, förankrar det han skriver.

Som berättelsen om när en underskön kvinna, på väg in i gaskammaren, tvingades klä av sig och naken dansa för SS-männen. Sliter åt sig en pistol, skjuter en SS:are i magen, en annan i ansiktet. 

   Hermele är skeptisk. Men finner till slut bevis genom förhören av Rudolf Höss i Nürnberg. 

   Den forne kommendanten minns händelsen, han bevittnade själv när kvinnan avrättades - inte i gaskammaren. Och då var det väl så, konkluderar Hermele. Händelsen är styrkt, verifierad. Ingen skröna.

   Eller ta de två judiska sjuksköterskorna som plockade av sig den gula stjärnan, begav sig till flotta hotell Adlon vid Unter den Linden, för att en afton få känna sig som vilka ariska kvinnor som helst. 

   Beställde in dryckjom, efter avslutad sittning tillbaka till sjukhuset i Wedding, på med stjärnorna igen. 

   Hermele framhåller kvinnornas betydelse som kurirer. De hade lättare än män att lura tyskarna. Männen var omskurna, det kunde avslöjas. Tillkom gjorde tyskarnas fördomar mot kvinnor, att de är svaga och fega. Så är det inte.

   Att gå under jorden måste också, enligt Hermele, räknas till motståndet. Att gömma sig, som Anne Frank och hennes familj i Amsterdam. Och att fly.

Men hur långt kan vi nyansera motståndsbegreppet utan att förlora det? Att det vi kallar motstånd borde kallas något annat, mindre hedervärt? 

   Riskerar Hermele legitimera underkastelsen genom att döpa om den? Hans ambition är icke legitimerandets, ett som är säkert. Han gräver och gräver. 

   Han är mycket kritisk mot Bruno Bettelheim, själv fånge i Dachau, som vill förklara judarnas agerande i Tredje riket med gettomentalitet. Man underkastar sig fogligt. Fostrad så, genom flera tusen år av antisemitism. 

   Hermele avfärdar Bettelheim, han såg det han ville se. Och han såg bara underkastelse, inget annat. Dessutom hade han inte tillgång till alla dokument, som vad exempelvis gäller familjen Frank i Amsterdam. Deras emigrationsförsök.

Intressant att Hermele kopplar gettomentaliteten till sionismen. Inte en gång till att vi böjer oss! Nog med det nu. Staten Israel vilar på det ideologiska fundamentet. 

   Och får världssamfundet, blint av skuld och dåliga samvete, att blunda för folkmordet i Gaza.

   Efter att ha läst Hermele är det uteslutet för mig att vara kategorisk och förenklande. Vi människor är som vi är, även som mest utsatta. Ödmjukhet anbefalles.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-08-20

Vad har DU gjort för att förändra världen?

Bild: Bokbörsen

1969 skrev jag min C-uppsats i sociologi om Kuba och frigörelsen från det nordamerikanska, imperialistiska oket. Tio år efter revolutionen. Hur väcktes intresset för detta ämne, kan en undra? 

   Sociologin hade jag halkat in på som på ett bananskal. Jag hade tänkt att läsa litteraturhistoria på universitetet. Kunde inte komma på något annat som passade mig och mina intressen.

   Men övertalades en afton sista terminen på gymnasiet, över några bägare öl, av en kompis som redan legat några år vid universitetet att välja ett ämne som jag visste absolut ingenting om. "Läs sociologi, det är roligt, det!" 

   Och nog var det, det. Stimulerande, politiskt medvetandegörande.

   Samtidigt vaknade intresset för en värld utanför Sandviken och Upsala. Den röda tidsandan agerade förlossare.

Och där kommer väl Kuba in. Jag togs med storm. Läste allt jag kom över om den kubanska revolutionen från dess anförare. Den juridiskt skolade Fidel Castro om att "historien skall frikänna mig". Hans vapendragare Ernesto Che Guevaras "Dagbok". 

   Svalde allt med hull och hår. 

   Morgondagarna sjöng, för att travestera titeln på en bok av Jan Myrdal. Jag såg plötsligt framför mig att upproret mot förtryckande förhållanden faktiskt var möjligt. Förtrycket behövde inte bestå orubbat. Makten var inte bortom räckhåll. 

   Min ungdomliga entusiasm kritiserades av kurskamrater. Men vad brydde jag mig om det? Upp med en stor, ikoniserande, affisch på en vildvuxet skäggig Che Guevara på väggen i vardagsrummet.

Uppsatsen på över hundra sidor godkändes av min handledare, den framlidne Olavi Junus, en man med integritet. Handledare och handledare? Jag tror att vi träffades som hastigast högst två gånger under en termin och då inbjuden till något som skulle föreställa grupphandledning. 

   Jag ville bli lämnad i fred med skrivmaskinen och en rejäl samling böcker, förutom dem från Fidel och Che. John Gerassi, Björn Kumm och Sven Lindqvist bland författarna. Och nog fattade den kloke Junus galoppen. 

Aldrig trodde jag att jag skulle få komma till Kuba! Men så blev det. 2009, fyrtio år senare. En svindlande känsla när planet gick ned över Havanna. Muralmålningarna på revolutionens företrädare: Fidel, Camilo Cienfuegos och Che. 

   Något av det första som mötte min blick från fönstret på bussen från flygplatsen. Slagorden, också muralmålade: Patria o Muerte! Venceremos!

   Allt stämde med min förhandsuppfattning

  Jag gick som på moln. Att få ströva omkring i det gamla Havannas kvarter, alla bedagade men vackra hus, ett kulturellt världsarv. Det kändes som att medverka i en långfilm. 

  Men bilden grumlades av unga kubanskor i sällskap med sugar daddies och av tiggande kubaner på gatorna. 

   Noterade även att svarta börshandel förekom. Revolutionens skönhetsfläckar, min tysta tanke. Effekter av USA:s mångåriga blockad. Med ett kontrarevolutionärt, fattigdomsframkallande, syfte. Och det fortfarande och ännu mer under höken Trump.

Nämner jag namnen Fidel Castro och Che Guevara, ja för den delen också Ulrike Meinhof, som jag skrivit en bok om, inspirerad av hennes märkliga livsöde, får jag genast höra: "Hur kan du försvara diktatorer!" I Meinhofs fall en terrorist.

   Mitt standardsvar: Och vad har DU gjort för att förändra världen? 

   Som i sketchen med Hasse och Tage, efter att den förstnämndes rollfigur närmast hånat den senare, inte minst dennes sommarplaner och goda ekonomi. Från den ifrågasatte som tröttnat: Och vart skall DU åka på semester? Moloket svar: Till Säffle, har du lite kaffe?

   Min fråga brukar mötas av tystnad. Närmast förlägen sådan. 

FOTNOT. Skrivet på dagen som Ernst Thälmann avrättades i Buchenwald: 18 augusti 1944.

Även publicerad på 8 dagar 2025-08-18

Snart som i Amerika?

Bild: Netflix

Mörket som faller (på originalspråket, mer ödesmättat: Night Always Comes), sänds på Netflix. Klassisk film noir. Aftonens mörker råder i varje sekvens av filmen, i dubbel bemärkelse. Efter en bok av en amerikansk författare vid namn Willy Vlautin. 

   Skam att säga har jag, mig veterligen, aldrig hört namnet. Börjar jag att lägga av?

   Jag som annars brukar skryta med att jag har koll (ungdomlig stavning, för den enda och sista gången, jag lovar) på modern American writers. 

   Googlar på honom. Uppvuxen i Reno, Nevada men bosatt i Portland, Oregon. Född 1967. Musiker och romanförfattare. Ingen dålig kombo. Jag tänker osökt Sam Shepard. Skådespelare därtill. Flerbegåvad.

Kanske är det min aktuella sinnesstämning, präglad av en allt djupare uppgivenhet inför samtiden. Och av folkets till synes totala motståndslöshet. Att de finner sig i allt. En makthavares våta dröm, att ha ett sådant folk av lydiga undersåtar.

   Att jag mår som jag gör förstärker, så att säga, filmen, som sannerligen inte är någon uppbygglig historia. Amerikansk arbetarklass, lågavlönad, helst bör du ha minst två jobb. 

   Räcker ändå inte. Du arbetar många timmar, förblir likafullt fattig, tjänar för lite pengar. In-work-poverty. Inflation, stigande matpriser, dyrare boende. 

   Huvudpersonen, en ung kvinna som minderårig har utnyttjats sexuellt, tröttnar på att vara offer, skaffar sig cash, avsedda för handpenning på ett huslån, på kriminell väg. Allt mörkare faller natten.

   

Glöm kollektivet, den amerikanska drömmen spökar, var och en sin egen lyckas smed, glöm fackföreningar och politisk kamp. Fråga inte vad samhället kan göra för dig. Fråga vad du kan göra för dig själv. 

   Jag citerar den brittiska järnladyn och premiärministern, den ultrareaktionära mrs Thatcher, en union buster av rang. Trots enkel bakgrund som uppenbart inte lämnade några spår.  

 

Gnuggar mig i ögonen. Är Sverige på väg i samma, utarmande, riktning? Jag glömmer aldrig när broder Hasse i Åkersberga berättade att han noterat helt vanliga kvinnor som tiggde utanför matvarubutiken. 

   De låga pensionerna är ingen hemlighet. Om du så har jobbat hela livet. Du är grundlurad. Blåst av smilfinken Göran Persson och kompani.

   Samtiden är förskräcklig. Och ännu förskräckligare det uteblivna, folkliga motståndet. Jag minns en gång hemma hos Elof Luspa i Puoltikasvaara, en av de ledande i LKAB-strejken, när vi fick tillgång till alla uppmuntrande tillrop från vanliga svenskar, verklighetens folk. 

   Människor som verkligen inte hade det för fett, städerskor och andra, skickade slantar. Stå på er! Ge er inte! Solidarity for ever.

Vad hände sedan? Var det något mycket viktigt, en gryende rörelse, som kom av sig och rann ut i sanden? Varför? Hjälp mig att förstå. Varför ser jag inget ljus i mörkret? Fel på min politiska blick?

   

Raymond Carver tillhör mina favoriter, han skriver "hårdkokt" enligt litteraturhandboken. Korthugget, avskalat och jäkligt bra, enligt mig. Vlautin påstås skriva i samma brutalt realistiska anda. Jag måste läsa honom, söker genast e-böcker på Bokus. Hittar flera.

   Köper för 79 spänn en betitlad Norrut, utgiven på kvalitetsförlaget Bakhåll i Lund. Återkommer med betyg efter läsning.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-08-17

I Gefle kan man ju bara bo om vintern!

Stortorget i Gefle (Bild: AJ)

 

Häromdagen fick jag den överraskande och, som den kunde uppfattas om jag inte visste bättre, impertinenta frågan om jag trivs i Gefle (jag vägrar att fulstava det Gääävle) som jag av djupt privata skäl, avslöjar dem inte här, flyttade till hösten 1991. 

   Fasligt vad levnadsåren knatar iväg om man inte ser upp.

   Svar: Nej. Men jag trivs i lägenheten på Alderholmen. Vilket för övrigt holmen alltid hetat. "Gävle Strand" klingar bara fjolligt och antyder pinsamt storstadskomplex. 

   Och jag trivs med närheten till ån som borde heta kanal, med tanke på bredd och djup. Avskuren med en bro, ingen klaffbro, som korkskallarna till politiker placerade där. Inte långt från bostaden. Den skär effektivt av inloppet till staden. Grattis! Nära bron turistbyrån som väl knappt någon besöker. Häpp!

   

Det bästa med det nutida Gefle är UL-tåget som punktligt avgår varje timma. Och det kostar bara 29 bagis, förr ynka 25, för en enkelbiljett. Så det är lätt att kvista ned till Upsala för att få uppleva storstadspuls. (Sedan med SL fortsätta till Arlanda eller Stockholm.)

   Gefle är för litet, borde invånarmässigt vara minst dubbelt så stort för att det ska kunna bli tjo och tjim. 

   Icke kriminellt sådant, nota bene. Sveriges Chicago, sade man en gång i tiden. Kanske mer passande nu med allt meningslöst våld. Man vågar snart inte gå ut obeväpnad. 

   Klart jag vet varför. Tack, Reinfeldt! Och ni andra i den "humanitära stormakten".

För tjugosex år sedan, när jag fortfarande som vanligt tillbringade sommaren i Vendsyssel, Danmark, upptäckte jag plötsligt en knöl på ena foten. Trodde det var en blodpropp. Konsulterade en GP, allmänläkare i Skagen, en klok, äldre man, som genast insåg vad det var frågan om. Men sade inget.

   Inte var det någon propp. Tumörvarning. Lymfom. Vilket också bekräftades när jag, efter att ha åkt hem, sökte upp min hälsocentral som bums akutremitterade mig till sjukhuset och Onkologen. Faktiskt samma dag. Efter att en läkare undersökt mig och fattat galoppen. Nå, det är en annan historia. 

   Och jag lever ju fortfarande. Åtminstone när jag skriver detta. Hör ni det, alla som har svårt för mig?

   

Jag åkte hem till Sverige mitt i högsommaren. Det var fruktansvärt att befinna sig i stan den tiden på året. Värre än Upsala när studenterna efter vårterminens slut lämnar. Ekande tomt och ödsligt.  

   Den sommaren tjänstgjorde, som det plägade att vara, den begåvade Sanna Wikström, sörjd och saknad, som vikarierande kulturredaktör på GD. (Hon borde förstås ha blivit kulturchef efter Widegren!) Jag skrev en kort, mörk och kul, drapa på hennes sida om hur jag upplevde sommar-Gefle. 

   Hon, eller vem det nu var, satte rubriken "Stängt". En tam rubrik.

Det borde ha stått: "I Gefle kan man bara bo om vintern." När det är hockeysäsong och Brynäs spelar. Även om man inte beger sig upp till Sätraåsen och Gavlerinken. Den heter något annat nu, glömt vad, något konstigt och svårt att uttala. Men alla fortsätter ändå att säga Gavlerinken. 

   På Google får man också träff när man söker på "Gavlerinken". 

   Jag ser ALLA Brynäs matcher på TV4 Play. Hemma som borta. Missar inte en enda. Aldrig. I mobilens almanacka noteras dag och tid, så fort spelprogrammet har släppts. Dyrt med abonnemanget för en tidigare statstjänare med en av politrukerna försämrad pension. Men absolut nödvändigt. 

   Bekvämt från fåtöljen att följa matcherna i tv på en ordentligt tilltagen skärm. Och målen sänds i repris. Bara en sån sak. Kunna jubla i högan sky två gånger.

När Brynäs går på is i slutet av augusti, händer med ens något i den sovande staden. Den vaknar. Temperaturen stiger i takt med förväntningarna. Det känns i luften. Staden lever upp. Det går plötsligt att andas i den. Och, hör och häpna, må oförskämt bra.

   Efter säsongens slut, på vårkanten, liknar det öken, pest och pina att bo i Gefle. Sadomasochist måste man nästan vara för att stå ut med alla trampa vatten-månader. När absolut ingenting händer. Valiumförskrivningen stiger. Omsättningen på Systemet. Fortkörningarna på E4:an. Bort, bort.

   Våga inte nämna stadsfesten! Då osäkrar jag min pistol som Göring, eller om det var Goebbels, sade.

FOTNOT. Text skriven framför tv:n den 14 augusti. Brynäs försäsongsspelar mot Timrå i Hudik. Första försäsongsmatchen. 4-1 slutade det. Till Tigrarna.