Att välja att inte resa är att välja den saktfärdigaste död

Bornholm (Foto: VisitDenmark)

Det ryktades om Bengt Anderberg, efter att han slagit sig ned tillsammans med hustrun, konstnären Astrid, på den danska paradisön Bornholm, att han inte tyckte om att resa. 

Denne stilistiskt fullfjädrade, från Göteborg härstammande författare, som bland annat skrev den storslagna "Amorina", är enligt min mening alltför starkt förknippad med de mjukporriga Kärleksböckerna. Med "När det gick för kyrkoherden" som paradnummer och som filmades. 

Men som inte ens triggade i gång en pilsk sandvikengrabb med klåda i jeansen. Nå, nu skulle det inte handla om det.

Som allra längst kunde Anderberg tänka sig att kvista över med färjan från Rønne till Simrishamn på det svenska fastlandet.  Jag vet inte om det är sant. Och jag har ingen aning om var jag snappade upp det. En sån där typisk skröna, vad man nu skall ha den till, som jag är en mästare på. 

Huvudgarderoben full med dylika uppsnappanden. Jag borde jobba på Hänt eller Se & Hør. Jag har snappat upp en del om knugen, också. Som det också kliade i byxan, knappast jeans, på. 

"Thy den som icke veljer att resa, han veljer den saktferdigaste död." Vem skrev så? Stagnelius? Kellgren? Thorild? Den senare, bråkstaken och ifrågasättaren, så som konsistoriet på Uppsala universitet uppfattade den bångstyrige |1], deporterades till Greifswald. 

En högst ofrivillig resa. Må man säga. På Rügen blev han kvar. Där finns hans grav. Vi har besökt den. Vad trodde ni?

Men om det är sant, det om Anderberg, så finns eller snarare fanns det likheter mellan honom och mig vad gäller synen på att resa.

Fram till för ganska så många år sedan var jag ingen globetrotter med resväskan stand by. Ett fagert fruntimmer på yttersta vänsterkanten ville ha med mig till Kuba för att skörda sockerrör, jag antar att Svensk-kubanska vänskapsföreningen stod som researrangör. Men jag tackade nej.

Och då hör det till saken att min trebetygsuppsats i sociologi handlade om just Kuba. Med ett hyllande av revolutionshjältarna Fidel och Che. Okej, puckla på mig bara, beskyll mig för att romantisera, inte ändrar jag mig. Glöm det.

Till saken hör, varför säger man så förresten, också att 2009 landade jag och min livskompanjon i Havanna för att fira att vi fyllde sextio. En oförglömlig resa, jag lovar. Buss förbi Grisbukten. Jag vill åter till Kuba. Med den kritiska blicken påkopplad. Även denna gång. 

Någon nyttig idiot blir jag aldrig. Lita på att jag ser fattigdom, gatutiggare, luder, sugar daddies och svarta börshandel. Realsocialismen, som man sa om DDR och de andra. Inget att sträva efter.

Vänta nu. Hold your horses. Jag var faktiskt inne på att bli biståndsarbetare i början på 70-talet. Ansökan skickades dock aldrig in till utbildningen på Sandö uppe i Ångermanland, nära dödsskjutningen av arbetare 1931. Om jag gjort det, och antagits, hade jag hamnat i Chile efter fascisternas kupp. 

En biståndsarbetare stupade. Jag försöker dra mig till minnes hans namn, men det dyker inte upp. Svante någonting. Hur befinna sig som biståndsarbetare i Chile 1973 utan att ta ställning mot fascisterna? Ja, inte jag, i alla fall.

De resor mina, politiskt och fackligt medvetslösa, högskolekolleger genomförde, ingående i ett internationellt utbyte finansierat av staten, hade jag länge inget intresse av. Förklädd turism, enligt min mening. Förslösandet av skattemedel. 

Men så fick jag chansen att uppleva den av Israel ockuperade Västbanken inifrån, det tackade jag inte nej till. Eller Ismailia invid Suezkanalen i ett, efter mordet på Sadat, undantagstillståndets Egypten.

Kändes minst sagt ovanligt, i det senare fallet, att passera kulsprutebeväpnade vakter såväl in till campus som hotellet. Men, märkligt nog, man vänjer sig. Och att vi kunde röra oss fritt sent om aftonen gjorde att vi kände oss trygga. 

Anropades av bofasta, nyfikna, på gatorna: "Where you from?" Först: "Welcome!"

Väcktes i gryningen av utropen från minareternas ylande. Ismailia var, lär väl fortfarande vara, en djupt muslimsk stad. Prefekten på min värdinstitution, boende i Kairo, vägrade som konfessionslös att täcka håret. Studenterna viskade till mig bakom hennes rygg: "Hon kommer att brinna i helvetet."

Rastlösheten har varit adelsmärket i mitt liv. Jag har insett att resandet, min livskompanjon, tidigare med färdandet som sitt yrke, har varit betydelsefull därvidlag, är en fungerande medicin för att dämpa denna. Kanske den bästa. 

Om den nu skall och bör dämpas, vete sjutton, måhända är den av existentiell natur och därmed en viktig drivkraft. 

Resandet kombinerat, aldrig "rena" turistresor med allt man, enligt de förutsägbara guideböckerna, bara "måste" se, med sökandet efter motståndsfickor i länder under nazistisk ockupation. Spanien (under Franco), Norge, Danmark, Nederländerna, Finland. 

   

Identifierandet av motståndsfickor skänker glimtar av hopp i en det djupnande politiska mörkrets tid. Det går inte att trycka ned och demolera allt vad motstånd heter. Studera bara dylika fickor i Tredje riket och annorstädes. Människor beredda att offra sina liv i kamp mot förtrycket. 

 

Vita Rosen. Die Rote Kapelle. Hjemmefronten. Kvinnorna i Nederländerna. (Läs Systrarna i Auschwitz!) Danska sabotörer. (se De förbannade åren på SVT Play!) Jag ville så gärna, tro mig, vara en av dessa modiga. Kanske därför jag skriver om dem så fort jag hinner. Jag vill inte vara en fegis. 

Som hellre lägger benen på ryggen än i graven, som det heter i Desertörens poem. Författare okänd. 

Just nu skrällhostar jag inte längre, ömkliga skriftställare Ekstrand med ditt klena immunförsvar. Jag har piggnat till, det pirrar i ben och själ. Dags att planera för att sticka ut i den väntande världen igen! På min bucket list, det heter ju så om man vill vara modärn, står Belgrad, Irland och Vietnam. 

Berlin, förstås. Staden som stal mitt hjärta och vägrar att lämna det tillbaka. 

 

Att det slitna kreditkortet jämrar sig och protesterar, ignorerar jag. "Du har inte råd!" Äh, shut the fuck up. Man lever bara en gång.

PS. Och en ny resa blir det. Snart. Jojo. Med basen förlagd till Helsingborg. Utsikt mot Helsingør. Inom räckhåll København, via Guldkusten. Yes! 

[1] Ironiskt, tja, står det över ingången till aulan på Uppsala universitet Tänka fritt är stort men tänka rätt är större. Av vem? Thorild.