Den alltid lika spralliga Pernilla Wahlgren, nästan värre än Sickan Carlsson på sin tid, och ännu mer mångmiljonärsdottern och ”inflytaren” Bianca Ingrosso, lever sitt liv poserande. I offentlighetens aldrig slocknande strålkastarljus. Utsida, aldrig insida.
Ohöljd narcissism eller myntets andra sida, rädsla för obetydlighet och att inte vara någon?
Undrar vad framlidne kulturkritikern Christopher Lasch, som fördjupade sig i fenomenet narcissism, skulle haft att säga om saken.
Jag har, i självinsiktens bleka gryning, noterat hos mig själv en tendens livet igenom att vilja sticka ut; ”synas”. Och det på olika sätt. Inte sällan provocerande, ”raka rör” i kommunikationen. Jag har bråkat och framkallat konflikter. Retat upp folk. Skaffat mig fiender.
Kanske bottnande i en gnagande känsla av mindervärde, underlägsenhet; slå underifrån. Eller bekräftelsebehov? Titta på mig, även om jag är en stor idiot! Var det inte Hjalmar Söderberg som sade att det finns inget värre än att mötas av likgiltighet? Hellre hatad.
Mindervärdeskänslan som starkast första tiden i lärdomens Upsala, omgiven av studentkamrater till synes utrustade med ett orubbat självförtroende. Tänkte det måste vara deras borgerliga bakgrund som gjorde dem så styva i korken.
Ljusår från den osäkra grabbens, uppvuxen på Bruket där man inte skulle sticka ut, inte tro att man var något. Vänsterradikaler lekte de också. Primitiva sosseföraktare. Därmed föraktande min socialdemokratiska mor.
Jag märker på mig själv att behovet har dämpats att synas. Är det åldrandet som spelar in? De många åren som slipar av och mjukar upp? Som med vassa stenar i forsande vatten. På sätt och vis blir livet lättare. Men samtidigt, energi går förlorad. Det som triggade har slutat göra det.
Jag minns hur nervös jag kunde känna mig inför offentliga framträdanden förr. När vi höll på med rockbandet och skulle anträda scenen inför publik; där det fanns dem som helst såg att vi misslyckades, inbillade jag mig. Gärna ett par lugnande klämtare före vi klev upp på scenen.
Samma känsla när jag sedermera föreläste och tyckte mig läsa av de stigande förväntningarna i salen innan jag tog till orda.
Inte så längre. Till saken hör att det är inte ofta dessa dagar som jag ställer mig framför ett auditorium. I ålderdomens Sverige efterfrågas inte vi silverryggar.
Senast ett framträdande i Pingstkyrkan i Upsala när Knut Lindelöf, borgerlig bakgrund från Västkusten, och jag berättade om vår kommande brevbok ”Mellan klasserna” inför grånade medlemmar av FiB/Kulturfront.
De sista entusiasterna som jag brukar kalla dem. En utdöende sort. Vad kommer efter? Befarar illiterater och politiskt ointresserade. Gamlingens avundsjuka?
Ingen nervositet innan Lindelöf och jag inledde. Ingen anspänning. Och efteråt. Hade jag varit bra eller dålig? Gjort mig själv rättvisa eller inte? Äh. Ryckte på axlarna och släppte undran.
Jag är inte längre densamma. Bara att konstatera. På gott och ont.
Foto Eva Åsén Ekstrand: Skriftställaren på Eiles Café i Wien
Publicerad även på 8 dagar 17 maj 2026
Ännu en sån fin, ärlig o självreflekterande text och denna kanske ännu mer än vanligen ..och som vanligt med eleganta formuleringar. De där metaforerna, som väl iaf för mig är lite av ditt signum; …”självinsiktens bleka gryning”. Snyggt. Ha det fortsatt bra på Wien-resan! Känns inte som Eurovision och .. ”Bangaranga” stod på er meny, fast ni väl var där samtidigt. Nej, hellre då i Sigmund Freuds fotspår på Berggasse. Hade själv f ö också föredragit det, men blev nu Military Tattoo (snygg show) från Edingburgh ist på tv:n. Iaf till en början. Måste erkänna att jag föll till föga o sen slog över o såg hur det gick i Eurovision (minns ju Abba i Brighton -74 som igår, o..var det inte lite bättre förr ;-)
SvaraRaderaTack, Micael. Känns mycket bra vara tillbaka i Wien, en stad med två ansikten; filar på en text om detta. Och härifrån kom min favoritförfattare Thomas Bernhard. Vi tog oss idag till Litteraturmuseum, där han finns representerad. Men måndagsstängt. Får bli i morgon. Ska bli intressant se hur Peter Handke "behandlas", fördömd av de korrekta för sitt samröre med Milosevic.
SvaraRaderaGooglade (måste jag erkänna, lite men inte ändå så mycket beläst) på Thomas Bernard och förstår då hans inflytande på dig (när det kommer till lojalitet eller inte med staten, när det kommer till döden, blir jag mer frågande. Har alltså inte läst honom, så kanske inte borde yttra mig, men han förefaller mindre tyngd över Thanatos). Ingen direkt koll på Handke , annat än att jag faktiskt visste han fått nobelpris i litteratur o att det var kontroversiellt. Det där med narcissism; ”betagen av mig själv ville jag spegla mig i källan”. Alice Miller skrev ju, på tal om Wien och psykoanalytiker ..o för att hålla kvar i det här med metaforer, nåt i stil med att; ”som en liten planta som vänder sig mot solen, så satsar ett barn från första stund alla sina möjligheter på att överleva”. Det skulle innebära en omedveten anpassning till föräldrars behov o en undanträngning av egna, med risk för att i vuxen ålder förlora kontakt med ursprunglig och autentiska identitet. (Sen gjorde hon ju åtskillnad på en sund narcissism och en grandios hållning). Det är intressant det där med i vilken mån vi styrs av bekräftelsebehov från en generaliserande andre och vad det beror av och kanske framförallt vilka konsekvenser det får. Det går ju faktiskt på ren svenska också helt enkelt att skita i vad andra ev. skulle kunna tycka om dig. (..och ja visst, mycket av dagens influenserande är ju helt vämjeligt och väcker avsmak). Samtidigt, ur ett relationistiskt perspektiv; inte konstigt söka den bekräftelsen. Och att överhuvudtaget inte bry sig om andras reaktion på ens egen person kanske också kan vara lite förmätet och ev också med avsaknad av empati. Hoppas ni har det bra och att Litteraturmuseum-besök funkade bättre idag. Ni ska jag försöka avhålla mig från fler kommentarer och lämna dig ifred, men det där inlägget om narcissism det engagerade. Ser fram emot en ev. rapport från Freud och Berggasse!
SvaraRaderaKlokt, som alltid. Lova att du aldrig "lämnar mig ifred"! Inspireras av dina inlägg. Idag öppet på Literaturmuseum. Den unga kvinnan i entrén hade aldrig hört talas om Peter Handke, Nobelpristagaren. Thomas Bernhard hade ägnats en specialutställning. Jag skriver på en text om besöket. Imorgon beger vi oss till Bratislava över dagen.
SvaraRaderaHaha.. Tack, Lasse. Det där värmde och befriade verkligen. Det där med inspirerande; ..otroligt kul att läsa för mig, eftersom du genom åren varit o är så inspirerande för mig och en välbehövlig ”olydnads auktoritet” (mycket märkligt o iof lite problematiskt epitet, ”contradiction in terms”, men helt säker på att det kommer från dina publikationer, lite o inte så lite heller Nietzsche och Zarathustra över det) o i sammanhanget; verkligen inte lätt att ” leva som man lär”. Lite märkligt att man på Litteraturmuseum inte hört talas om en nobelpristagare från sitt eget land (!). Absolut. Lovar att aldrig ”lämna dig ifred”. Följer dina förehavanden med spänning, intresse och vördnad. Hoppas ni njuter av resan o alla upplevelser.
SvaraRadera"Olydnadsauktoritet"... det sätter jag gärna på mitt visitkort. Även om det, som du också är inne på, låter en aning motsägelsefullt. Nå, "auktoritet" är för mig ett hedersbegrepp. Tack för dina fina ord och din uppmuntran! Gör att det känns meningsfullt fortsätta skriva. Jag älskar att vara på resande fot. Idag till Bratislava, med tåg inte ens en timme bort. Centraleuropa...
SvaraRadera