Äh, va´ fan!

Foto: SF Anytime

Det var min fagra kusin i Stenungsund, den enda av mina kusiner på salig mors sida - hon som alltid med emfas underströk att "blod är tjockare än vatten" - jag har kontinuerlig kontakt med.

   Och som i vår mejlväxling undslapp sig att en landskap som "mitt" Tversted nära Vesterhavet kan vara melankoliskt. 

   Omedelbart tänker jag Casper David Friedrichs landskapsprojektioner på Rügens vita klippor. Hur låta bli? Jag har upplevt klipporna med egna ögon under en vistelse i det Greifswald där den egensinnige Hans Fallada (Rudolf Ditzen) föddes. Han med Pinnebergs. I samma stad var Thorild professor, bråkstake och deporterad från Upsala.

   Apropå kusiner. Den jag också gärna skulle vilja ha kontakt med är Jakob Eklund. När jag en gång, för en himlans massa år sedan, väntade på avgång till Sverige, med Air Berlin från Tegel, upptäckte jag honom plötsligt tillsammans med Pernilla Östergren. I tätt samspråk.

   Jag utgår ifrån att de hade närvarat vid Berlins filmfestival. Men how come, vilken film?

   Kussen kort i rocken. Jag hade föreställt mig honom längre. Inte vågade jag, ångrade mig efteråt att jag inte gjorde det, gå fram till honom och sträcka fram våfflan: - Tjenare, kusin! Läget? Hur hade han reagerat? 

   

Jakob, son till en skådespelare i Göteborg, Olle. Gift med en av mina fastrar, farsan hade många syrror, alla med filmstjärneutseende, liksom farsan själv, undrar om det var efter farmor. Begiven på brännvin. Liksom sonen, generna ni vet, tills han tröttnade och lade av. 

   Jag har sett Jakob i den våldsamma tv-serien "Livvakterna", där han är riktigt bra. Liksom för övrigt frugan, Helsingejäntan Marie Richardsson. Men varför lånade han sig till kalkonen "Möbelhandlarens dotter?" 

   Även i en Beckfilm gled han förbi, i stort vitt skägg. Patriarkliknande. 

   Kunde bara de satans nätmobbarna låta bli honom, de tjatar om hans tendens att vräka ur sig: Äh, va´ fan! Är det något att hänga upp sig på? När en hel värld står i brand. 

Nå, vad hade jag tänkt att skriva om, vilket var infallet? Jag far som vanligt i väg. Melankoliska landskap? Att bara fästa namnen på skärmen, Tversted och Vesterhavet, föder en nästan obetvinglig längtan att återse. Först i september bär det av för en längre vistelse. 

   Till det skimrande ljusets Krøyerland. Efterårets (höst på danska) Vendsyssel, så smukt. Och få turister. Ofta tyskar. Kanske nyfikna på var de manliga släktingarna höll till under besættelsen. 

   "Flødeskumsfronten" som Hitler sa om Danmark. Något annat än den kalla östfronten.

Förresten, se den starka filmen "Under sanden" om hur tyska soldater efter kriget tvingades leta minor på de danska stränderna. En efter en sprängdes till döds.  

   Krøyer, Danmarks störste konstnär, som slutade sina dagar på Skagen några mil från Tversted, togs in på sinnessjukhus, det hette så på den tiden, med diagnosen "melankolisk". Besynnerlig sjukdomsförklaring. Äh, va' fan! Det är ju fint att vara melankoliker.

FOTNOT. Noterar att den teaterkonstnärligt begåvade Claus Peymann (f. 1937) vid Berliner Ensemble sorgligt nog gått bort. En efter en efter en...

  

I skuggan av en nedlagd (?) flygplats

Min andra vistelse på Bromma hotel (jag stavar anglifierande och högst motvilligt med ett ynka l), ingående i den omfattande Best Western-kedjan. I BW är jag för övrigt medlem med specialerbjudanden och rabattförmåner. 

   Huset, med långa mörka korridorer, utgjorde tidigare SAS huvudbyggnad. Kulturminnesskyddat, tack och lov. Jag kanske är en märklig figur, men jag dras till "avskalade", stora hus. 

  Detta hus saknar iögonfallande utsmyckningar. Det kunde rymma en total institution, följande socialpsykologen Goffmans begrepp, där man "behandlar" dem som träder in, med eller mot deras vilja. Osökt associerar jag till Stasis forna högkvarter på Normannenstraße i Östberlin.

   

Bromma flygplats, dit de stora elefanterna ankom när det begav sig. Ludde Armstrong och andra hot shots. Hundraprocentigt nedlagd? Jag vågar inte ta gift på det.  

   Flygplatser ska inte som Arlanda ligga mitt ute i skogen. Så jag hoppas Bromma fortfarande används. Ödslighet och tomhet vilar över nedlagda flygplatser. Avstannad rörelse, slokande vingar. Det känns fel.

   Berlinarna, som ju är som de är, försöker på olika sätt att hålla liv i omgivningarna runt legendariska, men sedan länge stängda, Tempelhof med incheckningshall ritad av Albert Speer. 

   Mitt älskade Tegel vill jag inte möta i avstannat skick. Det finns gränser för vad palla med för en airport spotter.

   

På Bromma jobbade min älskade, framlidna, svärfar. Efter att ha flytt, mitt ordval, från Medelpad. På Midlanda i Sundsvall startade han sin yrkesbana inom flyget. Att han valde bort SCA och det förutsägbara fabrikslivet hade jag velat prata mer med honom om. 

   Stark längtan drev den unge begåvningen bort och söderut. Men längtan efter vad, närmare bestämt? Kanske ett annat liv än släktingarnas, helt enkelt. Kanske delar jag hans existentiella rastlöshet, en och samma själ.

   Långt upp i åldern, efter att han som anställd vid Luftfartsverket förflyttats till Norrköping, behöll han sitt intelligenta huvud. Läste Jan Myrdal. 

   Och så det underbara tilltaget att med mina medborgarlönsböcker i näven kliva upp på Norrköpings Tidningar för att försöka få chefredaktören intresserad att skriva något om dem. 

   Märk väl, högerblaskan NT! Inte socialdemokratiska Folkbladet. Men det hade väl varit lika illa det, att försöka intressera "arbetslinjens" apologeter för den hädiska frihetsidén.

Från fönstret mot baksidan faller blicken på egnahem, påminnande om Klangberget och Örta i Sandviken. Ett annat Bromma än de välbeställda borgarnas längre västerut. Någonstans i regionen bodde Fabian Månsson. Och min livskamrat växte upp i närheten. 

   I det forna SAS-högkvarteret arbetade hon med kontorsgöromål. Gravid tilläts hon, flygvärdinnan, inte flyga. Femtio år sedan. Om någon mot förmodan undrar, jag var inte far till barnet.

   

Det är svårt att sätta fingret på det, hitta de träffande orden. Men det är något speciellt med atmosfären i huset som får mig att trivas som fisken i vattnet. Det lär absolut bli fler övervattningar i samma hotell. 

   Nu när jag har lärt mig hur jag tar mig hit från Centralen eller Odenplan, med byte till tvärbanan i Alvik. Övriga, om man säger så, Stockholm, lockar inte. Aldrig gjort.

   Här kan jag, i bekväma soffgrupper från när SAS höll till här ( kvarblivna möbler fantiserar jag om), slå mig ner med min laptop och mina odisciplinerade funderingar. Lyssna efter tystade flygplan.

Snart gör jag som Andersson, hivar ut dumburken

Foto: DigitaltMuseum

Gamla klasskamrater från SHAL (Sandvikens Högre Allmänna Läroverk) är förbannade och hotar att säga upp kontakten med mig. 

   Eftersom jag, till skillnad från dem och många andra, till synes hjärntvättade åsiktshysare, vägrar tro att ryssen omedelbart kommer om Kristersson och hans krigsglada regeringsgäng slutar att gödsla Ukraina med skattemiljarder. 

   Den russofobiska, Nato-anpassade tankefiguren har, som det verkar, fått fotfäste hos stora delar av den svenska befolkningen. De låter som papegojor hämtade från kalla krigets diskurs.

   Det som kallas mainstream media (msm), ofta uttryckt som "gammelmedia", spelar en viktig roll i sammanhanget. 

   Den till det prestigefyllda MIT (Massachusetts Institute of Technology) i Boston tidigare knutne Noam Chomsky menade att de statsvänliga medierna ägnar sig åt "managing consent". De producerar, glatt och villigt tjänande, samtycke åt den politiska makten. 
   

På svensk botten ställer SVT och TV4 lydigt in sig i samtyckesproducenternas led. Ingen kritisk, i den journalistiska anständighetens namn, granskning av den politiska makten och vad den företager sig. 

   Rena krigshetsande propagandaorganen, som i SVT:s fall dessutom betalas via skattsedeln (TV4-kanalen är reklambaserad.) Du finansierar galenskaperna utan att kunna vägra. Av den frivilliga licensen blev ett inkomstrelaterat obligatorium - om än med ett tak. 

   Genom ett miljöpartistiskt statsråds försorg. Alice Bah Kuhnke.

   Som tittare uppmanas jag, mer eller mindre direkt, att förbereda mig för krig. Det psykologiska försvaret skall mjukas upp genom det dagliga tjatets indoktrinering.

Jag är gammal nog att känna igen det dramaturgiska mönstret, den polariserade verklighetsbilden och hur det framställs som att de goda krafterna bekämpar de onda. Biafrakriget på 60-talet, Balkan på 90-talet, USA:s krig mot Irak på 2000-talet. 

   Intet nytt under solen. 
   Den flitigt turnerande Zelenskyj, som de västeuropeiska beslutsfattarna och EU-potentaterna med von der Leyen i spetsen står på tå för och vräker pengar över, representerar enligt msm och enögda opinionsbildare det goda i kampen mot det onda (Ryssland). 

   Att drista sig till att privat eller officiellt ifrågasätta detta, eller ställa sig undrande till att slaktaren Stepan Bandera hyllas som en folkhjälte i Ukraina, stämplas omedelbart som Putinism. 

   Israels grymma dödande av kvinnor och barn i Gazaremsan görs om till "bekämpandet av Hamas". Kritiska synpunkter avfärdas som antisemitism. Ingen som helst diskussion är tillåten i åsiktskonformitetens rike. Publicister utanför msm, som jag tidigare respekterade, jamar med.

I Sandviken fanns den hetlevrade, med salta svordomar utrustade, idrottsintresserade tråddragaren Andersson som sparat ihop till en färg-tv och levde med själ och hjärta sig in i hockeymatcherna som visades. 

   En gång i en landskamp mot Tjeckoslovakien, som de hette på den tiden, hotade han med att kasta ut apparaten om Tre Kronor, som låg under och inte fick till det på isen, släppte in ett mål till. 

   Jag tror faktiskt att han satte det i verket. Impulskontroll var inte gubbens starka sida.

Jag är frestad att göra som Andersson, om ”militärexperten”, stenansiktet Paasikivi ännu en gång dyker upp i rutan med sin "analys". Inför okritiska, storögt lyssnade "journalister".  

   Citattecknen nödvändiga. I det sistnämnda fallet, några riktiga journalister är de ta mig tusan inte, enligt mina måttstockar.

Även publicerad på 8 dagar 2025 07 16

Hur i helsike kan man sälja en tågstation?

 

Jag studsar till inför en fet rubrik i Gefle Dagblad om att tågstationen i Sandviken ska säljas. Hur kan man, och vem i helsike är "man" i detta sammanhang, sälja en tågstation? Och vad ska hända med det fina huset, ska det omvandlas till en pizzeria? Kontoriseras? Demonteras? 

   Sjuk och ur led är den företagsekonomiserade köp och sälj-tiden. Det hela, försäljning av en gammal järnvägsstation, låter som ett påhitt i en bok av Slas.

   Jag minns att min salig mor berättade om "Amerikatåget" som tuffade i väg från stationen med släkt ombord. Hon vinkade farväl till en morbror som hette John och emigrerade till Chicago för att tjäna som byggnadsarbetare. 

   Skyskrapor skulle uppföras, arbetskraft efterfrågades. Engelska speakade han inte.

   Han återvände efter några år. Hemlängtan för svår. Duktig på att teckna. Sandvikenmotiv. Jag har en tavla på väggen i mitt sovrum. Present från min mor. Den föreställer den del av det ombyggda bruket som sandvikarna döpte till High Chaparral. 

   Min morfar hyste emigrationsdrömmar. Hans farfar lyckades förverkliga sina, efter ett misslyckat försök. Men inte morfar. Han blev kvar i Sandviken, fastkedjad vid Verket. Fabriksmänniskans öde blev hans. 

   Det som poeten Stig Sjödin undslapp. Han lyckades ta sig loss från Verket.

Jag minns när det fortfarande fanns biljettluckor på stationen. Sommaren 1968 köpte jag en tur och retur-biljett, en brungul liten en som konduktören klippte i, till Stockholm, där min dåvarande flickvän sommarjobbade på NK. 

   Hon hade av en släkting lånat en lägenhet på Linnégatan. 

   Väl i Stockholm gick vi på Gröna Lund och lyssnade på Mats Ronander och ett band från Örebro. Kan de ha hetat Blues Quality? Ronander är still going strong. 

   Innan avresa trampade jag förväntansfull omkring inne i stationshuset. Hade inhandlat en stor Marabou chokladask som jag tänkte överbringa. Det långa håret, som gubbarna nere i Verket hånade mig för under mitt feriekneg, nytvättat.

   Inte visste jag i samma stund att vi så småningom skulle komma att gifta oss i Upsala, få två barn, jag bryta upp och hals över huvud desperat fly min kos. Tur att vi inte har tillgång på förhand till filmen om hur våra liv kommer att gestalta sig.

Dessförinnan minns jag att jag, torde ha varit i mitten på 60-talet en kall decemberdag, tillsammans med en kompis stämt träff med två tjejer på stationen. Vi skulle ta oss till Gefle alla fyra och gå på kondis (Klassiska Lido på Söder.). 

   Jag minns dock varken namn eller utseenden på tjejerna. 

   Inte heller på kompisen, kan han ha hetat varit Per-Arne? Ex-sandvikaren har blivit gammal och mossig.

På fotot ovan noterar man fult klotter på väggen. Det är nog ingen myndighetsperson, eller någon annan för den delen, som håller ett vakande öga på huset. Men tåg stannar och går, det vet jag.

   Frågan förblir hängande i luften: kan man verkligen sälja en tågstation? Är den inte kulturminnesskyddad? Största hotet mot nostalgins nödvändiga vårdande utgör de förbaskade kulturvandalerna med makt att riva eller sälja ut. Det är väl de som är i farten igen.

Även publicerad på lindelof.nu 2025 07 13

En gång var jag Lasse liten

En gång var jag, gamla karln som i höst fyller sjuttiosex (!), om Gud vill och skorna håller, en liten gosse. Hur gammal jag är på fotot ovan, som jag ramlade över när jag, utan att leta efter något särskilt, bläddrade i ett album, kan jag inte på rak arm uttala mig om. 

   Jag har alltid varit dålig på att gissa ålder. 

   Prydligt klädd är jag förvisso, som skulle jag mannekänga. Vilket jag faktiskt gjorde en gång i Valhalla i Sandviken. För den som inte vet en kultur- och nöjeslokal som företaget lät uppföra 1908, på 60-talet popborg med Hep Stars och Shanes bland de gästande banden.

   Fyra eller fem år gammal, inför ett med örnblicksförsedda damer fullspikat Valhalla paraderade jag tillsammans med en flicka i samma ålder, vi höll varandra i handen. Huva. Kanske bearbetar jag det fortfarande.

   Tillbaka till fotot. Fluga och båtmössa. Knästrumpor. Med största säkerhet min mamma som klätt på mig. Vattenkammat håret. Och hon står bakom kameran. För ovanlighetens skull. Annars alltid pappa som plåtade.

Kortet är suddigt. Och jag kan inte utröna om jag ser glad ut. Skulle inte tro det. Påtvingad en proper utflyktsklädsel, enligt mammas uppfattning om densamma. Ingen valmöjlighet. Hon styrde och ställde med mig. 

   I tonåren ledde det till konfrontationer. "Opassande" skor, så kallade ökenkängor, som jag gömde och bar bortom mammas spanade, aldrig sovande ögon. Jag vägrade att klippa mig. På studentkortet är jag långhårig. Studentmössan, införskaffad i sista stund, är för liten. 

   Det ser ut som om fel kapsyl trycks på en flaska.

   På fotot skymtar från sidan min älskade mormor, som gick bort när jag var tio år gammal. Fotot beter sig som alla foton, kniper och ropar efter uttolkande ord och berättelser. Avslöjar inget om den cancer som skulle släcka mormors liv, sextiosex år gammal. 

Morfar ser glad ut under kepsen, en pilsner i handen. Han trivs, inget tvivel om den saken. Långt till grottekvarnen och det tröstlösa slitet vid löpande bandet. Nu är det fest!

   Jag tror att jag har ärvt min kroniska lust att festa och bryta vardagens grå tristess från honom. Jag har alltid haft så förskräckligt svårt att leva ett inrutat vardagsliv. Ända sedan uppväxten i arbetslinjens disciplinerande brukssamhälle. 

   Ständigt sökt efter anledningar att fira. 

   Pappa bär basker, tycker jag mig se. Nog var han fåfäng, min pappa. Och stilig, en filmstjärnas ansikte. Därför liknade jag honom, i en bok jag skrev, vid Humprey Bogart.    

   Kvinnorna på Bruket blev nog alldeles knäsvaga inför honom. Sextioåtta år gammal lämnade han jordelivet. I går, 11 juli, hans dödsdag. 1971, samma år som min förstfödda kom.

En gång i Upsala hos en terapeut ombads jag inledningsvis att berätta något från mina första sex år i livet. Vad som helst. Jag kom inte på något. Det var vitt, tomt och öde. Jo, efter mycken möda mindes jag ett tillfälle när jag höll på att drunkna. Räddades i sista stund av min mor. 

   Men var det verkligen ett minne, eller fabricerade jag? Det senare är jag en fena på. Utrustad med en livlig fantasi som kanske kompenserar för kalla fakta? Finns sådana, förresten? Vet vi någonsin hur det verkligen var? Handen på hjärtat!

Jag har några, mer eller mindre suddiga, foton från mina barndomsår. Och alla tiger de. Ska jag hänga på dem text ligger det alltför nära till hands att ta ut svängarna och hitta på, fylla ut. Glömska är grönska, enligt Nietzsche. Nja, det vete sjutton om det alltid stämmer. 

   En barndom kan med tiden vara en förlorad sådan. Kanske alla barndomar med tiden måste gå förlorade. Din. Min. Allas. Därefter vitt, tomt, öde.

Samtidigt i kaféterian på KB

Medan jag inmundigar en burk energidryck till ett pris av 32 kronor - jag kan bara inte låta bli att påtala att jag tycker att den lilla plåtburken kostar på  tok för mycket, vilket den unga flickan som betjänar mig inte kan ställas till svars för - betraktar jag alla dem som passerar. 

   Sammanbitna på väg in till eller ut från dagens värv. I det första fallet likt taggade, stelansiktade fotbollsspelare anträdande den gröna mattan.

   Fördomsfullt eller inte. Jag får det intrycket att KB-folket signalerar att de själva tycker att det de håller på med är något oerhört viktigt som världen utanför bibblan inte klarar sig utan.

   Men den värld de tillhör är ju inte stor. Jag har själv tillhört den. Men trivdes inte. Den akademiska världen var inte min. Kanske hamnade jag i den pretentiöst plaskande ankdammen för att jag inte vågade satsa på något annat. 

   Och måste försörja mig och min familj. 

Mycket av det som pågår därinne i det vördnadsbjudande Kungliga Biblioteket, där August Strindbergs osaliga ande stryker runt hyllorna, kunde kanske sorteras under rubriken "hobbyforskning". Jag menar inte att vara nedlåtande. Snarare konstaterande.

   För inte kommer det som åstadkommes, när eller om det gör det, någon större menighet till del. Skadar gör det väl dock heller inte. Det utvecklas ju inga mordiska vapen eller liknande, vad jag vet. I en mening oförargligt. Snusmumrikarnas skyddade verkstad.

Jag tillbringar numera en hel del tid i Carolina Rediva, universitetsbiblioteket på Uppsala universitet. Där jag ganska ofta häckade som student och doktorand. 

   Och när jag höll på med forskningsprojekt, finansierade av statliga forskningsråd som hade att bedöma tjocka ansökningar från hela landet. Vraka och välja bland de många som skickades in. För den sökande återstod att hålla tummarna. Alternativt bita på naglarna.

   Ett projekt om sjukvårdens utveckling i Sverige, teoretiskt inspirerat av institutionskritikern Ivan Illich och hans "Den farliga sjukvården" (1975), hade väl ändå en del poänger. Men nådde aldrig någon personal på golvet inom vården.

   Projektet om det lokala facket fick självaste LO-hövdingen himself att gå i taket. Men "nyttan", vad med den, vad gäller både det ena och det andra projektet? (Jag låter som en nyfrälst nyliberal anställd av tankesmedjanTimbro.) Tja, jag kunde försörja mig i alla fall. 

   Och en retsticka, apropå de irritationsframkallande studierna av facket, kanske jag alltid har varit. Som samhällsforskare inget undantag.

Det jag ser på KB, Kungliga Biblioteket i Humlegården i Stockholm, är hursomhelst något jag saknar på Carolina. Djupingarna. Överliggarna som man sa i Upsala. De som fortsätter att bilda och förkovra sig. Bortom UKAS, PUKAS och dåliga studielånesystem.

   Om det så krävs hörapparater och rullatorer. Förstoringsglas. Lusekoftor med hål. 

   Kanske ena benet i graven. Det är minst sagt imponerande.

 

Foto: Historiska Media 

Hittebarnet, den alldeles lysande Ernst

Häromdagen uppmärksammade jag Per Gunnar Evander och hans "Ängslans boningar" från 1980 som jag dessa julidagar ägnar en omläsning. Håkan, göteborgare och osviklig GAIS-supporter, påminner om att den, i likhet med flera av Evanders böcker, har filmatiserats. 

   Med Ernst Günther i en bärande roll.

   Boken är en typisk Evander. Tillknäppta mansfigurer. Sådana jag väl minns från min uppväxt i brukssamhället. Där det inte skulle talas om känslor. Eller bete sig konstigt, det vill säga avvikande från alla andra. 

   Evander fångade i sina böcker på pricken bruksmänniskans existentiella armod.

   Filmen som Håkan nämner hågar jag inte att jag sett. Kanske måste jag börja söka efter den. I samma stund som jag nedtecknar detta hör vänlige Håkan av sig på nytt, för att meddela att filmen inte längre är tillgänglig på SVT. Då är den nog "förlorad", trist nog. Attans, också!

 

Ernst Günther tillhör mina bestående favoriter. Vem kan väl glömma honom, vildvuxet skäggig och bullrig, från rospiggen Lasse Molins härliga satir "Badjävlar"? 

   Eller i tv-teaterns "Röda rummet". Med en stjärnensemble. En briljant Keve Hjelm. En ung Per Ragnar som Strindbergs alter ego. Jan-Olof Strandberg och andra, samtliga så bra. En ljuvt vacker, ung norska vid namn Grynet Mollvig.

   Däremot ger jag inte mycket för Colin Nutleys, av allmogen obegripligt nog älskade, sockersöta rullar. Där Günther spelar en oförarglig, supersnäll farbror som bor på vischan med sin brorsa, gestaltad av Tord Petersson. 

   Två begåvningar som Nutley framställde som halvidioter. Rena lyteskomiken. Förlåt alla ni som hänförs av usel svensk film. 

En äldre kvinna, som jag långt tillbaka talade med om Ernst Günther, vars öde hon märkligt nog var förtrogen med, avslöjade att han var ett hittebarn. Moses i vassen. Ett livsöde man annars bara trodde förekom i böckernas fantasivärld. 

   En korg med gossebarnet ställdes på trappan utanför en ytterdörr. Moder och fader okända. Sant eller inte? Om sant - hur präglade det honom?

   Nå, jag minns från Barcelonas gator, oklart om byggnaden var en kyrka eller ett gammalt sjukhus, att det fanns ett hål i väggen där man kunde stoppa in sitt nyfödda barn om man inte förmådde ta hand om det.

När jag jobbade på Ulleråker mötte jag på en avdelning, "ängslans boning", med vithåriga

patienter, inskrivna på livstid och söndermedicinerade, en kvinna som  tidigare i sitt liv varit änglamakerska i Upsala. Åderförkalkad bortom alla kommunikationsmöjligheter. 

   Mindes ingenting av småbarnsundanröjandet i det förflutna. Tomma ögon.

   Förresten, apropå det, har ni sett den danska filmen "Flickan med nålen"? Finns på SF Anytime. Se den, om det inte redan är gjort. Kan hyras för överkomliga femtionio inflationsriksdaler. 

   Det räcker med att Trine Dyrholm agerar. Bara hon är, som vanligt, värd pengarna. Victoria Carmen Sonne dessutom strålande i huvudrollen. 

   Fy för den lede, hur fattiga kvinnor hade det i de manliga skitstövlarnas rike! Pilska också, dessa luspudlar.

Foto: Wikipedia