Endogent deprimerad, moi?

Thomas Bernhard (Bild: Wikipedia)

I en brevväxling, vi får se om det håller för att bli en bok, eller om det är för privat och saknar offentligt intresse,  jag begår med en vän i Upsala, en i det blågula, repressiva opinionsklimatet oumbärlig publicist, tillstod jag att jag är stämd i en lägre grundton än han. 

   Det är att uttrycka det metaforiskt svävande. Men träffar nog ändå rätt - som älgjägaren sa under sin första jakt. Missar man älgan, är det ändå såsen som är godast. Förlåt utvikningen.

   När Kristoffer Leandoer i SvD 250908 ägnar utrymme åt en fransk kultförfattare, som jag skamligt nog aldrig hört talas om, utelämnar därför med rodnande kinder hans namn, fokuserar han på samma författares gränslösa självupptagenhet. 

   Hans narcissism blir inte svårsmält, eftersom den av kultförfattaren hanteras med ironi.

   Jag försöker att bete mig likadant, jag skriver om herr Ekstrand själv (parafraserar Lars Gustafsson), vilket jag förvisso ofta gör, men strävar efter en självironisk anstrykning. Jag vet inte om jag lyckas. Kanske går jag läsare på nerverna. 

   Men jag vet att österrikaren Thomas Bernhard är min nummer ett som favoritförfattare. Hans antihjältar som ständigt trampar i klaveret och bökar till existensen. Jag ser likheter med mig själv, identifikation framkallas. Och nog är deras liv färgade av ironi. Inte tu tal om saken.

Hur kommer det sig att vi stäms i olika grundtoner, om jag tillåts förlänga den tämligen oprecisa metaforiken? Mannen jag brevväxlar med kan jag iaktta på ett sätt som jag inte förmår med mig själv. Vi undgår ju gärna oss själva och vår personlighet, som varje seriös terapeut vet.

   Publicisten, redaktör för en liberalt frisinnad nättidning, är social och utåtriktad. Jodå, jag hör hur klyschorna står som spön i backen. Och det är inte jag. Hur blev jag sån? Tillbaka till barndomen, skulle samma seriösa terapeut bestämt uppmana. 

  Där börjar allt. Där finns roten till att du är som du är, grabben. Nja, "jag lugnar mig", som mamma brukade glida (sic!) undan när pappa ville ha med henne till Kungsberget. Han var stugvärd åt skid- och friluftsfrämjandet (tror jag det fortfarande hette), tjänstgjorde plikttroget. Barndomen får vänta.

   

Jag minns hur mentalt tunga de första åren flöt fram  i lärdomens  stad. Den trista hålan på Upplandsslätten, enligt mäster Strindberg. Med egen erfarenhet av Upsala. Mitt sinnesmörker belägrade mig.

   Jag fick, kanske en smula desperat och ännu mer för att det var gratis, för mig att söka upp Studenthälsan. Träffade där en vitrock, en äldre psykiatriker som med bekymrad min, antagligen yrkesmässigt fejkad, bums tryckte dit diagnosen "endogent deprimerad" i min panna. 

   Därefter plockade hon, snabbare än en duellerande revolverman i Vilda västern, fram receptblocket. 

   Enklast, och billigast, så. Ingen kostsam terapi, typ psykoanalys, med kanske oväntad utgång. Psykofarmakan biter, ger på kort sikt avläsbara beteenderesultat. Inte alls som den flummiga psykoanalysen som kan hålla på i år efter år utan att någon förändring märks. 

   Vid det tillfället hade inte KBT kommit i ropet. Annars kanske jag remitterats iväg  på dylik mumbojumbo.

Jag minns inte om jag hämtade ut hela receptet, jag tror inte det. Men insomningstabletter tog jag ut. Mötet med vitrocken ledde till att jag på allvar började att studera de så kallade antipsykiatrikerna, Ronald Laing framförallt. De har jag fortsatt med. Och aversionen mot psykiatriker har bara vuxit.

   Läsandet av Laing raderar inte ut min grundton. Men min förståelse av den komplexa människan, andra människor, och hennes relationer, har ökat. "Det får duga", som de säger i Sandviken,

Tankar från en tidskriftsavdelning

Utsikt från Carolina (Bild: Skriftställaren)

Ännu en gång på Carolina Rediviva. Universitetet har öppnat sina dörrar för höstterminen och genast märks det i stan. Recentiorer som förväntansfulla, eller vad de nu känner, vimlar. Kanske som gladast för att de har kunnat lämna trista landsortshålor för lärdomens stad. 

   En respit, det korta studentlivets bekymmerslösa fröjder, innan det är dags att bli löne- och amorteringsslav. Eller arbetslös. Den ljusnande framtid, som det heter i visan, tillhör knappast di unga.

   På Carolina byggs det om, läsesalen, där vi brukar sitta med våra datorer, är stängd och förblir så länge än. Fullt med studenter som pratar högljutt, skrattar och stimmar, som om de vore någon annanstans än på ett bibliotek. 

   Så vi söker oss med hissens hjälp upp till tidskriftsavdelningen på plan 6, där finns plats (och är, fantastiskt nog, tyst). Om man, som undertecknad, fixar att slå sig ned med datorn i knäet på en stenhård trästol. Med hemorrojder hade det inte gått. 

   

Med den utsikt jag har, när jag lyfter på blicken från skärmen, anar jag, bakom fortfarande grönt lummiga träd fastän det redan är september, Gamla kyrkogården där min första hustru, mina barns mor, ligger begravd.

   Hon gick bort före jul, nedbruten av cancer. Märkligt tänka att hon ligger där, jag minns våra första år tillsammans mot 60-talets slut, stormiga. Efter skilsmässan kom vi aldrig på speaking terms med varann. Hon förlåt mig aldrig att jag en dag försvann, när jag inte orkade mer utan höll på att duka under.

   Jag har fått platsen för graven beskriven för mig, försökt hitta den mer än en gång, utan att lyckas. Vet inte vad jag tror mig börja känna om jag finner den. Kanske sorg över ett liv som kunde sett annorlunda ut. 

   

På samma kyrkogård rasbiologen Herman Lundborg. Rasbiologiska institutet befann sig inte långt från Domkyrkan. Det gula huset står kvar med en upplysande skylt för den som intresserar sig för detsamma. Nazisterna i Tyskland inspirerades av Lundborg. Även de svenska socialdemokraterna.

   De som tär på samhället ska bort, de mindervärdiga och obehövda. Så talar man inte nuförtiden, det vore inte salongsfähigt, jag menar politiskt korrekt. Makten låter istället praktiken tala. 

  Regeringen har råd att vräka hundratals miljarder, skattemedel, över Ukraina, så att det vansinniga kriget kan fortsätta med ännu fler döda. Men inte råd att hjälpa alla i Sverige som har det riktigt svårt. Och som Frälsningsarmén berättar om. Det är hjärtknipande.

   Jag ger pengar till Frällan varje månad. Men skulle ha lust att uppmana dem: demonstrera utanför Rosenbad tills något händer. Ni ska inte leva på filantropi. Det är förnedrande. Hata luspudlarna!

   Har vi fått Fattigsverige tillbaka? Med jobbskotteavdrag för att värva medelklassens röster. Fy satan.

Hatade judar och judar som hatar

Efter att ha läst den framlidne Kenneth Hermeles bok om judiskt motstånd under Förintelsen, en bok som punkterar myten om att judarna bara fann sig i sitt öde, motståndslöst lät sig ledas till slaktbänken, lånar jag på bibblan en av brorsan Bernts böcker, betitlad Judejävel: om svensk sionism och israelisk ockupation (2016). 

   De växte upp i samma familj, vissa saker i Bernts bok känner jag igen från storebrorsans. Även om de ibland vinklar det förflutna olika. Minnesbilderna skiljer sig åt mellan bröderna.

   Jag reagerar smått bestört inför Bernt Hermeles skildring av det hat som riktas mot honom från andra judar, när han dristar sig till att öppet vara kritisk mot Israel. Ett hat så besinningslöst och blint. Jag skulle beteckna det oresonligt.

   Bröderna Hermele har jag alltid uppfattat som två intellektuella med stor integritet. Klart att de i anständighetens namn vägrat att bortse från Israels systematiska våld mot palestinierna. 

   Och som pågått ända sedan staten Israels bildande 1948. En apartheidstat, byggd på vad Bernt Hermele definierar som "etnisk nationalism". 

   Han skräms av alla, och de är många, hot som adresseras honom när han tar bladet från munnen om Israel. Fruktar, med all rätt, för att fysiskt attackeras.

Israels legitimitet vilar på Auschwitz och lägren. Men det var inga hatets slutstationer. Jag minns från Sociologen i Upsala judiska kolleger som flytt från Polen. Förföljelsen av judar upphörde inte i och med Tredje rikets kollaps. 

   Pogromerna fortsatte efter andra världskrigets slut på olika håll. Polen inte unikt i detta avseende. Judehatet verkar ligga latent på den europeiska kontinenten, blossar upp så fort tillfälle bjuds.

   Jag samtalade mycket om det spända läget på Västbanken med kolleger och deras familjer under mitt gästföreläsande på Birzeit University utanför Ramallah. Jag minns speciellt en tonårig flicka som jag frågade om hon hade några judiska vänner på Facebook. 

   Svar: nej. Jerusalem ligger inte långt bort från Ramallah, kan tilläggas. Många palestinier har sina arbeten där, pendlar varje dag, tvingas passera förnedrande checkpoints. Reser mellan två världar, den ena inbäddad i hat. 

   Det är nästan så att man känner det i luften när man rör sig på Jerusalems gator. Hatet mot "araber", undermänniskorna.

   Trots att den israeliska ekonomin inte klarar sig utan palestinierna.

   Samma tonårstjej var mycket noga med skilja på "israeler" och "judar". Det är de förra som förtrycker palestinierna på Västbanken och mördar i Gaza, inte judar i allmänhet. Så att stämpla israelkritik som antisemitism är att göra det lätt för sig. Blanda bort korten. 

   En judisk kollega till mig uttryckte önskemål om att få komma till Ramallah för ett studiebesök på den ockuperade Västbanken. Avråddes vänligt men bestämt. Får de israeliska bosättarna veta att du är här, dödar de dig. De skulle se dig som en förrädare.

Vad är egentligen hat? Och att hata? Var är det man gör när man hatar? Slutar tänka, stänger av? Ger efter för låg impulskontroll, eller hyser ingen alls? 

   Vad får en person att hata, till och med vara villig till att begå de mest bestialiska handlingar mot en annan människa? Gå över gränsen. 

   Psykoanalytikern Ludvig Igra skrev om den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet. Gäller var och en av oss. Ytterst kan hatet kokas ned till det individuella planet. Hatet kräver och är inget utan sin utförare.

Även publicerad på 8 dagar 250907

    

Någon Camilla Läckberg blir jag aldrig!

Bild: Wikipedia

I en mejlväxling med vännen Stefan Lindgren uttrycker han, nog mest på skämt, en önskan om att jag ska skriva en kioskvältare åt Gerundium. Ett kvalitetsförlag, enligt min mening, utstickande med en omistlig utgivning, som förtjänar allt stöd och alla läsare det kan få.

   Men jag kan ju inte skriva så! Det borde väl i så fall, enligt genrens oskrivna regler, handla om en bloddrypande deckare med en luggsliten, pimplande och frånskild kommissarie i huvudrollen.

   Som film ser jag förre Geflebon och hängivne brynässupporten Roffe Lassgård framför mig som snuten ifråga. Han tycks mig given, som klippt och skuren. 

   Men deckarna överlåter jag åt Läckberg, Nesser (fast han borde nog inte nämnas i samma andetag som den förra) och kompani. Jag håller mig till mitt.

   

Och då handlar det mycket om mitt personliga liv. Det är inte ren och skär narcissism, självbespeglande egocentrering. Snarare försöker jag genom skrivandet, med risk för att låta märkvärdig, att bli mer närvarande. Jag kan inte förklara eller förstå det på något bättre sätt. 

   Existensfilosofen Martin Heideggers begrepp Dasein finner jag mycket träffande. Det vill säga i min högst subjektiva tolkning av det. Varandet här. Och nu. För att kort och koncist beskriva det. Det kan tyckas enkelt, men är det inte. Många av oss, jag en av dem, är ögonblickets desertörer.

   

Ibland, ja faktiskt ganska ofta, känns det som att jag inte har varit tillräckligt närvarande i mitt liv. Att jag, förströdd och med tankarna på annat håll, som man brukar säga, befunnit mig någon annanstans än där jag borde varit. 

   Missförstå mig rätt. Jag efterlyser inte "autenticitet". Ett pretentiöst fenomen som jag har svårt att förse med en tydlig mening. Och kopplat, som jag fattar det, exklusivt till den enskilde individen och dennes livsprojekt. Men jag är ju relationist, det är i relationerna man är och formas. 

   Uppvuxen är jag i och präglad av kollektivismens brukssamhälle, avslipad. Även om jag så sent som häromdagen, när jag bytte några ord med grannfrun på samma våningsplan, ännu en gång underströk att jag är en enstöring. 

   Jag tycker om att gå och skrota för mig själv. Då trivs jag allra bäst. Men, som Göran Sonnevi betonade i en dikt, och som jag gärna citerar i högtidliga sammanhang, att utan människor (pluralis) går det inte. 

   Det räcker inte med mitt solitära jag. Det krävs ett du. Martin Buber utvecklade finstämt detta mellanmänsklighetens synsätt.

   

Mina vänner har jag, till skillnad från grannfrun, på nätet. (Förutom själsbrodern Hasse i Åkersberga.) De är spridda över landet, från Malmö i syd till Björkarnas stad i norr. Två finns i Danmark, en annan i Australien, ett par i Berlin, en i Malawi. 

   De är mig samtliga oumbärliga. Även om vi aldrig träffas IRL.

   Alla dem på Västbanken, som jag lärde känna som gästföreläsare på Birzeit University, har jag förlorat kontakten med. Vänner som jag känner djup oro för, genom det ständiga hotet från förtryckarstaten Israel. De mordiska, palestinierhatande, bosättarna på Västbanken, flyttar hela tiden fram sina positioner.

   

Det var väl Goethe som myntade uttrycket valfrändskaper. Jag kommer att tänka på det, när jag från mitt utmärkta folkbibliotek, kanske heter det inte längre så, laddar ner Carl-Johan Malmbergs senaste bok, Vampyrer, vad gör ni. En rolig titel, en parafras på en äldre boktitel. Om någon undrar.

   Malmberg är vass och skriver strålande bra. Imponerande beläst, böckerna hans följeslagare. Boken vätter mot det personliga, hans stil är personlig, utan att det blir för privat. 

   Ändå handlar det om hans, vad han kallar, vampyriska relation, en kärleksrelation med en man som slutar i sorg, om jag förstått det rätt. 

   Jag började läsa, men avbröt. Risken finns att jag sträckläser och så tar boken plötsligt slut. 

   Orden är min verklighet. Så är det. Men någon bestsellerförfattare blir jag aldrig. 

Orden är min verklighet

Bild: Wikipedia

Jag vill bestämt hävda att det var Horace Engdahl som i något sammanhang använde uttrycket "grafomani" om oss som inte kan låta bli att skriva. Vi, ridna av skrivklådan, är "grafomaniska". Det låter nästan som en diagnos som tarvar behandling av något slag. 

   Min mamma innehade uppdraget som sekreterare i Sandvikens Husmodersförening innan hon valdes till ordförande. Socialdemokratiska kvinnoklubben valde hon bort, för mycket tjafs, om jag förstod henne rätt. Hann nå posten som vice ordförande, innan hon tröttnade. Rönte kritik för sitt "avhopp". 

   Hur kunde hon, bruksjäntan, välja borgarkvinnornas förening framför kvinnoklubbens arbetarklasskvinnor? Men det gjorde hon, förblev dock partimedlem. Alltid på plats i 1 maj-tågen, tills benen inte längre bar.

   Jag ser henne framför mig vid köksbordet, flitigt knattrande på den mekaniska skrivmaskinen, färdigställande ett protokoll från ett styrelsemöte. 

   Kanske ärvde jag grafomanin från mina dagars upphov? Och hennes språkbegåvning?

Mina första skriverier, för hand med kulspetspenna i blå häften "lånade" från plugget, bestod av referat av fotbollsmatcher mellan kvarterslag i centrala stan (jag spelade själv). Jag härmade den typiska sportjournalistprosan. Korthuggen, inga utsvävningar, pang på, i högsta grad en oakademisk stil.

   Läste upp för min bästa kompis Conny som också lirade boll. Jag vill minnas att han tyckte det var roligt. Framförallt när jag låtsasintervjuade honom i egenskap av myndig "lagbas" (lagledare). Det var han ju egentligen inte, men jag använde honom som en karaktär som jag försåg med floskulösa repliker.

   

Nå, det är inte riktigt sant att referaten kom först i mitt skrifvande liv. Jag "glömmer" att jag gav mig på ihoptotandet av mjukpornografiska texter, låste in dem i lådan med hänglås som pappa tagit hem från

Verket och som jag förvarade på golvet i mitt pojkrum. 

   Texter inspirerade av erotiska magasin jag införskaffade i kiosken invid Centralporten till Grottekvarnen.

   Alltid exakt, på öret, summa upp på disken för att förkorta den pinsamma inköpsprocessen, med sänkt blick greppade jag och rullade ihop tidningen, Piff eller Cocktail, tämligen oskyldiga men upphetsande, onanibefrämjande alster, sedan snabbare än blixten iväg på hojen. 

   Hem och ned med tidningen i låst låda tills vidare. Modern försökte öppna lådan med påkopplad röntgenblick, men den klarade sig från otillbörlig påhälsning.

   

Poet hade jag för mig att jag, likt andra bleka unga romantiker, egentligen var, knåpade ihop orimmade dikter. Poesin lämnades för mer samhällstillvända texter. Nå, på 1980-talet publicerade prestigefyllda BLM (Bonniers Litterära Magasin) några dikter ur min hand. 

   Min dåvarande, läsande, svärmor imponerades. Det trodde hon inte om slyngeln till svärson som förfört hennes enda dotter! Att förekomma i BLM var "fint" enligt svärmodern, inkluderas i den litterära gräddan.

   En samling dikter skickades till ett stort förlag som i all vänlighet föreslog vissa ändringar (förbättringar). Jag lade genast ner poesiprojektet, hyste andra skrividéer. Ville de inte ha min dikter i befintligt skick, då fick det vara. Kanske korkat. Men jag var färdig med poesin. 

 

Författardrömmar närde jag tidigt. Och många böcker har det också blivit till dags datum. I de mest skilda ämnen. Det speglar min oförmåga att hålla mig till ett ämne. Otåligheten är min främsta, eller värsta, egenskap. 

   Fort ska det gå. Och fort går det, när jag skriver. Jag har till och med på allvar funderat om det inte går för fort. Kanske borde jag skriva långsammare, ägna texterna mer eftertanke. Men när en text har producerats, infinner sig snart uppslag till en ny. Över uppslagen äger jag inget inflytande. 

   De bara kommer. Tomtebloss som jag icke antänder.

   

Skrivandet har blivit allt viktigare som livsinnehåll. Att kliva upp på morgonen, inmundiga frukost framför dumburken med ljudet avslaget, sedan öppna datorn, invänta ett uppslag. Bästa stunden på dagen, livsandarna vaknar när bokstävlarna organiseras till sentenser. 

   Samma känsla i Tversted, sydväst om Skagen, att om förmiddagen få bege mig ut till annexet med min dator. I höst dags igen! Fyra veckor. Jag längtar.

   Orden är min verklighet, för att parafrasera en recension i Svenska Dagbladet 2/9 av en bok om Stig Larsson. Inte den framlidne bästsäljaren, nota bene. Utan grabben från björkarnas stad, polare med Horace.

   Och för att fortsätta parafraserandet (från mäster Strindberg denna gång): Mitt huvud kanske inte är det skarpaste, men jag har orden i min makt.

PS. Ett, aldrig tidigare framfört, stort tack till Stefan Lindgren som fick mig att bli bloggare, något jag aldrig hade tänkt! Passande en obotlig grafoman.

Konsten att "döda" Strindberg

Bild: DigitaltMuseum

Tidigt blev jag, som sökande tonåring, nyfiken på August Strindberg. Utan att ha läst honom. Bläddrade i Tjänstekvinnans son, var på väg att ge mig i kast med den. Men så dyker en lärare i svenska upp på gymnasiet. 

   Lektor och välutbildad, jag tror att han rent av var disputerad i Upsala. 

Strindberg gjorde lektorn sitt bästa för att ”döda” i mina ögon. Försåg, avskräckande, honom med epitet som ”kvinnohatare”, vill minnas att han fann honom ”galen" också. 

   En figur som inte är som vi och vars skriverier man helst bör undvika och definitivt inte fördjupa sig i. I bästa fall känna till, hör till allmänbildningen, inte mer än så.

   Min planerade Strindbergsläsning kom av sig, bromsades i alla fall.  

Lektorn kan inte påstås vara ensam om den snedvridna, tendentiösa, bilden av Strindberg. Det är som om han än idag måste ”dödas”. Bortsett från Jan Myrdals och Olof Lagercrantz problematisering av den ingrodda Strindbergsbilden.

   I en aktuell läraranvisning för gymnasiet, som jag tagit del av, etiketteras han 

”misogyn rasbiologientusiast”. Med hjälp av Strindberg erbjuds eleverna möjlighet att reflektera, så står det, över ”kontroversiella” och ”anstötliga” åsikter. 

   Och samtidigt fundera på om de bör förbjudas (sic!). Anmärkningsvärt i ett land med grundlagsfäst yttrandefrihet, utsagt inom parentes. Får eleverna överhuvudtaget någon undervisning om grundlagarna? 

De texter tillhandahållaren av undervisningspaketet valt, man nöjer sig med Giftas I och II och jag drabbas genast av misstanken att verk som riskerar störa den bild av Strindberg man vill förmedla är uteslutna (även om andra böcker nämns, bör i rättvisans namn tillfogas), och som erbjuds eleverna är ”språkligt bearbetade för att sänka tröskeln för elevernas läsförståelse”. 

   Det skall inte arbetas med texterna, de skall inte ställa till med problem för eleverna. Det sägs inte explicit, men vi vet från undersökningar att det är klent med läsintresset hos svenska ungdomar. Helst ”lyssneläser” de.

I paketet inbakas begreppet ”cancel-kulturen”. Signifikativt, tycks det mig, att ett sådant samtida och ideologiskt begrepp skall appliceras. Normativt och värderande.

   I lektionsplaneringen förutsätts  begreppet användas för att belysa det 

”misogyna” och ”rasistiska” hos Strindberg. Hans ”nedlåtande kvinnosyn”. Hans ”kvinnohat”. 

   Eleverna får inte en chans att själva läsa och ta ställning. Det är bestämt från början vad de bör tycka om Strindberg. Myrdals och Lagercrantz interpretation lyser med sin frånvaro. Här ska inte problematiseras eller nyanseras. Eller stimuleras till kritiskt tänkande. 

   Missförstå inte, du lärare, det pedagogiska, uppfostrande, syftet! 

Strindberg ger, det är underförstått, inga redskap för en seriös analys av något slag. Man ska bara se upp med honom, varning utfärdad. Samhälls- och maktkritikern Strindberg är ordentligt nedskruvad. Den offentliga lögnen och hyckleriets avslöjare. Strindbergsfejden. 

   Strindberg som författare nedtonas, hans utmärkande stilistik. Medan de åsikter man tycker sig gräva fram ur texterna utsätts för strålkastarljus. Den otäcka, osympatiska personen

Strindberg ställs fram. Vad med skilja på verk och person?

   Läraren instrueras vara uppmärksam på att det kan vara svårt att i klassrummet behandla ett ”stötande” material. Det är således inte upp till den enskilda läraren, eller för den delen eleverna, att själv avgöra vad som är stötande och icke. 

   Det är klargjort från början, det är så att säga hallstämplat. Av vem? 

Visserligen reses frågan, jag rörde vid den ovan, om man bör skilja på verk och person. Men den översköljs av alla beteckningar som hämtats, klippts ut, från Strindbergs Giftasböcker. Den som producerat läraranvisningen har plockat ut det som skall bevisas. 

   Med marginella reservationer, liksom försåtligt instoppade, som inte stör det svarta helhetsintrycket.

   Jag bibringas bilden av Strindberg som värre än den reaktionäraste sverigedemokrat, placerad till höger om dem. Det är så elevernas uppmanas förhålla sig till honom. Innan de läst honom. 

   De skall veta på förhand vad det är de läser, så att de inte läser ”fel”. Blicken skall styras.

Frågan väcks i materialet, om man efter Metoo och andra opinionsyttringar, bör helt förbjuda (sic!) vissa böcker eller åtminstone misshagliga ord i dem. 

   Kanske byta ut de senare mot mer ”lämpliga”. Kränkningskulturen har fått fäste, tänker jag tyst för mig själv.

   Minns Pippi Långstrumpböckerna som censurerats. Pippis pappa ”kan” ju inte gärna vara negerkung. Tintin har plockats bort ur bibliotekshyllor. Rasism i berättelserna om honom? Evert Taube har de rättrogna också varit ute efter. Flickan i Havanna legitimerar prostitution. 

   Böcker skall läggas tillrätta i politisk korrekt riktning. Hur har Trägårdh hanterat detta i sin kulturkanon? Jag bara undrar.

Avslutningsvis. Examinationsuppgiften bär rubriken ”Ska vi fortsätta läsa Strindberg?” Om eleverna efter detta ”möte” med Strindberg svarar ja på frågan, är de bara att gratulera. Men i så fall hur, i samma anda som instuderingsmaterialets? 

   Vilken annan möjlighet har man att svara ja utan att åka på ett dåligt betyg?

   Jag lämnas med en mycket trist känsla av denna läraranvisning. Jag är tillbaka i bänken på Sandvikens Högre allmänna Läroverk.   

FOTNOT Granskat material: Litteraturbankens skola. Lektionspaket. August Strindberg. Med lärarplanering för lektionerna och instuderingsfrågor för eleverna.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-09-02

Upsala och så ... Upsala

                                     Bild: studenthus.nu

De röda fanorna och parollernas stormiga höst anno 1968 skrev jag in mig som student i Upsala. Universitetet lämnade jag, efter ha drivit forskningsprojekt, dels om fackföreningsrörelsen, dels om sjukvården, några år in på 80-talet för ett lektorat vid en högskola i Medelpad. 

  Ditlockad av en kvinnlig vän och kollega vid samma lärosäte. Doktorerad på en omdiskuterad avhandling, liksom min blev i Upsala, vid Umeå universitet.

  Hon övertygade mig med argumentet, lät rent entusiastisk när idén skulle säljas in till mig, att på högskolan skulle jag finna den tvärvetenskaplighet som var omöjlig att få till i den akademiska konservatismens stelbenta Upsala universitet. Med mer än femhundra år på nacken.

   Vattentäta skott mellan ämnena. Ett konsoliderat revirtänkande. Småpåvar som intellektuellt snålt bevakar revirgränserna. 

Och det stämde. Sociologer, ekonomer och jurister under samma tak på högskolan. Organiserad samverkan mellan olika ämnesföreträdare om uppläggningen av utbildningen.  

   Bäst av allt, en institutionsföreträdare, titulerad prefekt, som visste hur leda professionella medarbetare. 

   Det vill säga man ska lämna dem i fred, låta dem sköta sig själva. Respektera och vårda deras handlingsfrihet. Ljusår från de chäfer, den ena värre än den andra, jag senare skulle tvingas ha i min närhet. 

   Om det behövdes, för den institutionsansvarige, skydda de professionella uppåt, mot rektorn och administrationens klåfingrighet. Och nog var det av nöden anbefallt, när en medarbetare vid namn Ekstrand och hans glada kumpan i vått och torrt, mest det förra, tog ut svängarna. 

   Det kan inte ha varit lätt!

Efter att ha tagit farväl av den högskolan och flera sympatiska studenter som blivit vänner för livet, väntade anställning vid en annan. I den stad som kan stoltsera med att, förutom det välbekanta kaffemärket, ha landets folkkäraste hockeylag. 

   Nog är det märkligt eller inte med högskolekulturer, hur markant de skiljer sig åt. I Gefles högskola rådde en helt annorlunda kultur än i Sundsvall. Betydligt mer fyrkantig och trögflytande, bärande ett tungt arv från den gamla lärarhögskolan. Så småningom med alltmer korkade chäfer. 

   Och snart fick jag, som inte passade in, problem. Anmälningspigga, nota bene långt före värdegrundeländets verksamhetsförstörande hegemoni, studenter agerade. Men det är en annan historia. Den tar vi inte denna gång. Helst raderar jag pinsamheten ur internminnet.

   

Det är till Upsala, min yngsta dotter föddes och bor där, jag vill komma (sic!) i denna text. Fler och fler resor har det blivit söderut de senaste åren, kontakten har återupptagits med staden. Billigt att åka med UL, 29 bagis för en enkelbiljett från Gefle. Som hittat.

   I morse begav jag mig ånyo till den eviga ungdomen och lärdomens stad. Efter några timmar med datorn på Carolina Rediviva, höstterminen verkar ha börjat och studenterna stojar som vore de på dagis, strosade jag långsamt runt. Passerade Gamla kyrkogården, där min första hustru ligger begravd.     

   Sedan Docenthuset. Dit bars efter en sexa, som en blöt fest heter på akademikerspråk, på starka armar en kraftigt påstruken filosofiprofessor Ingemar Hedenius en gång. Enligt ryktet.

   Ett annat rykte, sular dit det av bara farten när jag ändå håller på, säger att han brukade brottas med Herbert Tingsten efter några glas. Sant eller falskt? Spelar roll.

   

Min vän och kollega G, forskade om "egenvård", som lyckades fixa ett hyreskontrakt i samma hus, utan att vara docent (annars ett krav att vara lägst det för en bostad), bor inte längre kvar. 

   Hans namn står ej på tavlan vid ytterdörren. Jag vet att han är änkling sedan ett par år.

   Nämnas bör att hans första hyreskontrakt med universitetsförvaltningen, han lyckades att ro det i land genom tjatmetoden som han behärskade till fulländning, omfattade en våning högst upp i Skandalhuset. 

   Kallat så, eftersom det färdigbyggt och granne med universitetet tronade snäppet högre än det senare.

   

Jag fortsätter, med samma långsamma steg, förbi det pampiga universitetshuset. Erik Gustaf Geijer, rektor vid flera tillfällen, stående staty utanför. Överväger att slinka in på anrika Ofvandahls för en kaffe och njuta av en och njuta av en studentska, ett läckert bakverk och inget annat - om någon metoo:are studsar till. 

   Återuppleva atmosfären från anno dazumal. Påminna mig om att en av Europas mest grandiosa intellektuella under 1900-talet, en av mina husgudar, Michel Foucault, satt där. Men fortsätter över den vackert höstblänkande Fyrisån ned mot city.   

   Förr, egentligen under alla år och redan från första termin, framkallade Upsala svårförklarad oro i mig. Men numera blir jag lugn av att strosa runt där. Tänk hur det kan forme sig, som min kloke svärfar sade. 

   Nog liknar väl ändå detta en kärleksförklaring till den Pelle Svanslösstad som Owe Thörnqvist, Ulf Peder Olrog med flera besjungit? Dock inte skriftställare Strindberg. Men i högsta grad läsvärd hans novellsamling Från Fjärdingen och Svartbäcken.