Den älskansvärda, problemlösande Mrs H

Med korslagda armar Mrs H (Bild: SVT)

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag tittar på tv-serien I vår herres hage (All Creatures Great and Small på originalspråket) som bygger på James Herriots (pseudonym för Alf Wight) självbiografi som veterinär i undersköna Yorkshire. 

   Ett vindlande, öppet landskap, inget ställer sig i vägen för den omkringfarande blicken. You can see miles away.

   Därför har jag också kommit att älska det om Yorkshire påminnande landskapet i Vendsyssel i Danmark. Fast temporära grannen Kirstens pliriga kæreste Kurt menar att det heter inte att man älskar ett landskap, man håller av det. 

   Skillnaden? Ja, det vete sjutton. Kanske vet han det inte själv, vill bara småretas med Kirsten.

   

Om serien nära följer verkligheten, vilket är tveksamt eftersom all dramatisering har ett pris, kunde den plikttrogne James ha blivit kvar i Glasgow, jobbat i hamnen, hjälpt sina föräldrar, pappan är arbetslös, med försörjningen. 

   Men tack och lov tog han sig i kragen och tackade ja till jobbet som djurdoktor långt hemifrån.

   Härdande för en vänlig själ som den konflikträdde James, han som vill vara alla till lags. Bönder som inte gärna lättar på plånboken efter att ha fått hjälp på dygnets alla timmar. Svårbehandlade djur. Men Jim, smeknamn för James, fixar biffen. 

   Och får den vackra, driftiga Helen på köpet. Efter att hon, obegripligt nog, haft för sig att slå sig ihop med Hugh, en ointressant dryg stropp till godsägarson. Milda Mesopotamien, hur illa det kunde ha gått! Men tilltaget stoppades i sista stund framför altaret. Puh. Vi hängivna följare kunde lättade andas ut.

Jag märker att mina sympatier skiftar för varje gång jag tittar på serien. Huvudpersonen James har jag alltid funnit lite för mjäkig, nästan "velig" som de sa i Sandviken, för min smak. 

   Mr Farnon, som äger praktiken, kan gå en på nerverna med sina manér. Sin fyrkantighet och träighet. 

   Men det förklaras till en del av att han sörjer sin bortgångna hustru, han sitter fast i sorgen. En gentleman ända ut i fingerspetsarna är han den gode Siegfried, det måste vi ge honom.

   Spontant fattade jag tycke för hans charmiga odygdspåse till lillebror, Tristan. Som inte lyckas bärga en examen till veterinär vid universitetet. Hellre hänger han på puben The Drover´s Arms, flörtar med söta servitriser. 

   Men han är mycket lätt att tycka om. Och man blir arg och irriterad på storebrorsan Sigge som kör med honom och agerar ställföreträdande farsa.

Vid denna omtittning är det hushållerskan, jag har i och för sig svårt för ordet, Mrs Hall som får min odelade sympati. Utan henne skulle det inte fungera. Hon besitter störst auktoritet av alla som bebor huset i lilla idylliska Darrowby (verklighetens Grassington). 

   Det räcker med en min från henne så får hon sin vilja igenom.

   Hennes främsta egenskap är att hon är en problemlösare av rang. Inget problem för stort eller för litet, hon grejar det. När jag stannar till i tanken, går det upp för mig att jag växte upp med och har alltid velat ha sådana kvinnor nära mig. Problemlösarna. Ingen blyga, hjälplösa violer att ta hand om.

   De starka fruntimren fanns på Bruket, ett matriarkat, och de har även funnits efteråt i mitt liv. 

   Ett tag trodde jag, inget jag önskade det ska tillstås, att Siegfried, med den största respekt för Mrs H, skulle fria till henne. Men där går gränsen, så blir det inte.

   

Det lär inte vara sista gången jag reser till Yorkshire. Jag mår ju så fasligt bra av att följa dessa karaktärer i helg och söcken, lära känna dem. Icke minst i denna onåden och fasans tid. Eskapism? Nej, för sjutton, påfyllning av livskraft!

Varför älskar vi Basil Fawlty?

Bild: Wikipedia

Fram med champagnen! Idag har John Cleese födelsedag. 27 oktober 1939 föddes han. I vågens stjärntecken. Som alla astrologer vet ett tecken där vi finner de kreativa bland oss. 

   Cleese en av dem. John Lennon en annan. 
   Tillsammans med studentkamrater drog Cleese på 60-talet igång hisnande Monty Python som visades på traditionsbundna BBC. Kanske han, den begåvade med orden i sin makt, annars riskerat göra akademisk karriär och gått förlorad. Hemska tanke.
   En absurditetens humor med akademiska inslag, långt från enkla publikknipande grepp, utmärkte Monty Python´s flying circus. De drog sig inte för något, överrumplande och tokroligt. Marx och Wittgenstein kunde utan vidare bakas in i en sketch. Och det kändes helt rätt.
   Ingen har kunnat upprepa det. Göteborgsbaserade Galenskaparna, det närmaste vi kanske kommer den brittiska förlagan på svensk botten, förblir en blek kopia. Om än med Claes Eriksson som påhittig anförare.

Mest känd är nog Cleese för sin hotellvärd Basil Fawlty i Pang i bygget som serien heter på svenska. Kolerisk och direkt oförskämd mot gästerna på detta knappast femstjärniga hotell i Torquay på engelska sydkusten. Om de inte är aristokrater, som Fawlty beundrar och fjäskande står på tå för. 
   Han hånar tyska gäster för nazismen. Kryper för hustrun Sybil. Försöker dölja att han spelar på hästar. Trampar ofta i klaveret. Utrustad med en grandios självbild som inte på en tum stämmer med verkligheten.
   Till saken hör att denne Mr Fawlty inte var en uppfinning, en rakt igenom påhittad figur. Under en turné på engelsk landsbygd råkade teatersällskapet träffa på honom, om jag fattat det rätt. Jag undrar om han någonsin fick uppleva hur han gestaltades i serien. 
   Och vad han i så fall tyckte om det. Jag kan inte tänka mig att han blivit smickrad. Men vem vet.

Serien har blivit omåttlig populär, även i Sverige. Varför älskar vi en sådan som Basil Fawlty? En direkt osympatisk figur, utan försonande drag. 
Är det för att vi svenskar är så inlindade och försiktiga? Raka motsatsen till denne man med sina ständiga utbrott. Ingen engelsk gentleman som vi föreställer oss en sådan.
   Speglas sidor hos oss som vi tränger undan? Kanske ville vi alla vara som Basil Fawlty. Inte lägga band på oss. 

Även publicerad på lindelof.nu 27 oktober 2025

RÄTTELSE. Cleese föddes i skorpionens tecken,  några dagar "för sent" för att vara våg. Men hans kreativitet placerar honom, enligt min uppfattning, bland vågarna.

Återkommen till ett Gefle med dödsskjutningar

Bild: Karneval förlag

 

I går kväll återkom jag till Gefle i ett trist strilande höstregn, efter ett avbrutet besök i den kungliga huvudstaden, drabbad av en rejäl förkylning. I brevlådan Peter Handkes essäer om det som en gång var Jugoslavien. 

   Utgivna på omistliga Karneval förlag, boken från frisinnade förläggaren Björn Eklund.

   Jag kommer att skriva mer utförligt om den vad det lider. Men kunde inte låta bli att genast dyka ner i densamma - och fastnade medan det deprimerande oktobermörkret utanför fönstret blev allt tätare. Handke har alltid stått högt på min lista över favoritförfattare. 

   Inte sällan användande sig av långa meningar, inskjutna bisatser, på det centraleuropeiska sätt som jag älskar. 

   Och som jag har en olycklig (?) tendens att hemfalla till själv som skriftställare. Jag minns stilistiskt välutvecklade förlagsredaktörer som förtvivlat men utan resultat påtalade min förkärlek för bisatser.

   Handkes sorgsna minnesbilder av den döda modern bekommer mig särskilt. Relationen mellan en son och en mor är alltid speciell. Utan freudianska tolkningsglasögon.

Det som snart slår mig är Handkes mediekritik. Han kommenterar hur main stream media (msm) skrev om Balkankrigen på 90-talet. Tendentiöst och ställningstagande. Svek sitt journalistiska uppdrag. Parallellen idag till kriget i Ukraina infinner sig av sig själv. 

   Medierna tar ställning, agerar propagandistiskt, bistår tjänstvilligt makten i dess militära aggressivitet. Vad med konsekvensneutralitet och oberoende? Honnörsbegreppen. Och hur har murvlarna det med det professionella samvetet?

   Akta dig för att inte jama med i den samstämda kören! När Lena Andersson i programmet 30 minuter i SVT, med den ofta hånfulla programledaren Holmberg i sitt esse, råkade använda ett "felaktigt" uttryck brakade stormen lös. Och hon fick sina fiskar varma.

    Inte brukar väl hon, etablerad som samhällstyckare i msm och inne i värmen, råka ut för det? Förutom när hon rekommenderar fattiga att koka gröt till sina barn.

Bortsett från låg pension som före detta statstjänsteman tackar jag en högre makt för min anställningsfria tid. Det innebär ju att jag kan tycka och skriva som jag vill, tycker någon illa vara, varsågod. Jama med, det vägrar jag att göra.

   Pinsamt att ens behöva markera det. Någon putinist eller rysslandskramare är jag inte. Men trött på den demonisering som blockar den nödvändiga dialog som äntligen kunde stoppa dödandet i Ukraina. Därför medverkan på FN-dagen i Stockholm. [1]

I Gefle, en gång "Sveriges Chicago", dödsskjutningar på Brynäs inte långt från där jag bor. 

   Regeringen funderar tydligen på att lagbestämma att minderåriga skall kunna inlåsas på obestämd tid. Det sker redan i Israel under beteckningen "administrativt förvar". I Nazityskland använde man sig av "skyddshäkten". Bortom allt vad rättsstatlighet heter.

   Välkommen i gänget, Kristersson!

[1] https://www.8dagar.se/2025/10/de-sista-entusiasterna.html#more

 

   

Demoniseringen är dialogens fiende

Odenplan (Bild: Wikipedia)

I måndags kom vi hem till Sverige efter ännu en vistelse i Danmark. Fyra veckor i vackert belägna Tversted invid Vesterhavet i Nordjylland. I decennier har vi varje år begivit oss till broderlandet. 

   Först om sommaren, de senaste åren om hösten, med start ett par-tre veckor in september. Det har varit något av ett måste.
   Jag vågar påstå att vi känner danskarna och dansk mentalitet inifrån, efter alla år av deltagande observation som det heter på vetenskapsspråk. 
   I Sverige florerar hos många, en gång även så hos mig, en seglivad föreställning om ett danskt frisinne och öppet tänkande som saknar motsvarighet i vårt land med dess trånga åsiktskorridor. 

   Danskar vågar ta bladet från munnen till skillnad från oss svenskar, någon enhetlig allmän opinion existerar inte. Det är högt i tak. Allt enligt den rödvita schablonen.

Gunnar Myrdal uppmanade att se till så att fakta sparkar. Pröva teorier och föreställningar mot verkligheten. Fastna inte i förhandsuppfattningar. Verkligheten är sanningskriteriet. Så vad med dansk samtidsverklighet?
   Under vår vistelse dök drönare upp över flygplatserna. Uppfattningen var genast klar och bedövande enstämmig: det är ryssarna som ligger bakom. I syfte att destabilisera. Framförallt ska Danmarks generösa stöd till Ukraina störas.
   Alla ”visste”, från makthavare till Jensen på gatan, att Ryssland låg bakom drönarna. Utan att några som helst bevis anfördes. 

Vad med det påstådda danska frisinnet? Som bortblåst. Förkrigsstämning, i tv tjatades det om ”prepping”, att man måste förbereda sig på det som kommer, införskaffa livsmedel och annat.
   I Danmark, liksom i Sverige, en utbredd russofobi och demonisering av Putin. Förr skrämde man barn med både det ena och det andra. Om du inte är snäll, så… Nu kan man använda Putin. Om du inte är snäll så kommer Putin och tar dig.
   Jag har känt det som en fristad att varje år få lämna Sverige för Danmark. Längtat efter  själsbefriande danmarksveckor. Så känns det inte längre. Och det onödiga kriget och dödandet bara fortsätter.
   Demoniseringen är dialogens fiende.

Tal på FN-dagen, Odenplan i Stockholm 24 oktober 2025

Russofobin är mystifierande

Tyska soldater i Danmark. Bild: SVT Nyheter

Vid årets höstvistelse i Tversted i Nordjylland, under lågsäsong med få turister och definitivt inga svenskar förutom vi själva, numera är vi den fattiga kusinen från landet, noterade jag påfallande många tyskregistrerade  bilar. 

   Flotta, glänsande fordon av märkena Mercedes och BMW.

Sökte de sig nyfiket till platser där släktingar varit stationerade under ockupationen? På "vispgräddefronten". Utmed den vidsträckta stranden till Vesterhavet står bunkrarna som efterlämnade spår, tigande vittnen, efter tyskarna. Kan de inte sprängas bort? 

   Vägen ut till Kandestederne en robust tyskväg för att tåla tunga transporter. Nere i Hanstholm den forna u-båtsbasen. 

   Även om invånarna inte gärna, som jag förstått det, pratar om besættelsen, vittnar allt efterlämnat tyskt om ockupanternas framfart. Deras forna närvaro är inte utsuddad.

   Flera danska filmer berättar däremot om de "förbannade åren" och om motståndsrörelsen som till en början inte kom igång lika militant som i Norge.

Jag är medlem, utan att veta hur det gick till, i en grupp på Facebook där ständigt nya fotografier publiceras på dem som gasades ihjäl i Auschwitz, eller mördades i andra läger. Fotona tagna innan deportering. 

   När lycka och harmoni ramade in vardagslivet. Dop och bröllop. Katastrofen frånvarande. Förintelsen.

   Leende ansikten på människor, vuxna som barn, som inte vet vad som väntar. Det gör ont att betrakta dem, i vetskap om att de skall dödas. Smärtsamt sitta med facit på hand utan att kunna ändra på något. 

   I Berlin snubbelstenarna utanför bostadshus med namnen på dem som fördes bort till lägren och aldrig kom åter. Hur många stannar till och läser på dem? Mest pliktskyldigt att de placerats där?

Minns att den tyska staten, med övervintrande nazister högt upp i administrationen, aldrig gick med på att "skadestånd" skulle utbetalas till de plågade som mot alla odds överlevt, med livslång traumatisering. Ordet "gottgörelse" brukades. Nedtonande förbrytelserna. 

   Överlevarna var mest till bekymmer för dem som stulit deras bostäder i hopp om att de aldrig skulle återkomma. Vår egen Kenneth Hermele skrev om detta (och om de smulor i gottgörelse som fadern erhöll efter en lång, utdragen byråkratisk process). 

   Liksom Nobelpristagaren Imre Kertész. En av överlevarna. 

Jag minns när vi under ett besök i Budapest rörde oss i det forna ghettot. De boende betraktade oss misstänksamt från fönstren. Som om vi var ättlingar till fördrivna judar och riskerade komma med anspråk på bostäderna.

Nu ska jag bekänna något som förmodligen inte faller i god jord. Jag retar mig på tyskarna i mitt Krøyerland. De borde inte få vara här. Jag vet mycket väl, de kan inte beskyllas eller straffas för vad deras morfar eller farfar gjorde. 

   Jag tycker ändå inte att de utan vidare borde släppas in i Danmark.

   Kollektiv skuld och kollektiv bestraffning? Inget jag försvarar. Nej, det är mest en känsla som är svår att intellektuellt utveckla och försvara. Det tyskarna så djävulskt gjorde mot judar och andra saknar motstycke. Jag vägrar att relativisera det. 

   Och jag generaliserar inte utifrån det. Nu syftar jag på Ukraina. Hatet mot ryssar, russofobin, saknar den bakgrund som min spontana aversion mot tyskar grundar sig i. Russofobin är mystifierande. 

   Pinsamt och skamligt att den svenska regeringen ställer upp på det. I dagarna tar Kristersson än en gång emot Zelenskyj med tiggarpåsen i handen.

Även publicerad på 8 dagar 251022

Inget samhälle utan samvete

Bild: Bokförlaget Korpen

Hur blir samhället möjligt är sociologins ödesfråga. Här finner vi namn som klassikerna Georg Simmel, Émil Durkheim, Karl Marx med flera som begrundat den och anslagit tonen för diskursen.    

   Den välskrivande svenske sociologen Johan Asplund undrade inför samhällsbegreppet i en fyndig liten bok (utgiven 1970). Och tog uppslagsrikt vid efter klassikerna.

   Efterlyste problematisering av ingrodda tankefigurer. Skulle Asplund skriva samma bok i dag med vetskap om hur samhället förändrats? Behöver den tillfogas något? 

   Motivet för denna reflektion.

Jag hade en kollega i Upsala som ägnade teoretisk möda åt att kritiskt granska den metodologiska individualism som han hävdade styrde många sociologer. När förklaringsmodellerna utgår från individen som analysenhet. 

   Vilket de enligt honom inte borde. Om jag, starkt summerande, förstått honom rätt. 

   Det skulle inte förvåna mig om det blev en doktorsavhandling som ett resultat av hans strävan. Han var mycket nitisk och flitig.

För mig är individen den svaga länken i min samhällsförståelse. (Kanske skulle kollegan räkna in mig bland de metodologiska individualisterna.) Inget samhälle utan denna länk, den får inte brista. 

   Jag ska försöka att så enkelt som möjligt och konkretiserande utveckla vad jag menar.

   Jag fruktar inte AI, som jag vet att det finns de som gör, framförallt inom utbildningsväsendet.

Jag fruktar heller inte ett kommande storkrig, till skillnad från alla dem som gör det. Även namnkunniga opinionsbildare. 

   Jag fruktar inte Putin, fast jag av opportunistiska skäl i ett ensidigt opinionsklimat borde.

   Jag fruktar däremot samhällets upplösning genom individens samvetslöshet. Ytterst hänger samhället på var och en av oss. Var och en är grundbult och sista utpost. 

   Sociologen Anthony Giddens byggde sin samhällsuppfattning på begreppet trust. Utan tillit mellan människor krackelerar samhället, enligt honom. De sociala, förbindande, banden klipps av i en misstänksamhetens latenta kontext.

Vad sker bortom alla förpliktigande ord? Är de förankrade i oss, internaliserade? Vad berättar nutiden om hur vi har det med det, som dansken säger?

   Om vi lyssnar till Gunnar Myrdals uppmaning att söka fakta? Gå till verkligheten och mot densamma pröva teorier och föreställningar.

   Studenter vid våra universitet och högskolor fattar mycket väl att det måste betraktas som fusk att använda AI utan att ange det. Ändå gör de det. I hopp om att inte upptäckas.       Hantverkare fuskar genom att inte avsluta ett jobb så noggrant som de borde. 

   De lämnar det ofullbordat. I hopp om att de aldrig skall ställas till svars för sitt fuskjobb. Samvetslösheten slår sig samman med ansvarslösheten. 

   Fler exempel kunde lämnas, hämtas från idrottens matchfixning, fusket med skatter och inkomstdeklarationer, dribblandet med ROT-avdrag.

Måste vi i sekulariseringen och avkristnandets tid proklamera samvetets död? Borta är 

”gammalmodiga” begrepp som synd och skuld, in träder i bästa fall den bleka skam som styr vårt handlande.

   Lagar och rättsstat, viktiga ingredienser i det vi kallar demokrati, garanterar inte ett samhälle. Man kunde säga att de utgör nödvändiga men inte tillräckliga betingelser för det. 

   Om individen, du och jag, bortom lagar och regler, diktat och förmaningar, struntar i att lyssna inåt mot vad som är rätt och fel, då är vi illa ute. 

Samvetets död - samhällets död. Den tendens till anomi, normlöshet och upplösning, som redan Durkheim identifierade. Samhällsfilosofer, bland dem Harvardprofessorn Talcott Parsons, har i hans efterföljd betonat överbyggnadens betydelse för samhällets fortbestånd.

   Normer och värderingar. Övertygelser om rätt och fel, gott och ont, förankrade i individen.

   Min misstanke, som jag inte kan leda i bevis med mer än indicier och enskilda observationer, är att samvetslösheten sprider sig i samtiden. En handlings konsekvenser mäts inte i rätt och fel, utan i om man klarar sig från upptäckt eller inte. Ingen inre kompass arbetar vägledande.

   Jag tänker på alarmerande, så låter det när de presenteras, undersökningar som hävdar att unga människor inte läser. Bättre uttryckt, läsandet är inget självändamål, ger ingen inre belöning. (Som det var för mig och andra i min generation i unga år.)  

   Det är väl de instrumentellt, extrovert inriktade som använder AI. För snöd meritering, inte för bildning och personlighetsutveckling.

   Man struntar i samvetets röst. Som viskar, om man skulle våga tillåta den och lyssna, "så gör man bara inte".

Även publicerad på lindelof.nu 251023

Leve de vilda strejkerna!

Bild: Arbetet

Clas Ohlson vill sänka lönerna för de anställda på centrallagret i Insjön med hela 5 000 kronor och förlänga arbetsveckan för skiftarbetarna med två timmar. De som inte accepterar detta provocerande skambud hotas med sparken.
   Jag tror inte mina ögon när jag läser detta. Det är ju rena 1800-talsfasonerna! Från den tid när fackföreningar inte fanns, utan arbetsköparna kunde husera som de ville med arbetskraften. Stå med mössan i handen, du proletär, annars! 
   Min mormors far Edvard kallades upp till självaste konsul Göransson efter att bolagsspioner observerat honom på ett möte med August Palm. Han hotades med avsked och tvingas krypa för att få behålla jobbet som martinsmältare. Något han skämdes för resten av livet.
   Nå, strid togs för föreningsrätten och fackföreningarna erkändes till sist som en avtalsslutande part. Den så kallade Saltsjöbadsandan, samförståndet, har påståtts prägla förhållandet mellan avtalsslutande parter.

Men var är facket nu, 2025, i Insjön?
   Är de fackliga företrädarna instängda i arbetsrättens MBL-bur och kan inget som helst göra?    Jag har själv, som ordförande i en lokal SACO-förening, prövat på denna bur inifrån. Efter att ha stångats med arbetsköparen legat sömnlös över maktlöshet, kolleger och vänner som sparkats ut på en otrygghetens arbetsmarknad för akademiker. 

   Efterhand blev jag en mästare på att författa reservationer till fattade beslut som jag inte kunde stoppa. Men jag kommer inte ifrån, och det grämer mig än i dag, att jag var medansvarig till att människor förlorade sina jobb och sin försörjning. 
   Gruvarbetarna uppe i malmfälten insåg att med facket som "vår" representant kommer vi ingenstans. Andra har efter dem insett samma sak.
   Dags för de i Insjön att följa i detta spår. Som ärrarna deklarerade en gång i tiden: leve de vilda strejkerna! 
   United we stand, divided we fall, sjöng man i den tidiga, amerikanska arbetarrörelsen. De orden gäller än idag. Mer än någonsin. Även i Insjön.

Även publicerad på 8 dagar 251019