Jag, en gammal stöt

 

I svenska filmer från anno dazumal med Thor Modéen och hans muntra gäng, jag kallar dem hellre folklustspel än det nedsättande pilsnerfilmer, hålls alltid en väldigt artig ton. Det nias och titlar används titt som tätt. Jag har inget emot dessa flotta manér, tvärtom.

Jag jublade inte över den så kallade du-reformen, ett statligt diktat om att jag burdust skall tilltala främmande människor som om jag redan kände dem. Även äldre skall duas, bortseende från allt vad vederbörlig respekt heter. 

Till och med i rättssalen tillämpas duandet, som om åklagaren och den tilltalade konverserar, inte myndighetsutövning som pågår. 

Jag tycker mycket om att vistas i Tyskland, där man (inte populärt använda det ordet, förlåt!) vet hur uppföra sig civiliserat, formellt och korrekt. 

När jag var gästprofessor i Berlin försökte jag, som den indoktrinerade svensk jag ändå är, räkna ut när det var lämpligt att säga du. Det var inte lätt. 

Jag, kommandes från ett land i Europas utkant långt bortom ära och redlighet, fick för mig att vid ett tillfälle dua institutionssekreteraren, verksamhetens allt-i-allo och oumbärlig. 

Det skulle jag inte ha gjort, annars tilltalade jag ju henne alltid och utan undantag med Frau. Hon markerade min blunder på det mest tydliga sätt, korrigerade mig genom att upprepat tilltala mig med titel och efternamn. Tonen tillrättavisande och sträng. 

Underförstått: Vad i hela friden tar Ni er till? Gör inte om det. Vi är inte du med varandra!

På den vetenskapsakademi där jag varje månad hämtade ut mitt stipendium tilltalades jag Herr Professor Doktor Ekstrand när avdelningschefen var närvarande, annars bara med professor.

Det hände att utländska studenter, framförallt från utomeuropeiska länder, reagerade med undran på den informella, småmysiga atmosfär som rådde på min institution hemma i Sverige. 

Föreläsarna ledigt klädda i mjuk utstyrsel som om de jobbade på dagis och inte en högskola, tilltalet hurtigt och kompisaktigt, en auktoritetsdetroniserande miljö där studenterna duar sina betygsättare. 

Två säger två, inga fler, i det manliga kollegiet ordentligt klädda med slips och kavaj. En grek och så undertecknad.

Jag försökte förklara för studenterna att det informella döljer makt. Vi läste som kurslitteratur den uppburne forskaren Geert Hofstede som begått internationella studier om hur en nationell kultur befrämjar en särskild typ av ledarskap. 

Jag minns inte om han beträffande Sverige betonade just hur makten kan gömma sig bakom kompismask. Men minns att han som något utmärkande och särskiljande för vårt land lyfte fram kort avstånd mellan över- och underordnad. 

Tja, den förtjänar att granskas, den florerande jämlikhetsmyten.

Samtiden med anglifiering - ord som cool och fuck - och förskräcklig Rinkebysvenska fyller mig med den djupaste avsky. Språkets förfall är samhällets. 

Kalla mig gammal, konservativ stöt, tillhörande en utdöende art. Jag bjuder gärna på det. Och fortsätter lyfta på hatten för damer, hålla upp dörrar för dem, dra ut stolar vid matbordet. Hyfs, mina vänner, hyfs!

God middag!

Bild: Lille Fridolf

Aldrig mer Auschwitz? Ecce Homo!

Och vem har sagt att just du kom till världen för att få lycka och solsken på färden?

Jag förbinder begreppet totala institutioner med den ögonöppnande samhällsforskaren Erving Goffman som utgav en bok med just den titeln. 

Utmärkande för dessa är att ett antal människor inhyses under samma tak och att därefter olika insatser med ett tuktande, i vid mening, syfte riktas mot de internerade.

Fängelser, skolor, mentalsjukhus. Arbetsplatser, med det egentliga syftet underförstått eller inlindat i förvillande retorik med positivt laddade termer som "företagskultur", "teambuilding" och "ledarskap". Mjuk "dressyr", svår att genomskåda. 

En av det förra seklets mest inflytelserika intellektuella, Michel Foucault, dokumenterade i sin bok Övervakning och straff via en historisk exposé disciplineringens (tuktningens) skiftande gestalt. 

I riktning mot ett större inslag av självdisciplinering: vi övervakar oss själva, är våra egna väktare. Själen är kroppens fängelse, menade Foucault i Nietzsches efterföljd.

För att dryga ut studielånet extraknäckte jag som vikarierande skötare på en total institution: Ulleråker, "Bullret" i folkmun.* Det hette så: "vikarierande skötare". 

Kort introduktion som knappast förberedde mig på vad som väntade och hur jag skulle förhålla mig, därefter började jag jobba sommaren 1970, dagtid. Det övergick snart i nattvak, många nätter blev det under sammanlagt fem till sex år. 

Kanske bidragit till min kroniskt dåliga nattsömn. Särskilt de långa nätterna på rättspsyk, nerverna alltid på helspänn, hårt kriminellt belastade patienter som strök runt i korridorerna, underbemannad personal, svårt att rekrytera dylik.

Jag skickades av personalavdelningen runt på sjukhusets alla kliniker. Och skaffade mig därigenom en bred inblick i hur människor på en total institution, efter att ha klistrats på en etikett, "behandlas". Ulleråker därvidlag ett talande case.

Min skepsis mot den biokemiskt inriktade psykiatrin, underbyggd genom läsandet av Ronald Laing och andra kritiker med ordentligt på fötterna, bara förstärktes. 

Svårt var att på Akutkliniken komma patienter nära, inte sällan unga och jämnåriga. Känslan av att något var fel, institutionen vingklippte, bröt ned. Det kunde varit du eller jag. 

Diagnoser skapar avstånd, avsubjektifierar och berövar individen unik livshistoria. De tyska koncentrationslägren, den totala institutionen i dess mest extrema form, förutsatte att man avhumaniserade fångarna, efter ett välutvecklat klassifikationssystem. 

I Auschwitz ansvarade doktor Mengele och hans vitrockade kolleger för en fortlöpande selektion, vilka som kunde "användas" och icke av dem med godvagnar till lägret förvisade. Djävulska experiment bedrevs på människor som betraktades som blott "material". 

Hela idén om Auschwitz, det handlar om mer än ett läger på den polska landsbygden (något som Zygmunt Bauman i Auschwitz och det moderna samhället, Sven Lindqvist i Utrota varenda jävel tog fasta på) reser sig ur föreställningen om att vissa människor på olika grunder inte förtjänar att uppfattas som mänskliga, de är helt enkelt inte som vi. 

Lägerledningen visste att struntar man i avståndshållandet till en människa, fånge i detta fall, föreligger snart risk för identifikation. Och att man i henne upptäcker sig själv, sidor som annars legat i träda. Dehumaniseringen av människor störs, "hanteringen".

Det händer något i ett odistanserat, mellanmänskligt möte ansikte mot ansikte och som växer sig större än medkänsla. Och det hände mig på Akutkliniken. 

Den judiske filosofen Martin Buber utvecklade detta i sitt innerliga författarskap om dialogens roll, inspirerade Emmanuel Levinas till hans resonemang om den andre och dennes avgörande betydelse för mitt etiska agerande i världen.

Efter långa, djupa livssamtal på natten med patienter alltför oroliga för att trots tung medicinering kunna sova, begav jag mig hemåt på morgonen efter att ha lämnat över till dagpersonalen, tankfull och inte särskilt ljus till sinnet. 

Samtidigt hade jag inte velat vara utan erfarenheterna från Ulleråker, där det runt om på området uppförts bostäder, dyra insatslägenheter. Frågan är om de olyckligsaligas röster och suckar tystnat. I de behållna, om än ombyggda husen kan de ha stannat kvar i väggarna. 

Alternativen till en traditionell, biokemisk psykiatrin har aldrig erövrat något mer än en marginell position. Jag mår illa av alla bokstavskombinationer med efterföljande medicinering. Till och med av små barn. Lägg till ytlig, symtominriktad så kallad "kognitiv beteendeterapi" (populärt kallad KBT).  

Vilande på och förstärkande en reducerande människosyn - berövande människan komplexitet och subjektivitet. Ecce Homo! Aldrig mer Auschwitz? Frågetecknet sätter sig självt. 

Häromdagen, 27/1, minnesdagen för Röda Arméns intåg i lägret just den dagen 1945. Av dödslägret Birkenau återstår endast rester efter tyskarnas desperata försök att utplåna spåren efter mördandet, men vad med själva föreställningen?  

*Pandemin med statligt påbjudna restriktioner väcker minnet av Ulleråker. Samhället som total institution.

Pank och anställningsfri

Nu är jag pank och fågelfri / Men tänker dock ej klaga / Du glada lynne, stå mig bi / Mitt öde att fördraga! (Carl Millöcker)

Känslan varje morgon av organisations- och anställningsbefrielse är stark. Jag bestämmer på egen kaluv hur dagen skall disponeras, vad ägna den åt. Det är som den tilltalande samhällsutopin i Kommunistiska Manifestet. Inget tvång. Dagen är min. Till fiske eller filosofi. 

Det kan förstås smyga sig på en bestående frustration av att jag parkerade mig kvar så länge i anställning som jag gjorde. Trygghetsbehovet övertrumfade längtan efter frihet. Men ingen idé gråta över förspillda dagar. Det som har varit har farit, som Tommy Sandlin brukade säga. 

Nu gäller inget annat än nästa byte. Som uppe på Gavlerinken under pågående match. 

Jag hade fast anställning, korrekt term tillsvidareanställning. Allt vanligare inom högskolevärlden blev allmän visstidsanställning. Den villkorade anställningsformen spelar arbetsköparen i händerna. 

Den visstidsanställde vet inte om en förlängning av anställningen kommer att ske, det saknas garantier. Det gäller därför att ligga lågt och passa sig, se anställningen som en prövotid. Underordna sig chäfer som inget annat är än ett billigt skämt. 

Jag noterade förresten, apropå skämten, att min gamla högskola har en "processledare" på lönelistan.* Vad f-n är detta för resurskrävande påfund? Organisationstumörerna metastaserar. 

När vi strömmade serien Cityakuten om en hektisk akutmottagning i Chicago slogs jag av de professionellas anställningsotrygghet och vad den inbjuder till. Inte är det verksamhetsbefrämjande, ett som är säkert. 

De professionellas makt urholkad, konkurrens och rivalitet, stressande arbetsmiljö. Lägg till ett absurt sjukförsäkringssystem som tvingar fram mentalt påfrestande, utommedicinska prioriteringar.

Jämför med serien St Aidans sjukhus på SVT Play om ett engelskt landsbygdssjukhus på 60-talet. Med härlig 60-talsmusik i bakgrunden, jag har förgäves försökt skaffa ett soundtrack.

Överläkaren puffar obesvärat på sin snugga, till och med i operationssalen. Ingen byråkrat eller "överordnad" sätter sig på honom, han är suverän och allsmäktig. Så som det bör vara. Professionella behöver ingen chef, de är självstyrande. 

Universitetslärare, läkare, journalister - professionella grupper sedan länge dock utsatta för urholkning av makt och inflytande. En medveten strategi för skapa ordning och inrättning i leden, stöpa om brinnande själar till lojala medarbetare.**

När jag föreläste nere hos Läkaresällskapet i Stockholm vittnade högutbildade, ytterst kompetenta specialister från hela landet på ett för mig skrämmande sätt om hur administrationen flyttat fram sina positioner, på bekostnad av de professionella.***

Och så nu den växande gigekonomin. Med anställningsotryggheten satt i system, blivit närmast ett normaltillstånd. Löshästen norm och ideal. Daglönaren är tillbaka. Mössan i handen på 1800-talsmanér. 

Jag sträcker på mig i sängen, njuter av den väntande, öppna livsdagen. Låter jag bli att reta mig på dålig pension - åt detta kan jag inte mycket göra - och ålderskrämpor - inte mycket att göra åt dessa heller - kan jag säga till mig själv att jag har ett bra liv. Tillsvidare.

*https://www.gd.se/2022-01-26/400-namn-i-protest-mot-hogskolans-planer-praglar-hela-regionen

**https://www.lindelof.nu/var-for-guds-skull-inte-lojal/

***Föranledde följande betraktelse: https://lakartidningen.se/wp-content/uploads/OldWebArticlePdf/1/18772/_1873.pdf

Var för guds skull inte lojal!

Sverige är ett litet, fruset land i Europas utkant. Även om makthavarna i sin hybris inbillar sig att vi inte är det. Den inhemskt misslyckade, kanske snart bortglömde Löfvens självbelåtna min när han tilläts dansa med de stora gubbarna och tanterna inom EU icke att ta miste på.

Kulturlivet färgas och skadas av denna litenhet. Alla känner alla. Klia min rygg, så kliar jag din. Kanske Författarförbundet med alla stipendier i sin hand utgör det bästa exemplet. Ett skäl för mig att lämna det, som jag också gjorde för länge sedan. 

Jag minns den fruktade, för att inte säga hatade när han skrev teaterkritik, Allan Fagerström (bilden). Han bosatte sig utanför Stockholm, i Katrineholm vill jag minnas, och kotterierna, "klegget" enligt Juholt, för att inte frottera sig med dem han skulle kritisera. 

Bort vänskapskorruption!

Och jag minns DN:s alltid lika "sure" teaterkritiker Bengt Jahnsson och Ingmar Bergmans vredgade knuffande av honom på Dramaten, för mer än en knuff var det inte även om det i efterhand framställts som en smäll på käften. 

Demonregissören, "vår Dalahäst i världen" som Widerberg kallade honom, efterfrågade inte seriös kritik, utan att man skulle berömma och hylla honom. Förödande hållning gentemot en konstnär och dennes verk. 

Lojalitet, finns det ett fulare fenomen? Jag tvingades höra det på högskolan innan jag hann stämpla ut, att man skulle vara lojal. Men inte mot stolta högskoleideal, utan mot en ideologisk, värdegrundstyrd ledning och medelmåttor till chäfer. 

Högskolan lekte privatföretag, krävde lojala medarbetare. Illojalitet, vägran att jama med, straffades i lönekuvertet. Som facklig förhandlare kunde jag notera det. 

Hänsynstagande, ett annat fult fenomen. Ett aktuellt exempel: Socialminister Hallonbuske har seglat förbi på ett foto i skär, illasittande och föga klädsam dräkt. Fy! Fult mot henne att sprida detta, enligt många. Bland dem riktigt upprörda röster i falsett.

Statsrådet borde tydligen skyddas. Oklart varför. För någon högre saks skull? För att hon är kvinna? Att det är opassande? Ouppfostrat? Om detta må vi icke tala. Myndighetskrypandet består, undersåtligheten verkar ha blivit en del av den svenska folksjälen. 

Liksom krypandet inför monarkin. Trots hans majonäs, stollens, alla bravader. Upprördhet över tv-serien om Bög-Gurra och hans sexuella eskapader med Haijby och unga män. Republikanen Vilhelm Moberg torde rotera i sin grav över bestående undfallenhet och flathet. 

Han som aldrig tvekade att avslöja korruption och maktmissbruk genom att tala klarspråk, lade aldrig band på sig - av missriktad hänsyn. Därigenom skingrades ofrihetens luft, det blev lättare att andas.

Landet präglas av kriminalitet, inte av ett levande offentligt samtal och ett spännande kulturliv. En randstat, vad gäller det senare. Sydafrikaniserat, vad beträffar det förra.

Uppmaningen kan bara bli, även om jag låter som en ropande röst i öknen: Var inte lojal mot någon! Visa ingen hänsyn mot de maktens herrar och kvinnor som icke förtjäna det! Oförskämdhet och rakhet är en dygd! För guds skull: tala klarspråk!

För övrigt anser jag att Jan Myrdal är djupt saknad.  

Efter Italien visste Nacka att Katarina Bangata var hela världen

Jag samflanerar ett par gånger om året med min själsbroder Hasse, mantalsskriven i huvudstaden. Först U-Bahn från Centralen till Medborgarplatsen. 

Där en urringad Gudrun Schyman vid ett beryktat tillfälle hängde med demonstrerande afghaner (ledde till den rättsvidriga så kallade "gymnasielagen" som åsidosatte allt vad asylrätt heter) och nöp dem i kinden. 

Moderligt ömsint eller sexistiskt trakasserande av den förment feministiska politikern? Välj själv.

Sedan på apostlahästarna upp mot Vitabergsparken. Genom det bostadsrättsockuperade, gentrifierade Söderreservatet. En gång arbetarstadsdel. Numera intaget av den snackande klassen, som danskarna säger. De statsbärande gammelmediernas anställda och andra.

Passerar Katarina Bangata, stannar till vid Nacka Skoglund-statyn. Gröna mattans virtuos förstelnad, den vajande majskolven som ingen högerback kunde stoppa. 

Nacka återvände med spriten i kroppen till sin barndomsgata och uppväxtlägenheten efter den alltmer olycksaliga Italien-sejouren. Gick hädan inte ens femtio fyllda, hann summera: - En gång trodde jag att Katarina Bangata var hela världen. Nu vet jag att det är så.

Min mormors far Edvin var orubbligt bofast i Sandviken fram till sin död, inte mycket äldre än Nacka när han dog. En arbetskamrat undrade försynt om han inte borde kvista in till Gefle och ta sig en titt på Stan som man sa. Edvard lakoniskt: - Vad ska jag dit å göra?

En gång trodde jag att Sandviken var hela världen, Brukets gränser även världens. Brukets Janusansikte. Trygghet, tillhörighet, sammanhang och solidaritet det ena. Motsvarande det tyska Heimat. Men så det andra ansiktet. 

Konformitet och anpassningskrav, inga som helst avvikelser tillåtna. Det gällde att inordna sig, inte riskera att stämplas som jollig. Ännu värre: händig. Inte tro att man var någon. 

Men så kom Jimi Hendrix likt en tornado infarande i mitt tonårsliv! Med ett blixtrande, dånande, improviserat gitarrsolo. Brukets murar skalv som Jerikos en gång tiden. 

Hendrix sparkade Åke i vårt band i baken. När han bad om en autograf.Det kunde uppfattas symboliskt. 

Hendrix visade med sitt vildvuxna konstnärskap på något annat. Brukets gränser sammanföll inte längre med världens. Det fanns något annat. Murarna kunde inte resas intakta på nytt. 

I dem öppnade sig en spricka med infallande ljus, som i Leonard Cohens låt.

Senaste Beckfilmen på C More häromkvällen. Martins dotter med insikt om sin fader som genom sjukdom kanske borde låta sig pensioneras, av hälsoskäl välja det lugna och stillsamma livet: - Man kan ta pappa ur polishuset. Men inte polishuset ur pappa. 

Jag har lämnat Sandviken men Sandviken har inte lämnat mig.

Dick hette en avlägsen släkting. Bodde på barnhemmet i Sandviken, jag vet inte hur han hamnade där. Mina föräldrar hämtade upp honom då och med bilen för en åktur. Allltid vid återkomsten från Dick när hans blick föll på barnhemmet: - Nu är jag hemma! 

Mamma grät när hon berättade det. 

När livet hunnit ifatt dig

Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser. Matteusevangeliet 6:14-15

Jag minns när jag skrev om odjuret i människohamn, Josef Fritzl - mannen med ett skräckinjagande plyte och som under många år höll sina barn fångna nere i källaren, gjorde en dotter gravid flera gånger om - och undrade om det var möjligt att förlåta honom. 

Eller är sådana gärningar bortom förlåtelse? Att inledningsvis benämna honom odjuret i människohamn skjuter per definition Fritzl bort från oss andra, "normala" människor. Det enda som återstår som förhållningssätt är straffet. Så hårt som det bara går, helst avrättning. 

Annars ingen sinnesfrid för oss som inte är som han. Det kan generaliseras och tas ett stycke till: vårt behov av ett odjur i människohamn är större än vi anar. Ett odjur som vi så att säga lätt känner igen på gången. Och som inte kommer oss för nära i något avseende.

I, verksam inom Svenska Kyrkan och djupt troende, kontaktade mig. Berättade att hon, påverkad av krönikan, tänkte ta upp min svåra undran inom församlingen. Kan Fritzl någonsin förlåtas? Jag vet inte utfallet. Fick tyvärr aldrig veta hur diskussionen avlöpte. 

Häromsistens stötte vi under promenad på holmen där vi bor ihop med I, vars make numera är inhyst på ett vårdhem. Hon försökte in i det längsta behålla honom hemma. Men till sist gick det inte. Hon orkade inte. 

Personal med utländsk bakgrund. Jag kunde inte låta bli att fråga om detta, man har ju hört saker. De fixar inte jobbet på ett tillfredsställande sätt, förutom klen svenska. (Se också: https://www.gd.se/2022-01-18/velalena-71-vagar-inte-lita-pa-hemtjansten-jag-blir-irriterad) 

Men I vågar inte säga något. Kan gå ut över maken.

Alltid fördjupas samtalen med henne, det stannar kvar tankespår efter dem. Denna gång temat självinsikt, vår tendens att fly denna och oss själva. Det kan pågå under många år, vi är duktiga på att vända oss själva ryggen. 

Även om det sker sent i livet så är det bra att det sker, menar I. Att fjällen faller från ögonen. 

Jag känner det som att jag hanns ifatt av livet. Som om jag vaknade upp ur flykten från mig själv. Allt jag gjort, allt jag inte borde ha gjort. Men kan inte göras ogjort. Hur lyder det i sinnesrobönen: lär mig acceptera det jag inte kan förändra. Svårt. Taggar kvar i själen.

"I morse vaknade jag och så var den dagen förstörd." Pessimistkonsulten Ronny Eriksson från Pite. Nja. kanske tvärtom. Om jag tillåts omtolka Erikssons utsaga i den gryende självinsiktens ljus. 

Genom det existentiella uppvaknandet - träda in i världen som ett ansvarstagande subjekt, enligt den tyske filosofen Martin Heidegger - går livsdagen att rädda. Inte utan dröjande smärta. Glöm Fritzl. Men sig själv måste man kunna förlåta. Hur annars orka leva vidare?

Bild: aftonbladet.se

Masksamhällets normalisering och barnen

Ilskna protester mot vaccinationspasset även från blågula medborgare, annars mot staten följsamma och lydiga. Stora, återkommande demonstrationer i Tyskland. I det kollektiva minnet lever i högsta grad Tredje Riket och DDR. 

Medvetenheten sitter djupt om att varje beskärande steg, även om det kan förefalla motiverat, är ett steg mot ofrihet. De små stegens tyranni, för att uttrycka det i Friedrich Hayeks anda. Staten vrider med sin "omsorg" om medborgarna och folkhälsan samhället i totalitär riktning. 

Utan att behöva tillkännage det. "Bara" att som hos oss anlägga bekymrad statsrådsmin inför kamerorna. I sällskap av Folkhälsoinstitutets legitimerande experter. Och tjänstvilliga mediers okritiska panikrapportering.

Jag har tre vaccinationer. Och ett pass i mobilen. Jag undviker den principiella, rättsstatliga diskussion som demonstrationerna påminner oss passinnehavare om. Jag skäms lite för det. Känner inte igen mig själv.

Bara att tillstå. Min hållning från första början, när pandemin slog till, strikt pragmatisk. Egenintressemaximerande för att tala krånglig företagsekonomiska. Jag underkastar mig de statliga påbuden för att tämligen obehindrat kunna resa. 

Annars sjunker jag ned i en låg sinnesstämning. Mycket låg. 

I den bittra insikten om att pandemin inträffar på tok för sent i en fyrtiotalists återstående korta liv. Jag kan bara inte skjuta upp resandet tills den är över. Om den någonsin är det. Det äger jag inte tiden till.

När jag gästföreläste på Västbanken samtalade jag med en psykoterapeut som arbetar med traumatiserade barn i Hebron. Israels ockupation åsamkar barnen psykiska problem. Soldater på gatorna. Skjutningar. Arresteringar. Även av barn. 

Livet under ockupationen skadar på flera plan.

De psykiska såren är bestående. Terapin behandlar, men botar inte. Barnen har att växa upp och handskas med ockupationen som normaltillstånd. 

Jag bär alltid ansiktsmask när jag rör mig i affärer och kollektivtrafik. Mötte igår ett litet barns svårutgrundliga blick, fastnade i den. Försöker nu tolka den. Barnet för litet för att avkrävas mask. Vad sa den oskyldiga barnablicken?

Jag kan inte låta bli att undra hur barnen påverkas av maskens normalisering. Av att växa upp i masksamhället. Vuxna som gömmer sin mun. Ord bakom mask. Till stor del undangömda ansikten. Kroppsspråkligt en deformering och störning. Ansiktet försett med en stängd dörr. 

Ännu inte hört någon psykoterapeut uttala sig om detta. Jag anar invändningen: - Men detta är ju inte Västbanken under ockupation! Du tar då i. Tja. Kanske de enda som kan svara på detta är barnen. Men långt senare.

Bild: Maskerad skriftställare på tåg.