Efter Italien visste Nacka att Katarina Bangata var hela världen

Jag samflanerar ett par gånger om året med min själsbroder Hasse, mantalsskriven i huvudstaden. Först U-Bahn från Centralen till Medborgarplatsen. 

Där en urringad Gudrun Schyman vid ett beryktat tillfälle hängde med demonstrerande afghaner (ledde till den rättsvidriga så kallade "gymnasielagen" som åsidosatte allt vad asylrätt heter) och nöp dem i kinden. 

Moderligt ömsint eller sexistiskt trakasserande av den förment feministiska politikern? Välj själv.

Sedan på apostlahästarna upp mot Vitabergsparken. Genom det bostadsrättsockuperade, gentrifierade Söderreservatet. En gång arbetarstadsdel. Numera intaget av den snackande klassen, som danskarna säger. De statsbärande gammelmediernas anställda och andra.

Passerar Katarina Bangata, stannar till vid Nacka Skoglund-statyn. Gröna mattans virtuos förstelnad, den vajande majskolven som ingen högerback kunde stoppa. 

Nacka återvände med spriten i kroppen till sin barndomsgata och uppväxtlägenheten efter den alltmer olycksaliga Italien-sejouren. Gick hädan inte ens femtio fyllda, hann summera: - En gång trodde jag att Katarina Bangata var hela världen. Nu vet jag att det är så.

Min mormors far Edvin var orubbligt bofast i Sandviken fram till sin död, inte mycket äldre än Nacka när han dog. En arbetskamrat undrade försynt om han inte borde kvista in till Gefle och ta sig en titt på Stan som man sa. Edvard lakoniskt: - Vad ska jag dit å göra?

En gång trodde jag att Sandviken var hela världen, Brukets gränser även världens. Brukets Janusansikte. Trygghet, tillhörighet, sammanhang och solidaritet det ena. Motsvarande det tyska Heimat. Men så det andra ansiktet. 

Konformitet och anpassningskrav, inga som helst avvikelser tillåtna. Det gällde att inordna sig, inte riskera att stämplas som jollig. Ännu värre: händig. Inte tro att man var någon. 

Men så kom Jimi Hendrix likt en tornado infarande i mitt tonårsliv! Med ett blixtrande, dånande, improviserat gitarrsolo. Brukets murar skalv som Jerikos en gång tiden. 

Hendrix sparkade Åke i vårt band i baken. När han bad om en autograf.Det kunde uppfattas symboliskt. 

Hendrix visade med sitt vildvuxna konstnärskap på något annat. Brukets gränser sammanföll inte längre med världens. Det fanns något annat. Murarna kunde inte resas intakta på nytt. 

I dem öppnade sig en spricka med infallande ljus, som i Leonard Cohens låt.

Senaste Beckfilmen på C More häromkvällen. Martins dotter med insikt om sin fader som genom sjukdom kanske borde låta sig pensioneras, av hälsoskäl välja det lugna och stillsamma livet: - Man kan ta pappa ur polishuset. Men inte polishuset ur pappa. 

Jag har lämnat Sandviken men Sandviken har inte lämnat mig.

Dick hette en avlägsen släkting. Bodde på barnhemmet i Sandviken, jag vet inte hur han hamnade där. Mina föräldrar hämtade upp honom då och med bilen för en åktur. Allltid vid återkomsten från Dick när hans blick föll på barnhemmet: - Nu är jag hemma! 

Mamma grät när hon berättade det.