Skuttekonomins fula ansikte

Du är väl en Stann-Anders och inte en Hopp-Jerka! 

Affisch på Sandvik, 50-tal

På småtimmarna föranleder mig den förbaskade prostata-uslingen, jag har glömt namnet på den fyndige författare jag lånat uttrycket från, att på trötta fötter uppsöka klosetten. Tyst och stilla i huset. Åldrade bostadsrättsinnehavare och deras hundar sover på söta örat.

Klassiska Gevalia, bolmande skorstenar under arbetstid, blott ett par stenkast bort från där vi bor på vår holme. Jag noterar genom vardagsrumsfönstret en långtradare parkerad utanför fabriken, baklyktorna indikerar att motorn är påslagen, kanske för att värma upp kupén.

Trettondag, röd dag. Knappast lastning av kaffepaket. Kanske han ställt sig där för att det är en någorlunda säker plats, han riskerar inte att bli rånad utmed vägen. Och bilen är han förbjuden lämna för att uppsöka bekvämare sovplats.

Titt som tätt seglar det in långtradare på fabriksområdet. Och ofta med öststatsregistering: Bulgarien, Polen. Jag blev under promenad hejdad av en förare som på bruten engelska inifrån hytten frågade efter Gevalia. Fabriken bara runt hörnet.

Vid poliskontroller har det uppdagats att det fuskas det med vägskrivaren, för att man skall kunna köra längre än tillåtet. Även narkotikaklassad stimulantia har hittats. 

Förarna lever en eländig existens i kapitalets gränslösa Europa, usla arbetsvillkor (långt från familj och hem), förutom att åkarna konkurrerar ut de åkare som följer gällande avtal.

The union makes us strong. Solidarity for ever. Det var då, det. Jag har aldrig sett Transports ombudsmän i faggorna, uppenbarligen ligger de lågt, i praktiken vänder de förarna ryggen. Kanske EU-domstolen knäppt dem på nosen och tystat dem, i och med Vaxholm. (Lex Laval.)

Jag minns när Gule Josef avsåg att bilda en alternativ fackförening i Sandviken, anlände till järnvägsstationen, kom inte mycket längre, gubbarna jagade med knytnävarna bort honom och hans arbetsköparlakejer. 

Nu händer ingenting. Union busting kan pågå ostört. LAS urholkas, minimilöner är på tapeten, den svenska modellen är på upphällning.

När min bekant Lilian Sjölund var nyhetschef på Gefle Dagblad försökte jag locka henne att göra ett granskande reportage om förarna utanför Gevalia och hur de har det. Det blev nada. De var väl inte tillräckligt intressanta för den liberala blaskan.

På en livsmedelsbutik i närheten av Gevalia anställs inte personalen på heltid. Arbetsköparen kräver ett oreglerat tidsutrymme för att via sms kunna kalla in den anställde när så behövs. Inte populärt tacka nej. Säkrast inte stänga av telefonen, iaktta ständig beredskap. 

På stan i Gefle kör mopedbud omkring, stora otympliga väskor på ryggen, otrygga anställningsförhållanden. 

Gig-ekonomin pratas det förskönande om. Skuttekonomin, eller ännu bättre: daglönarnas återkomst. Ställ dig med mössan i handen, skrapa med foten. Glöm de rättigheter som senast igår var självklara. Glöm facket, och för allt i världen S. 

Se gärna Ken Loach´s film Sorry we missed you (2019). Den sminkar av samma ekonomi, dess lögnaktiga myt om att man är sin egen boss, fram träder ett fult ansikte.

Kunde inte olyckan Löfven - har det för övrigt funnits en sämre statsminister i Sverige? - ha agerat inom EU? Han med facklig bakgrund. Nöjde sig med att få glänsa med de stora grabbarna och tjejerna runt köttgrytorna. Skamlös figur, föraktlig i sin maktberusning.

Det känns som om klockan vridits hundra år tillbaka. 

Bild: Wikipedia