Men det stod ju i tidningen!

The medium is the message. Eller hur nu den forne ikonen Marshall McLuhan myntade det. Ofta har det citerats. 

I en film av Woody Allen träder han i en dråplig sekvens överrumplande fram, alldenstund en person i en biokö svänger sig okritiskt och skrytsamt med McLuhans modeteorier. Den skrytsamme blir perplex.

Jag kände en gång en gammal sjöbuse, seglat på de sju haven, som när hans åsikter ifrågasattes alltid hoppades att punkt för diskussionen sattes i och med att han magistralt, åtminstone önskade han väl att det lät så, proklamerade: - Men det stod ju i tidningen! 

Det var på den gamla, goda medietiden. När tidningarna - ännu mer Sveriges Radio - var självklara auktoriteter. Främst morgontidningarna, sjökaptenen läste en borgerlig sådan.

I SR:s fall var det som om själva den myndiga manliga (!) rösten, jag tänker närmast på Dagens Ekos nyhetsutsändningar, var en garant för det meddelades sanningshalt. Radion - en rustik apparat i trä - alltid uppskruvad på hög volym i mitt barndomshem när Ekot sändes.

När jag som tillvalsämne i Upsala läste Masskommunikationssociologi, för en kedjerökande svårt uttråkad och släpig men intellektuellt stimulerande föreläsare, samtidigt med Göran Palms Indoktrineringen i Sverige skakades myten om sanningsbärande medier ordentligt om. 

Lustigt nog var jag, när jag läste ekonomisk historia, kurskamrat med Erik Fichtelius, som student högljudd och påstridig. Sedermera uppburen journalist med kändisstatus. 

Numera mest omtalad för hur han mörkade pågående samtal med statsminister Göran Persson och sålde ut sin integritet. Något han själv, förstås, ihärdigt vägrar tillstå än idag.

Inte fanns normkällan Dagens Nyheter - hur tycka och tänka i olika frågor - som morgontidning i mitt  föräldrahem i Sandviken. Dagens Nonsens som vännen Gunnar Adler-Karlsson kallade blaskan. Av mer än en ansedd som Maktens megafon, särskilt DN Debatt. 

Arbetarbladet, som morfar en gång var kommissionär för, vårt husorgan. Helt uteslutet med den folkpartistiska konkurrenten Gefle Dagblad som jag sedan kom att medverka i som frilansare under mer än tjugo år.

Idag har vi GD i pappersversion mycket för sudokuns skull. Min närstående behöver försjunka i tidningen varje morgon, kaffekopp i närheten. Dyr att prenumerera på med usla ledar- och kultursidor. Jag läser den på nätet. Dödsannonserna och Sporten prioriteras. 

Min barndoms högtidsdagar stavas Hemmets Veckotidning, vi sa enbart Hemmets. Den kommer även nu varje vecka. I papper. Liksom Kalle Anka. Proletären, för arbetslivsreportagen man inte hittar någon annanstans, anländer däremot i digital form.

Berlins morgontidningar, Berliner Zeitung och Berliner Morgenpost, studeras noggrant varje dag på nätet. Alternativmedier som de benämnes, också på nätet. Ett måste att närma sig de senare i den offentliga lögnens och de statsbärande mediernas ideologiproducerande tid. 

Enligt egen uppgift håller sig Brynäs nye, mycket sympatiske och modärnt ledarskapstänkande tränare Mikko Manner borta från tv och tidningar ("gammelmedier"), likaså Facebook och dylikt. Jag blir nyfiken. Undrar hur han fixar det. 

Kan någon överhuvudtaget leva i medieskugga i denna det oavbrutna brusets och flasharnas samtid? I de sociala mediernas nästan totalitära hegemoni? Förefaller mig omöjligt. The media is the message.