Talar på nyårsdagen i telefon med den skrivande och ständigt resande J bosatt i en mindre stad långt nere i Skåneland. Inte trivs han. Vill gärna flytta till en större stad. Malmö västerut ett möjligt alternativ.
Däremot inte Köpenhamn. Även om den sprakande staden, med sitt frihetliga sinne, på andra sidan Sundet lockar ännu mer än Skånemetropolen.
Men lägenhetspriserna har löpt amok. En "vanlig" människa fixar det helt enkelt inte.
Som alltid kommer vi i vårt samtal in på Berlin. Den stad vi håller högst bland städer. Åker till minst en gång per år. J har en resa i pipelinen, som det heter på nysvenska, skall bo på samma hotell som alltid i Kreuzberg. Han undrar om mina eventuella planer på en Berlinresa.
Jag svarar att pandemin är en sak. Det restriktiva läget går att hantera. Ingen anledning till panik, även om klickjagande medier gör sitt bästa för att underblåsa en sådan. Munskydd på. Distans mot medmänniskorna iakttagen.
Försöka bortse från - med Herbert Marcuses One-Dimensional Man färsk i minnet, lästes redan på 60-talet - den högst befogade misstanken att staten gärna behåller den medborgarna disciplinerande övervakning och kontroll som pandemin legitimerar.
Med en strikt pragmatisk och egennyttig hållning (tre doser Pfizer inskjutna), undviker att i Michel Foucaults samhällskritiska anda anlägga ett biopolitiskt perspektiv (skall staten bestämma vad du gör med din kropp?) som man egentligen borde göra: inga problem åka till Berlin.
Men, som jag också framför till J: något har hänt med själva atmosfären. Min bestämda uppfattning. Något som inte låter sig förträngas, räcker med en ytlig beskådan under strövtågen på stadens gator. Ett annat Berlin nuförtiden.
Alltmer amerikaniserad arkitektur. Skyskrapor. Runt Potzdamer Platz. Alexanderplatz. Fler planeras. Kopierar myndigheterna Manhattan?
1993, när vi om hösten under min gästprofessur vid Freie Universität bodde i Berlin, rådde nettoutflyttning från staden. Den kommunala ekonomin i botten, Die Wende krävde stor upprustning i de östra, försummade och sunkiga delarna.
Wolf Biermann hävdade i en text att han bodde i den bättre hälften av det delade Tyskland, var han ironisk? Det panka DDR efterhand alltmer illa ute.
Man kunde hösten 1993 förvärva en lägenhet billigt. Men idag. Ständigt diskuteras i pressen det överhettade Berlin och vad göra.
Hur hålla hyrorna nere, de hungriga fastighetsspekulanterna stången? Enstaka ockupationer förekommer, men blir alltmer sällsynta - i ockupanternas hemstad.
Som om en ojämn kamp pågår. David mot Goliat. Den egendomslöse är förlorare. Och staden. Dess atmosfär.
Östberlinstadsdelar som man från västhorisonten tidigare - kunde tyckas överlägset - fnysande varnade för och pekade finger mot, Friedrichshain och andra, har gentrifierats och blivit posh. Eller hur nu unggloparna uttrycker det.
Tenderar jag att betrakta staden med alltför mörka ögon? Nyckelfrågan: Kan man ta på en stads atmosfär? Hur gör man i så fall, hur fångar man den? Davie Bowie gjorde det i den vemodiga Where are we now?. Wim Wenders i mästerverket Himmel över Berlin.
Men en förgången atmosfär. Åldrade nostalgikers vittrande egendom, Berlin som utopi och realitet. De yngre förmågorna säger det ingenting. Bland äldre ossisar odlas ostalgi, fantasier om ett socialistiskt mönstersamhälle som aldrig existerade.
Tankens natt infaller. Kan man älska ett Berlin som inte längre finns - snarare enbart finns i den föreställning man försvarar om staden? Ett sjunket Atlantis?
Bleknade bilder. Tystnade röster. Falnade uppror.
En omöjlig kärlek? Olycklig? Men hur låta bli? Var och vem är jag då, för att travestera Bowie.
Bild: Det sjunkna Atlantis. Varldenshistoria.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar