Var för guds skull inte lojal!

Sverige är ett litet, fruset land i Europas utkant. Även om makthavarna i sin hybris inbillar sig att vi inte är det. Den inhemskt misslyckade, kanske snart bortglömde Löfvens självbelåtna min när han tilläts dansa med de stora gubbarna och tanterna inom EU icke att ta miste på.

Kulturlivet färgas och skadas av denna litenhet. Alla känner alla. Klia min rygg, så kliar jag din. Kanske Författarförbundet med alla stipendier i sin hand utgör det bästa exemplet. Ett skäl för mig att lämna det, som jag också gjorde för länge sedan. 

Jag minns den fruktade, för att inte säga hatade när han skrev teaterkritik, Allan Fagerström (bilden). Han bosatte sig utanför Stockholm, i Katrineholm vill jag minnas, och kotterierna, "klegget" enligt Juholt, för att inte frottera sig med dem han skulle kritisera. 

Bort vänskapskorruption!

Och jag minns DN:s alltid lika "sure" teaterkritiker Bengt Jahnsson och Ingmar Bergmans vredgade knuffande av honom på Dramaten, för mer än en knuff var det inte även om det i efterhand framställts som en smäll på käften. 

Demonregissören, "vår Dalahäst i världen" som Widerberg kallade honom, efterfrågade inte seriös kritik, utan att man skulle berömma och hylla honom. Förödande hållning gentemot en konstnär och dennes verk. 

Lojalitet, finns det ett fulare fenomen? Jag tvingades höra det på högskolan innan jag hann stämpla ut, att man skulle vara lojal. Men inte mot stolta högskoleideal, utan mot en ideologisk, värdegrundstyrd ledning och medelmåttor till chäfer. 

Högskolan lekte privatföretag, krävde lojala medarbetare. Illojalitet, vägran att jama med, straffades i lönekuvertet. Som facklig förhandlare kunde jag notera det. 

Hänsynstagande, ett annat fult fenomen. Ett aktuellt exempel: Socialminister Hallonbuske har seglat förbi på ett foto i skär, illasittande och föga klädsam dräkt. Fy! Fult mot henne att sprida detta, enligt många. Bland dem riktigt upprörda röster i falsett.

Statsrådet borde tydligen skyddas. Oklart varför. För någon högre saks skull? För att hon är kvinna? Att det är opassande? Ouppfostrat? Om detta må vi icke tala. Myndighetskrypandet består, undersåtligheten verkar ha blivit en del av den svenska folksjälen. 

Liksom krypandet inför monarkin. Trots hans majonäs, stollens, alla bravader. Upprördhet över tv-serien om Bög-Gurra och hans sexuella eskapader med Haijby och unga män. Republikanen Vilhelm Moberg torde rotera i sin grav över bestående undfallenhet och flathet. 

Han som aldrig tvekade att avslöja korruption och maktmissbruk genom att tala klarspråk, lade aldrig band på sig - av missriktad hänsyn. Därigenom skingrades ofrihetens luft, det blev lättare att andas.

Landet präglas av kriminalitet, inte av ett levande offentligt samtal och ett spännande kulturliv. En randstat, vad gäller det senare. Sydafrikaniserat, vad beträffar det förra.

Uppmaningen kan bara bli, även om jag låter som en ropande röst i öknen: Var inte lojal mot någon! Visa ingen hänsyn mot de maktens herrar och kvinnor som icke förtjäna det! Oförskämdhet och rakhet är en dygd! För guds skull: tala klarspråk!

För övrigt anser jag att Jan Myrdal är djupt saknad.