"Som fotografier våra minnen hastigt förblekna." John Berger. Jag vet inte om du läste något av honom. Men en läsande människa var du. Hjalmar Bergman din favoritförfattare.
Den till sinnet mörke med livsförkortande drogproblem. Postumt folkkär när Markurells i Wadköping upptogs av tv-teatern. En lysande Edvin Adolpson som driftig värdshusvärd. Eva Dahlbeck minst lika lysande som hans hustru med skinn på näsan.
Farmor och vår herre din favorit. Tätt följd av Chefen fru Ingeborg. Jag borde läst mer av Bergman, det tillstås gärna. Om jag skall skylla på något: En annan Hjalmar ställde sig för honom. Efternamn Söderberg.
Din man delade inte läsintresset. Sport låg honom varmt om hjärtat. Som ung lovande fotbollsspelare, vänsterytter. Hur fann ni varann? Det frågade jag aldrig. Även om just detta hur människor "faller för varann" tycks mig intressant. Ofta gåtfullt.
På fotot vinter med snö. Sparkstöttingar. Jag är inte gammal. Du ser glad ut bredvid lillbrorsa med runda kinder. Vit anorak. Stråtrövaren Sussi, spanande som alltid. Fotograf framgår inte.
Fjorton år skiljde oss åt. "Blod är tjockare än vatten", lärde oss vår mor. Vara släktkär ett måste. Hon ringde dig vareviga dag när du flyttat hemifrån. Råd och förmaningar. Om än välmenta, lägg till ängsliga. Att du inte blev galen.
Gles kontakt mellan oss under alla år. Jag kunde plötsligt irriteras, min samtalston löpa i aggressiv riktning. Fråga mig inte varför. Något jag ångrar, irritationen och framförallt att jag inte lade band på mig. Vi hade ju varandra bara till låns.
Men så din sjukdom. Cancern som spred sig och bröt ned. Du som flitigt motionerat, en renlevnadsmänniska. Vår relation blev bättre, vi kom varandra närmare. Nu liksom inte tid för något annat.
Dina sista dagarna på vårdhemmet efter att du skrivits ut från Onkologen och en läkare som vann ditt förtroende. (Jag förblir tacksam gentemot doktorn, Bergström, för detta.) Du hade bett mig, mer än en gång, lova jag skulle förhindra att livsuppehållande åtgärder insattes.
Men den vårdansvariga kvinnan på det trista hemmet (dödens kalla väntrum) lyssnade inte till min vädjan om att påskynda hädanfärden när du hade det allt svårare. Kändes som att jag svek löftet jag avgivit dig.
"Samma ensamhet väntar oss alla. Samma sorgsna sus i gravens gräs." I minneslunden utanför Sandvikens kyrka vajar gräset långsamt när vinden går mellan trädstammarna.
Där vilar du, oklart var mer exakt. Jag står en stund och lyssnar efter dig. Med stor saknad i hjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar