Och vem har sagt att just du kom till världen för att få lycka och solsken på färden?
Jag förbinder begreppet totala institutioner med den ögonöppnande samhällsforskaren Erving Goffman som utgav en bok med just den titeln.
Utmärkande för dessa är att ett antal människor inhyses under samma tak och att därefter olika insatser med ett tuktande, i vid mening, syfte riktas mot de internerade.
Fängelser, skolor, mentalsjukhus. Arbetsplatser, med det egentliga syftet underförstått eller inlindat i förvillande retorik med positivt laddade termer som "företagskultur", "teambuilding" och "ledarskap". Mjuk "dressyr", svår att genomskåda.
En av det förra seklets mest inflytelserika intellektuella, Michel Foucault, dokumenterade i sin bok Övervakning och straff via en historisk exposé disciplineringens (tuktningens) skiftande gestalt.
I riktning mot ett större inslag av självdisciplinering: vi övervakar oss själva, är våra egna väktare. Själen är kroppens fängelse, menade Foucault i Nietzsches efterföljd.
För att dryga ut studielånet extraknäckte jag som vikarierande skötare på en total institution: Ulleråker, "Bullret" i folkmun.* Det hette så: "vikarierande skötare".
Kort introduktion som knappast förberedde mig på vad som väntade och hur jag skulle förhålla mig, därefter började jag jobba sommaren 1970, dagtid. Det övergick snart i nattvak, många nätter blev det under sammanlagt fem till sex år.
Kanske bidragit till min kroniskt dåliga nattsömn. Särskilt de långa nätterna på rättspsyk, nerverna alltid på helspänn, hårt kriminellt belastade patienter som strök runt i korridorerna, underbemannad personal, svårt att rekrytera dylik.
Jag skickades av personalavdelningen runt på sjukhusets alla kliniker. Och skaffade mig därigenom en bred inblick i hur människor på en total institution, efter att ha klistrats på en etikett, "behandlas". Ulleråker därvidlag ett talande case.
Min skepsis mot den biokemiskt inriktade psykiatrin, underbyggd genom läsandet av Ronald Laing och andra kritiker med ordentligt på fötterna, bara förstärktes.
Svårt var att på Akutkliniken komma patienter nära, inte sällan unga och jämnåriga. Känslan av att något var fel, institutionen vingklippte, bröt ned. Det kunde varit du eller jag.
Diagnoser skapar avstånd, avsubjektifierar och berövar individen unik livshistoria. De tyska koncentrationslägren, den totala institutionen i dess mest extrema form, förutsatte att man avhumaniserade fångarna, efter ett välutvecklat klassifikationssystem.
I Auschwitz ansvarade doktor Mengele och hans vitrockade kolleger för en fortlöpande selektion, vilka som kunde "användas" och icke av dem med godvagnar till lägret förvisade. Djävulska experiment bedrevs på människor som betraktades som blott "material".
Hela idén om Auschwitz, det handlar om mer än ett läger på den polska landsbygden (något som Zygmunt Bauman i Auschwitz och det moderna samhället, Sven Lindqvist i Utrota varenda jävel tog fasta på) reser sig ur föreställningen om att vissa människor på olika grunder inte förtjänar att uppfattas som mänskliga, de är helt enkelt inte som vi.
Lägerledningen visste att struntar man i avståndshållandet till en människa, fånge i detta fall, föreligger snart risk för identifikation. Och att man i henne upptäcker sig själv, sidor som annars legat i träda. Dehumaniseringen av människor störs, "hanteringen".
Det händer något i ett odistanserat, mellanmänskligt möte ansikte mot ansikte och som växer sig större än medkänsla. Och det hände mig på Akutkliniken.
Den judiske filosofen Martin Buber utvecklade detta i sitt innerliga författarskap om dialogens roll, inspirerade Emmanuel Levinas till hans resonemang om den andre och dennes avgörande betydelse för mitt etiska agerande i världen.
Efter långa, djupa livssamtal på natten med patienter alltför oroliga för att trots tung medicinering kunna sova, begav jag mig hemåt på morgonen efter att ha lämnat över till dagpersonalen, tankfull och inte särskilt ljus till sinnet.
Samtidigt hade jag inte velat vara utan erfarenheterna från Ulleråker, där det runt om på området uppförts bostäder, dyra insatslägenheter. Frågan är om de olyckligsaligas röster och suckar tystnat. I de behållna, om än ombyggda husen kan de ha stannat kvar i väggarna.
Alternativen till en traditionell, biokemisk psykiatrin har aldrig erövrat något mer än en marginell position. Jag mår illa av alla bokstavskombinationer med efterföljande medicinering. Till och med av små barn. Lägg till ytlig, symtominriktad så kallad "kognitiv beteendeterapi" (populärt kallad KBT).
Vilande på och förstärkande en reducerande människosyn - berövande människan komplexitet och subjektivitet. Ecce Homo! Aldrig mer Auschwitz? Frågetecknet sätter sig självt.
Häromdagen, 27/1, minnesdagen för Röda Arméns intåg i lägret just den dagen 1945. Av dödslägret Birkenau återstår endast rester efter tyskarnas desperata försök att utplåna spåren efter mördandet, men vad med själva föreställningen?
*Pandemin med statligt påbjudna restriktioner väcker minnet av Ulleråker. Samhället som total institution.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar