Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke. Flykten valde oss. Därför är vi här. Ni som ej blev valda – men ändå frihet äger, hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär! (Stig Dagerman)
I mörk samtid söker jag kraft hos Dagerman. Tanken går, som så ofta, till mina vänner i Ramallah på Västbanken. Efter två sejourer, sammanlagt sex veckor, som gästföreläsare i ledarskap och organisationsteori vid Birzeit University där.
Nå, under den andra vistelsen strejkade studenterna samfällt, i protest mot markant höjda terminsavgifter, inga föreläsningar tilläts. Men intressanta diskussioner med strejkledarna följde.
Oerhört flådigt på campus, sagolikt vackra byggnader, vilken arkitektur! Men trist att notera vid hotfulla ord på en vägg om att "blod skall flyta", klottrade av aggressiva bosättare.
Jag har inte sett något liknande campus någon annanstans, så påkostat. Den högskola jag avslutade min anställning hos inrymdes i ett gammalt regemente (I14), exerciskulturen och disciplinen efterlämnad i de långa korridorerna, ekande i massivt stengolv.
Undrar vad Irving Goffman, med sitt resonemang om totala institutioner. Eller Michel Foucault med devisen själen är kroppens fängelse, i detta fall högskolekroppen som själens fängelse, skulle ha sagt.
Om jag inte är felunderrättad, så stod det rika Saudiarabien för fiolerna vad avser Birzeit.
Palestinierna har för övrigt erhållit ekonomiskt stöd från håll som får en svensk gäst att rycka till. Plötsligt en staty föreställande Sadam Hussein, gevär i ena handen. Mina värdar fann, vid mitt förundrade påpekande, inget anmärkningsvärt i detta. Vän till palestinierna, tydligen.
Jerusalem, som jag föreslog min religiösa mor att vi gemensamt skulle resa till men svårt sjuk orkade hon inte, besöktes flera gånger under de intensiva upptäckardagarna på Västbanken. Först passera en hårt bevakad check point som palestinierna döpt till "slakthuset".
Israeliska soldater, unga och knappt torra bakom öronen, gör sitt bästa för att förnedra och provocera den som söker sig mot Jerusalem från Västbanken. Inklusive alla palestinier som arbetar i den heliga staden, viktiga för ekonomin, stressade med tider att passa.
Det gäller att hålla sig i skinnet, bita sig i tungan och inte mucka i onödan med de öppet oförskämda uniformerade, för att inte råka riktigt illa ut.
Vid första avresan från Tel Avivs flygplats Ben Gurion uppstod problem i Security. Jag hade lovat Gunilla Kindstrand ta med en olivkvist hem, förvarade den i en påse från en butik i Ramallah, plastpåsen signalerade sin hemvist.
Det blev stopp. Jag fördes bryskt åt sidan av kulsprutebeväpnad personal. Det ringdes på befäl, som inte omedelbart infann sig, diskuterades fram och tillbaka, tog en bra stund innan jag äntligen släpptes igenom. Obehagligt utsättas för detta.
I vetskap om att Israel inte drar sig för någonting, till och med europeiska parlamentsledamöter har på lösan grund häktats på Ben Gurion.
Vännerna i Ramallah är samtliga högt utbildade akademiker, en av dem ekonomiprofessor med återkommande uppdrag åt Världsbanken. Medelklass. Inga terrorister eller samhällsomstörtare, inga uppmanare till en intifada.
Men behandlas vid check points som om de vore det. Som strävade Israel med sin systematiserade hänsynslöshet - i denna ingår traumatisering av barn, jag samtalade med en psykoterapeut om detta - att fostra nya motståndare mot ockupationen.
Gästfriheten stor, för att inte säga översvallande. Vi var hembjudna till olika familjer, det bullades upp så det stod härliga till, fest varje gång.
Jag kan följa ett par av mina vänner på Facebook, deras liv på Västbanken. Med en reservation. På bilderna syns inte Israels ockupation: inga soldater, inga pansarfordon, inga check points, inga brutala arresteringar, inga dödsskjutningar.
Ockupationens ansikte osynligt på dessa bilder, någon gång en palestinsk flagga, de ockuperade hävdar rätten till sitt land.
Lycka och högtidligheter. Det ingås äktenskap, det firas dop och födelsedagar. Det skrattas och umgås. Man lever som om allt vore normalt.
Jag diskuterade inte detta med vännerna när jag befann mig på Västbanken, det kändes opassande, respektlöst - känsligt framförallt.
Men hur leva sitt enda liv? Och är det inte det vi alla gör i vardagslag, låtsas som om allt är normalt och under kontroll? Utan att vara ockuperade av en fientlig, aggressiv makt.
Undran leder ingenvart, jag klär den ändå i ord, och ännu en gång: hur kan världssamfundet - om det finns något sådant - låta detta Israels förtryck få fortgå? Jag lider med mina vänner och kolleger, kan inte föreställa mig hur situationen skulle kunna förändras.
Bild: theguardian.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar