Mannen utan minne

En gång i Västberlin på en tvärgata nära den före pandemin turistöversvämmade Kudamm, sökandes efter Imre Kertész adress, han levde fortfarande och i exil på flykt undan ungersk antisemitism, fastnade blicken i en minnestavla på en husvägg. 

Av denna framgick att Robert Musil bott i Berlin. Författaren till Den unge Törless förvillelser, och framförallt den monumentala Mannen utan egenskaper.

Jag skulle behöva en sådan tavla, åtminstone någon form av hjälpmedel, för att minnas. Glömska är grönska, påstod Nietzsche. Tveksamt. All glömska knappast grönska. När man som jag vill minnas. 

Blamager och förtretligheter må förstås gärna uppslukas och försvinna i ett svart hål. Liksom otäckheter och obehagligheter, som dock verkar äga en efterhängsam tendens att envist klamra sig fast för att plåga samvetet och förskingra sinnesron. 

Häromdagen ihågkom jag (https://lekstrand.blogspot.com/2022/01/vi-har-varann-bara-till-lans.html) min sedan ett antal år döda storasyster. Texten ropade efter fler minnesbilder än dem jag försjönk i, men anropet förblev obesvarat. 

Den lilla, dåligt planerade tvårumslägenheten i Sandviken, måste varit trångt med fyra personer och en hund. När flyttade min syster för att jobba på ett postkontor utanför Upsala? Hon är borta, jag kan inte fråga henne om detta, eller något annat. Alla är borta.

Jag snappar ibland, liksom av en mer eller mindre lyckosam tillfällighet, upp ett och annat från det som var mitt enda liv. Men endast brottstycken, fragment, kantiga bitar i ett pussel som inte är något. 

Jag minns (!) att Ivar Lo berättat konkret och detaljerat om sin barndom. Återgivande skarpa bilder från när han var mycket liten. Men jag tvivlar på sanningsvärdet. Primära minnen? Återberättade händelser? Författarens fria fantasi med vidhängande gestaltningsförmåga? 

Kritiska, ifrågasättande frågor av det slag som av så kallade "förintelseförnekare" riktats till överlevare från nazisternas koncentrationsläger. 

Kanske är jag bara avundsjuk på Ivar Lo, en människa med gott minne.

Anthony Hopkins, en av mina stora skådespelarfavoriter, gör en lysande roll som dement i The Father. Han får för sig saker, blir arg och aggressiv, tror han bestulits på en klocka, tjatar om det. Ångestskapande film för en åskådare högt upp i åldrarna.

Min framlidne vän och förläggare Gert visade en dag plötsligt, utan förvarning, upp samma beteendemönster som huvudpersonen i The Father. For plötsligt under en lunch i Göteborg ut mot mig för en bagatell. 

Och jag anade genast vad klockan var slagen. Hur illa ställt det var med honom. Han avled sedermera på ett vårdhem. 

Jag blir inte arg när minnet haltar, vägrar fungera. Jag blir sorgsen. Jag berövas delar av det som är, kunde vara min livshistoria. Jag blir så att säga främmande för mig själv. 

Jag frestas benämna mig, travesterande titeln på Kertész Auschwitzbok* (bästa "lägerboken"): mannen utan minne. Inte upplever jag det befriande, bara tomt. Kanske en psykoterapeut skulle hävda att jag är en fullfjädrad förträngningsakrobat, inte godta frasen "jag minns inte".

* Mannen utan öde (1975, på svenska 1985)