Vännen och tidigare kollegan M, en klok man med integritet, avslöjar för mig att han sett den tre gånger. Roman Polanski vann välförtjänt stor framgång med den vid filmfestivalen i Venedig.
Men det har även hörts upprörda röster, från metoo-håll, om att den inte borde visas överhuvudtaget, detta mästerverk till film av en av vår tids mest spännande regissörer.
Skälet att Polanski är eftersökt av myndigheterna i USA ända sedan 1970-talet, misstänkt för sexuellt umgänge med minderårig. Vad detta överhuvudtaget har med denna film att skaffa överstiger mitt klena förstånd.
Men de korrekta och rättänkande, självutnämnda kulturkommissarierna, som i sin affektion är beredda kasta den konstnärliga friheten på bål, vet väl. Nå, de har gudskelov inte lyckats stoppa visningen.
Jag ser J´accuse från 2019, på svenska lite töntigt En officer och spion, gratis hos Cineasterna. Historien är välbekant: den franske officeren Alfred Dreyfus, judiskt påbrå vilket avgörande spelar in när han åtalas, döms för spioneri och högförräderi, förvisas till Djävulsön.
Filmens titel kopierar rubriken på en artikel av den samhällsengagerade författaren Émile Zola, han som inspirerade Strindberg att utveckla teaterkonsten. Mannen bakom boken Den stora gruvstrejken, där gruvarbetarnas omänskliga arbetsförhållanden osminkat framställs.
Helhjärtat stödjer han Dreyfus. Den i tidningen L´Aurore stort uppslagna artikeln väcker allmän uppmärksamhet. För sin insats dömdes Zola till fängelse för ärekränkning, han namngav nämligen ett antal höga potentater.
Dreyfus oskyldigförklarades så småningom. Först benådades han efter ett långt fängelsestraff.
Som M också framhåller: en mycket stark sekvens i filmen är den när Georges Picquart, nyutnämnd chef för arméns underrättelseavdelning, inser att Dreyfus faktiskt är oskyldig.
Han sätter med ens sanning och rättvisa högre än blind lojalitet mot en lögnaktig arméledning, styrd av ett abstrakt, dunkelt statsintresse. Osökt går tanken till IB-affären i Sverige.
Trots vad det kan kosta den rättrådige att sätta sig upp mot makten. Och kostnaderna blir också höga, men han böjer sig icke. Söker oförtrytligt efter fakta för att dokumentera Dreyfus oskuld, låter sig icke skrämmas till tystnad, kastas i fängelse.
I samma veva blir problematiken generell, bränner till. Klart jag inte kan låta bli att associera till svenska organisationer, särskilt högskolan där jag spenderade många år, med tystnadskulturer och lojalitetskrav.
Ljugande och mörkande kaptener och majorer, jag menar chäfer av olika rang. Frestande göra en Zola: namnge några av dem. Anonyma slipper de undan.
Filmen som utspelar sig i det slutande 1800-talets Franrike blir med ens högaktuell - Dreyfus och turerna runt honom ett case. Intet nytt under solen. Tigande och feghet, blind lojalitet. Och så någon enstaka som modigt vågar säga ifrån. Piquart har inte haft många efterföljare.
Medlöparna är och förblir i kraftig majoritet. Nu som då.
Det har antytts att filmen i förklädnadens form handlar om Polanski själv, den briljante filmkonstnärens öde skulle påminna om Dreyfus. Därför han gjorde filmen - i identifikation med rättsoffret Dreyfus. Spelar roll.
Filmen står på egna ben. Gedigen rakt igenom, utmärkta skådespelarprestationer, en dramatisk handling som från första scenen kopplar ett järngrepp om åskådaren.
I likhet med M kommer jag att se om mästerverket. Kanske blir jag lite modigare av att följa Picquarts rättrådiga kamp mot en auktoritär och hierarkisk strukturs uniformerade och dekorerade bärare.
Man kan ju alltid hoppas.
Fotnot: Det var SVT:s Fredrik Sahlin, landets främste filmkritiker, som ledde mig till filmen. Jag hade glömt att jag lovat mig själv att se den. Men så läste jag hans recension där han hyllade filmen, jag läser alltid hans originellt skrivna recensioner, på SVT Nyheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar