Ilskna protester mot vaccinationspasset även från blågula medborgare, annars mot staten följsamma och lydiga. Stora, återkommande demonstrationer i Tyskland. I det kollektiva minnet lever i högsta grad Tredje Riket och DDR.
Medvetenheten sitter djupt om att varje beskärande steg, även om det kan förefalla motiverat, är ett steg mot ofrihet. De små stegens tyranni, för att uttrycka det i Friedrich Hayeks anda. Staten vrider med sin "omsorg" om medborgarna och folkhälsan samhället i totalitär riktning.
Utan att behöva tillkännage det. "Bara" att som hos oss anlägga bekymrad statsrådsmin inför kamerorna. I sällskap av Folkhälsoinstitutets legitimerande experter. Och tjänstvilliga mediers okritiska panikrapportering.
Jag har tre vaccinationer. Och ett pass i mobilen. Jag undviker den principiella, rättsstatliga diskussion som demonstrationerna påminner oss passinnehavare om. Jag skäms lite för det. Känner inte igen mig själv.
Bara att tillstå. Min hållning från första början, när pandemin slog till, strikt pragmatisk. Egenintressemaximerande för att tala krånglig företagsekonomiska. Jag underkastar mig de statliga påbuden för att tämligen obehindrat kunna resa.
Annars sjunker jag ned i en låg sinnesstämning. Mycket låg.
I den bittra insikten om att pandemin inträffar på tok för sent i en fyrtiotalists återstående korta liv. Jag kan bara inte skjuta upp resandet tills den är över. Om den någonsin är det. Det äger jag inte tiden till.
När jag gästföreläste på Västbanken samtalade jag med en psykoterapeut som arbetar med traumatiserade barn i Hebron. Israels ockupation åsamkar barnen psykiska problem. Soldater på gatorna. Skjutningar. Arresteringar. Även av barn.
Livet under ockupationen skadar på flera plan.
De psykiska såren är bestående. Terapin behandlar, men botar inte. Barnen har att växa upp och handskas med ockupationen som normaltillstånd.
Jag bär alltid ansiktsmask när jag rör mig i affärer och kollektivtrafik. Mötte igår ett litet barns svårutgrundliga blick, fastnade i den. Försöker nu tolka den. Barnet för litet för att avkrävas mask. Vad sa den oskyldiga barnablicken?
Jag kan inte låta bli att undra hur barnen påverkas av maskens normalisering. Av att växa upp i masksamhället. Vuxna som gömmer sin mun. Ord bakom mask. Till stor del undangömda ansikten. Kroppsspråkligt en deformering och störning. Ansiktet försett med en stängd dörr.
Ännu inte hört någon psykoterapeut uttala sig om detta. Jag anar invändningen: - Men detta är ju inte Västbanken under ockupation! Du tar då i. Tja. Kanske de enda som kan svara på detta är barnen. Men långt senare.
Bild: Maskerad skriftställare på tåg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar