Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser. Matteusevangeliet 6:14-15
Jag minns när jag skrev om odjuret i människohamn, Josef Fritzl - mannen med ett skräckinjagande plyte och som under många år höll sina barn fångna nere i källaren, gjorde en dotter gravid flera gånger om - och undrade om det var möjligt att förlåta honom.
Eller är sådana gärningar bortom förlåtelse? Att inledningsvis benämna honom odjuret i människohamn skjuter per definition Fritzl bort från oss andra, "normala" människor. Det enda som återstår som förhållningssätt är straffet. Så hårt som det bara går, helst avrättning.
Annars ingen sinnesfrid för oss som inte är som han. Det kan generaliseras och tas ett stycke till: vårt behov av ett odjur i människohamn är större än vi anar. Ett odjur som vi så att säga lätt känner igen på gången. Och som inte kommer oss för nära i något avseende.
I, verksam inom Svenska Kyrkan och djupt troende, kontaktade mig. Berättade att hon, påverkad av krönikan, tänkte ta upp min svåra undran inom församlingen. Kan Fritzl någonsin förlåtas? Jag vet inte utfallet. Fick tyvärr aldrig veta hur diskussionen avlöpte.
Häromsistens stötte vi under promenad på holmen där vi bor ihop med I, vars make numera är inhyst på ett vårdhem. Hon försökte in i det längsta behålla honom hemma. Men till sist gick det inte. Hon orkade inte.
Personal med utländsk bakgrund. Jag kunde inte låta bli att fråga om detta, man har ju hört saker. De fixar inte jobbet på ett tillfredsställande sätt, förutom klen svenska. (Se också: https://www.gd.se/2022-01-18/velalena-71-vagar-inte-lita-pa-hemtjansten-jag-blir-irriterad)
Men I vågar inte säga något. Kan gå ut över maken.
Alltid fördjupas samtalen med henne, det stannar kvar tankespår efter dem. Denna gång temat självinsikt, vår tendens att fly denna och oss själva. Det kan pågå under många år, vi är duktiga på att vända oss själva ryggen.
Även om det sker sent i livet så är det bra att det sker, menar I. Att fjällen faller från ögonen.
Jag känner det som att jag hanns ifatt av livet. Som om jag vaknade upp ur flykten från mig själv. Allt jag gjort, allt jag inte borde ha gjort. Men kan inte göras ogjort. Hur lyder det i sinnesrobönen: lär mig acceptera det jag inte kan förändra. Svårt. Taggar kvar i själen.
"I morse vaknade jag och så var den dagen förstörd." Pessimistkonsulten Ronny Eriksson från Pite. Nja. kanske tvärtom. Om jag tillåts omtolka Erikssons utsaga i den gryende självinsiktens ljus.
Genom det existentiella uppvaknandet - träda in i världen som ett ansvarstagande subjekt, enligt den tyske filosofen Martin Heidegger - går livsdagen att rädda. Inte utan dröjande smärta. Glöm Fritzl. Men sig själv måste man kunna förlåta. Hur annars orka leva vidare?
Bild: aftonbladet.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar