Äpplet och päronträdet

Fotot taget i Dalarna. Någon mil utanför Borgärdets centrum i Svärdsjö kommun. Familjen Ekstrand där ett par veckor på sommarnöje. Men det herrskapsordet använde vi förstås inte. Året mig oklart. Ingen kvar att fråga om det. Men bilen sprillans ny 1957. 

Hur mina föräldrar hade råd med den överstiger mitt klena förstånd. Pappa ensamförsörjare. De var förstås sparsamma. "Försiktiga" som uttrycket löd. Och det skulle alltid betalas kontant. Aldrig avbetalning. 

Minns en gång ett gräl, snarare meningsutbyte, om hushållspengar. Efter sängdags. Rösterna trängde sig igenom den tunna väggen mellan pojkrum och sovrum. Inte särskilt högljudda. 

Mamma behövde en höjning av hushållspengarna. Pappa handlade aldrig mat, noterade inte stigande livsmedelspriser, ställde sig oförstående.

Ihopkrupen i säng med uppfällbart lock fick jag för mig att vi hade ont om pengar och att det var kris. Stämde inte. Men jag hann bli ängslig.

Vita gördlar på den glänsande svarta kärran. Snyggt och jag tror ovanligt. Röd antenn. Knastrande bilradio. Delad framruta. Pappa höll efter bilen, hans ögonsten. Alltid en trasselsudd i byxfickan. Att putsa med när lacken ropade på en handpåläggning. 

En avundsjuk gubbe på hans avdelning nere i Verket: - Han är mer rädd om bilen än sin kärring. 

Bilen övertogs av mig efter att pappa gått bort i leukemi 1971. Nå, i praktiken hade jag redan övertagit den. Inte höll jag efter den som pappa. Inte på långa vägar. Men den rullade troget på ändå. Aldrig något krångel. Och bilradion fortsatte knastra. 

1975 sålde jag den. För 500 pix, tror jag. Doktorand med två små barn, familj. Skral ekonomi i studentlägenheten på Väktargatan i Upsala. 

Behövde akut pengar. Men nog var det ett underpris. Som min vän Jonsson i Huljen utanför Sundsvall, kör en PV, säkert beklagande skulle säga.

Utseendemässigt kanske vi inte liknade varandra. Pappa kort i rocken. Jag lång. Men för varje år noterar jag alltmer genernas makt. (Vännen Gunnar Adler-Karlsson skulle nickat instämmande.) I beteenden och vanor. Pedant som han. Gärna slips och kavaj till vardags. 

Frestad glida in i tystnad och försjunkenhet som han - liksom alla Brukets män. Jag kämpar, jag lovar. Försöker bryta med arvet. Men återfaller titt som tätt och blir besviken på mig själv. "Recidiv" kallar jag det.

Sådan far, sådan son. Äpplet och päronträdet, ni vet.  

Gösta som andranamn, efter pappa. Han ville klämma dit ett bindestreck så det skulle bli Lars-Gösta. Det hedrar min mor att hon vägrade. Men han kallade mig ofta Lars-Gösta. Med ömhet i stämman. Jag tror aldrig han sa "Lasse".