Evander och ensamhetens röda tråd

 

"...hur i grunden ensam människan till sist ändå är..." (Per Gunnar Evander)

Ensamheten som den röda tråden genom det evanderska författarskapet? Den svenska ensamhet som blott Sverige har? Kanske främst männens stora ensamhet. Evanders böcker därvidlag talande. Tegelmästare Lundin, Jimmy i Det sista äventyret, två exempel.

Det skulle inte förvåna mig om någon feministisk litteraturforskare skurit lagrar i den akademiska lunden på den vinklingen. Skulle heller inte förvåna mig om Evander är (medelklass)kvinnornas författare, att det är framförallt kvinnor som läser honom. 

Knappast män. 

Det påstods av mitt ögonvittne till syster att han ofta hamnade i diskussion med lärarna. Kanske ifrågasatte han vad det egentligen var för verklighetsbild skolfuxarna förmedlade. Evanders förmåga att destabilisera tvärsäkerhet och enhetlighet kanske utvecklades tidigt. 

Han skrev en roman om en bror han aldrig haft. Men gjorde det så rackarns bra och inlevelsefullt att jag förmådde min mor efterhöra med hans mor, de bodde inte långt från varandra i Sandviken, om den bror som det visade sig aldrig funnits. 

Bara på det skönlitterära papperet. Inte så bara förstås. 

Det förekom någonting lurt och outrett mellan Evander och en dotter. Men jag minns inte vad det gick ut på. Enligt den honom hårt attackerande dottern - luktade fadersmord i mediernas snaskiga version - hade han varit dum mot henne på ett oförlåtligt sätt. 

Eller om det var mot hennes döda syster. Det offentliga tvättandet av den privata byken inte trevligt. 

Uppvuxen i ett brukssamhälle hade han, om än inte med arbetarklassbakgrund, tillägnat sig koden. Hur det tänktes och pratades bland Brukets folk, deras ord är hans. Han traskar i mästaren Sjödins fotspår. Som han för övrigt skrev en uppsats om. 

Den föll inte Sjödin på läppen.

Speciellt minns jag Berättelsen om Josef och hur ordet ängslan förvandlas till något främmande och konstigt. Psykiska problem inte populära på Bruket. Att vara "nervklen" föraktligt. Ensamhetsskapande, om något. 

Jag läste mycket av  honom tidigare. Men sedan upphörde det. Jag tappade intresset för hans författarskap. Så där som man kan göra. Andra författarskap kändes viktigare att pioritera. 

Nu läser jag Orubbat bo (1983) som e-bok. Började läsa den på ett min dåliga balans prövande snälltåg ned mot Malmö. Det inledande citatet hämtat från den. Som alltid vet man inte - eller vill inte veta - vad som är dokumentärt och vad som är påhittat. 

Osäkerhetsskapande ännu en gång det stilistiska nyckelbegreppet. Det är styvt, på sandviksmål, av Evander att kunna framställa det så. Och tyskt på något sätt. Blandningen av fantasifull fiktion och det som ser ut som kalla fakta. 

Plötsligt minns jag hans tv-film Resan från Främlingshem. Ägde bussresan rum - i verkligheten? Med tragisk utgång. Evander förblir förbryllande. Ett ibland omständligt språk, nästan kanslisvenska. Orten med det säregna namnet finns i Gästrikland. Ute på vischan.

Vi går mot döden vart vi går. Eller färdas med buss som i tv-filmen, kollektivt. Ingen undkommer. Citatet inledningsvis kunde vara hämtat från den tyske filosofen Heidegger, anonymitetens fiende. I visshet om den slutgiltiga ensamheten, dödens jämställande kraft.