Kastad mandolin och musikerdrömmar

Drömmen fanns att bli musiker på heltid, ha musiken som yrke. När jag i mina långhåriga, till mina föräldrars och skollärares ohöljda frustration, tonår sjöng i vårt band på 60-talet. Men inte vågade jag yppa det för någon. 

Musik, det vet ju alla, är något man håller på med "på sidan om". Fritidssyssla. Först skaffa ett "ordentligt" jobb. Därefter musicera på fritiden. 

Men inte på blodigt allvar. Halvhjärtat, helst bara vid förment festliga tillfällen, sedan i selen igen. Först jobbet, jobbet, jobbet. Likt en gammaldags, rättrogen socialdemokrat.

"De har hängt revolutionen på en spik i gillestugan", konstaterade Ulrike Meinhof. När de som en gång brann röda och upproriska lät sig bli vuxna och förstelnas. En utvikning: flera av de bemärkta bland de röda och upproriska i Tyskland marscherade med tiden högerut. 

Och inte så lite åt höger, heller. Om man säger så. Knappast en salongsfähig höger. De förbjudna tankarnas icke-rumsrena sällskap, snarare. Ibland med inslag av grov antisemitism. 

Författaren och dramatikern Botho Strauss räknas numera till de radikalkonservativa. (Ernst Jünger en gång tongivande i denna tankefåra.) Advokaten Horst Mahler, förknippad med RAF och revolutionär vänster, har dömts flera gånger för "förintelseförnekelse" som åtalspunkten lyder. 

Jag tror att han sitter bakom lås och bom i detta ögonblick. 

Rudi Dutschkes vapendragare och en av de ledande inom studentrevolten, Bernd Rabehl, professor emeritus vid Freie Universität i Berlin, har även han gått rejält åt höger.

Förflyttningen är markant vad gäller de uppräknade. Till skillnad från de före detta 68:or i Sverige som gjort avbön, ömkligt klätt sig i säck och aska typ Göran Skytte, återvänt till fadershuset med kompromissens huvud under armen. Beklämmande figurer.

Nå, det skulle ju handla om musikerdrömmar. Ta dig samman, Skriftställaren! Mitt första instrument var inte blockflöjt, som för mina stackars barn, utan mandolin. Hesröstade fröken Larsson i småskolan uppmanade strängt oss elever att lägga händerna på bänklocket. 

Sedan bedömde hon - en fena på orgel, när hon varje skoldag klämde i med morgonpsalmen - utifrån sin okulära besiktning var vi skulle skickas i den kommunala musikskolan. Man kunde trott piano, kanske, för min del. Långa fingrar, smala händer. Men mandolin blev det. 

Som ett instrument att börja med, för att sedan övergå till fiol. Det var planen.

Min allra första kontakt med en mandolin. Mamma skaffade mig ett exemplar genom en bekant inom Frälsningsarmén. 

Jag övade flitigt, tro inget annat, till noter. Särskilt Nu skall vi skörda linet idag, eftersom den skulle uppföras vid en kommande terminsavslutning. Under ledning av fröken Håård (passande namn!).

I vår lilla lägenhet filade jag, med plektrum, oförtrutet på så fort jag hann - darr på sträng. När min storasyster gluttade in i mitt rum, med sarkastisk stämma hävde ur sig: - Du tar väl den en gång till?! Då slängde jag förnärmat mandolinen efter henne, träffade väggen. That was it.

Därmed var den drömmen död. Äh, jag narras. Inte drömde jag om någon framtid som violinist. Värre med rockmusikerdrömmen. Men ingen syster ingrep den gången. Enbart mitt vankelmod. Och nu sitter jag här och kan intet annat, lyssnar till tröst på barockmusik i datorn. 

Utan vare sig mandolin eller gillestuga.

Bild: Wikipedia