Som av en tillfällighet, fast jag ofta betvivlar att dylika överhuvudtaget finnes i tillvaron, stöter vi ihop med Doris mellan gondolerna inne på Coop. Hon knäcker extra som demonstratris, bjuder på juice. Drygar ut en säkert usel pension.
Efter ett långt yrkesliv. Tacken för att hon gjort rätt för sig. Inte legat samhället till last.
Doris observerar "Babsan" som hårt sminkad och iförd svallande peruk sveper förbi i högklackat. Dagen till ära är han (hon?) inhyrd för något slags reklamjippo i affären. "Äckligt" tycker Doris spontant, skakar på huvudet. Homofobi? Transfobi? Äh! Folkets röst.
Hon var arbetskamrat med min mor i Konsum i Sandviken. Och jag minns (trots mitt annars minst sagt klena minne) henne väl från min barndom. Alltid glad. Stack åt pysen en och annan godsak.
Butiken placerad på Bruket, inte långt från där mormor och morfar bodde. Av för mig okänd anledning berättar Doris skrattande om Sussi. Hur den senare med inte alltför rena tassar hoppade upp mot mormor i nytvättat förkläde.
Mormor blev arg, knuffade bort henne, skällde på den håriga krabaten. Vars favoritsyssla var att fajtas med Brukets råttjagande katter. Utgången alltid oviss. Fifty-fifty, enligt farsan.
Ingen så snäll som min mormor Elin. Arg på mig vid ett enda tillfälle. När jag som liten knodd bortskämt muttrade om att jag inte fick överdelen på en fralla. Sådana fasoner tyckte inte mormor om. Uppvuxen under knappa förhållanden. Tacksam för mat på bordet.
Hon blev med mamma som ogift. Fortfarande tonåring. Sjutton år gammal. Ännu hade inte Elise Ottesen Jensen börjat bedriva sin kvinnobeskyddande, missionerande insats.
Elins far, martinsmältare Edvard, ångrade djupt att det obetänksamt slunkit ur honom vid underrättelsen om graviditeten: - Om jag vore som dig, Elin, skulle jag gå ner i Kanalen!
Martinsmältaren och hans barska Katarina tog sedan hand om mormors förstfödda. Hur länge hon bodde hos dem vet jag inte. När Katarina blev änka, maken inte äldre än femtiotvå när han gick bort, startade hon matservering på Bruket för ungkarlar.
Min far, inflyttad från Norduppland, en av matgästerna. Och möter min mor. Återigen: ren tillfällighet eller ett kapitel i det förutbestämdas bok som vi aldrig får läsa på förhand? I mina ögon ett omaka par. Farsan vacker som en filmstjärna från Hollywood. Men vad vet man.
Pojkens ohöljda kärlek till mormor Elin på fotot. Bemärkelsedag i pensionärslägenheten, ett rum och kök. Hon, en godhetens obevingade ängel på jorden. Men bidrog, utan att vilja det, till att döden tidigt flyttade in i mitt medvetande.
Jag följde flera gånger med mamma på bussen in till lasarettet i Gefle. Mormor behandlades för sin kräfta, dock obotlig. En släktsjukdom. Även jag drabbades av den.
1959 tog jag, samma år som jag skulle fylla tio, blygt och förskrämt avsked av henne. Liten och blek i den stora sjukhussängen. Trött, så trött. Svagt leende. En skugga strax invid sängen. Döden. Som sedan efterhängset följt mig i hela mitt liv.
Jag hatar den ovälkomne följeslagaren, jag hatar döden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar