I svenska filmer från anno dazumal med Thor Modéen och hans muntra gäng, jag kallar dem hellre folklustspel än det nedsättande pilsnerfilmer, hålls alltid en väldigt artig ton. Det nias och titlar används titt som tätt. Jag har inget emot dessa flotta manér, tvärtom.
Jag jublade inte över den så kallade du-reformen, ett statligt diktat om att jag burdust skall tilltala främmande människor som om jag redan kände dem. Även äldre skall duas, bortseende från allt vad vederbörlig respekt heter.
Till och med i rättssalen tillämpas duandet, som om åklagaren och den tilltalade konverserar, inte myndighetsutövning som pågår.
Jag tycker mycket om att vistas i Tyskland, där man (inte populärt använda det ordet, förlåt!) vet hur uppföra sig civiliserat, formellt och korrekt.
När jag var gästprofessor i Berlin försökte jag, som den indoktrinerade svensk jag ändå är, räkna ut när det var lämpligt att säga du. Det var inte lätt.
Jag, kommandes från ett land i Europas utkant långt bortom ära och redlighet, fick för mig att vid ett tillfälle dua institutionssekreteraren, verksamhetens allt-i-allo och oumbärlig.
Det skulle jag inte ha gjort, annars tilltalade jag ju henne alltid och utan undantag med Frau. Hon markerade min blunder på det mest tydliga sätt, korrigerade mig genom att upprepat tilltala mig med titel och efternamn. Tonen tillrättavisande och sträng.
Underförstått: Vad i hela friden tar Ni er till? Gör inte om det. Vi är inte du med varandra!
På den vetenskapsakademi där jag varje månad hämtade ut mitt stipendium tilltalades jag Herr Professor Doktor Ekstrand när avdelningschefen var närvarande, annars bara med professor.
Det hände att utländska studenter, framförallt från utomeuropeiska länder, reagerade med undran på den informella, småmysiga atmosfär som rådde på min institution hemma i Sverige.
Föreläsarna ledigt klädda i mjuk utstyrsel som om de jobbade på dagis och inte en högskola, tilltalet hurtigt och kompisaktigt, en auktoritetsdetroniserande miljö där studenterna duar sina betygsättare.
Två säger två, inga fler, i det manliga kollegiet ordentligt klädda med slips och kavaj. En grek och så undertecknad.
Jag försökte förklara för studenterna att det informella döljer makt. Vi läste som kurslitteratur den uppburne forskaren Geert Hofstede som begått internationella studier om hur en nationell kultur befrämjar en särskild typ av ledarskap.
Jag minns inte om han beträffande Sverige betonade just hur makten kan gömma sig bakom kompismask. Men minns att han som något utmärkande och särskiljande för vårt land lyfte fram kort avstånd mellan över- och underordnad.
Tja, den förtjänar att granskas, den florerande jämlikhetsmyten.
Samtiden med anglifiering - ord som cool och fuck - och förskräcklig Rinkebysvenska fyller mig med den djupaste avsky. Språkets förfall är samhällets.
Kalla mig gammal, konservativ stöt, tillhörande en utdöende art. Jag bjuder gärna på det. Och fortsätter lyfta på hatten för damer, hålla upp dörrar för dem, dra ut stolar vid matbordet. Hyfs, mina vänner, hyfs!
God middag!
Bild: Lille Fridolf
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar