Pank och anställningsfri

Nu är jag pank och fågelfri / Men tänker dock ej klaga / Du glada lynne, stå mig bi / Mitt öde att fördraga! (Carl Millöcker)

Känslan varje morgon av organisations- och anställningsbefrielse är stark. Jag bestämmer på egen kaluv hur dagen skall disponeras, vad ägna den åt. Det är som den tilltalande samhällsutopin i Kommunistiska Manifestet. Inget tvång. Dagen är min. Till fiske eller filosofi. 

Det kan förstås smyga sig på en bestående frustration av att jag parkerade mig kvar så länge i anställning som jag gjorde. Trygghetsbehovet övertrumfade längtan efter frihet. Men ingen idé gråta över förspillda dagar. Det som har varit har farit, som Tommy Sandlin brukade säga. 

Nu gäller inget annat än nästa byte. Som uppe på Gavlerinken under pågående match. 

Jag hade fast anställning, korrekt term tillsvidareanställning. Allt vanligare inom högskolevärlden blev allmän visstidsanställning. Den villkorade anställningsformen spelar arbetsköparen i händerna. 

Den visstidsanställde vet inte om en förlängning av anställningen kommer att ske, det saknas garantier. Det gäller därför att ligga lågt och passa sig, se anställningen som en prövotid. Underordna sig chäfer som inget annat är än ett billigt skämt. 

Jag noterade förresten, apropå skämten, att min gamla högskola har en "processledare" på lönelistan.* Vad f-n är detta för resurskrävande påfund? Organisationstumörerna metastaserar. 

När vi strömmade serien Cityakuten om en hektisk akutmottagning i Chicago slogs jag av de professionellas anställningsotrygghet och vad den inbjuder till. Inte är det verksamhetsbefrämjande, ett som är säkert. 

De professionellas makt urholkad, konkurrens och rivalitet, stressande arbetsmiljö. Lägg till ett absurt sjukförsäkringssystem som tvingar fram mentalt påfrestande, utommedicinska prioriteringar.

Jämför med serien St Aidans sjukhus på SVT Play om ett engelskt landsbygdssjukhus på 60-talet. Med härlig 60-talsmusik i bakgrunden, jag har förgäves försökt skaffa ett soundtrack.

Överläkaren puffar obesvärat på sin snugga, till och med i operationssalen. Ingen byråkrat eller "överordnad" sätter sig på honom, han är suverän och allsmäktig. Så som det bör vara. Professionella behöver ingen chef, de är självstyrande. 

Universitetslärare, läkare, journalister - professionella grupper sedan länge dock utsatta för urholkning av makt och inflytande. En medveten strategi för skapa ordning och inrättning i leden, stöpa om brinnande själar till lojala medarbetare.**

När jag föreläste nere hos Läkaresällskapet i Stockholm vittnade högutbildade, ytterst kompetenta specialister från hela landet på ett för mig skrämmande sätt om hur administrationen flyttat fram sina positioner, på bekostnad av de professionella.***

Och så nu den växande gigekonomin. Med anställningsotryggheten satt i system, blivit närmast ett normaltillstånd. Löshästen norm och ideal. Daglönaren är tillbaka. Mössan i handen på 1800-talsmanér. 

Jag sträcker på mig i sängen, njuter av den väntande, öppna livsdagen. Låter jag bli att reta mig på dålig pension - åt detta kan jag inte mycket göra - och ålderskrämpor - inte mycket att göra åt dessa heller - kan jag säga till mig själv att jag har ett bra liv. Tillsvidare.

*https://www.gd.se/2022-01-26/400-namn-i-protest-mot-hogskolans-planer-praglar-hela-regionen

**https://www.lindelof.nu/var-for-guds-skull-inte-lojal/

***Föranledde följande betraktelse: https://lakartidningen.se/wp-content/uploads/OldWebArticlePdf/1/18772/_1873.pdf