Bäckström alias Persson

Jag har haft svårt för Kjell Bergqvist. Men imponerande, det måste jag ge honom, i rollen som begravningsentreprenör och morfar (eller farfar) i en film, otäck kock på en båt i en annan. Kanske snarare privatpersonen såsom han framstod i Så mycket bättre jag stört mig på.

Dryg med jobbig jargong, inte avslipad och välanpassad som andra skådespelare. Går hellre på fotboll än teater. Arbetargrabb. Med självhävdelsebehov. Kaxig. Kanske speglades jag, därav min aversion? Man vill ju inte möta sig själv. 

Jag börjar titta på serien Bäckström efter GW Perssons böcker i C More. Kan inte avbryta. Självporträtt av "polisprofessorn" som han brukar kallas? Med inslag av hur han ville vara. He-man. Grandios. Jordens medelpunkt. 

Kommissarie Evert Bäckström är odräglig, oförskämd, svär som en borstbindare, dricker även under tjänstgöring, dum mot kolleger, kvinnokarl, kändis, narcissist så det stänker om det. 

Påminner  om de ruffiga antihjältarna hos Chandler och Spillane, man anar var GW hittat sin inspiration.

Men under och bakom alla fasoner och manér: en superprofessionell medarbetare. Om än "inte så bra på pappersarbete" enligt en arbetskamrat. Finns viktigare saker i polisarbetet än att hålla på och dokumentera, hänga vid ett skrivbord.

Ett proffs typ Dr House. Eller Gunvald Larsson. Ingående i samma högsta division.

Alla dåliga chäfers mardröm, för hur hantera en sådan självgående "underlydande" som endast tar order från sina impulser? Jag minns mina sopor till chäfer på Högskolan i Gävle. Bäckström hade de inte klarat en sekund.

Han är urstyv som mordutredare, upptäcker det andra missar. Hemsk, om man säger så, till sin personlighet, men innerst inne en mjukis. Som upphovsmannen, mysgubbe och nallebjörn, om än släpig i rutan. Persson har skapat ett alterego som förstorar honom. 

Säsong 1 i ett svep, nu till den andra säsongen! 

Wehmut

Wehmut heter det på tyska. Det tyska språket tycks mig ofta mer pregnant än det svenska. (Weh tror jag kan översättas med "ont" eller "öm".) 

Och kraftfullare. Det ger energi, även om det spär på en redan stark längtan till Berlin (känns som att jag dagligdags lever med en av oklar anledning uppskjuten resa dit), att varje morgon på nätet läsa Berliner Zeitung och Berliner Morgenpost. 

Det har blivit en vana jag inte kan göra mig av med. Andra tidningar, närmare bestämt de svenska, klarar jag mig gott utan. Blir bara frustrerad och ilsk. Gefle Dagblad måste jag dock läsa, för att kunna följa Brynäs.

Vi använder ofta ordet vemod när vi talar om tider som var, C och jag. C är en ungdomskamrat, vår vänskap går tillbaka ända till första halvan av 60-talet. 

Först när vi spelade fotboll och jag lade mig till med att nedteckna referat av matcherna, lag från olika kvarter i Sandviken, i ett blått häfte, härmade sportjournalisters enkla, raka språk. Läste upp för C som jag hoppas roades av mina referat där han spelade en central roll.

En nyttig övning inför kommande skrivande. Även om Upsala och det akademiska skrivandet hotade enkelheten. När alla vet att skriva enkelt är det svåraste som finns, lättare krångla till det. Tur för de omständliga akademikerna med sitt räliga språk att stilpoäng inte delas ut.

Sedan lirade C och jag tillsammans i bandet som får väl sägas var ett pojkband, vi var mycket unga. Minnen från mer eller mindre lyckade spelningar i Alunda, Fagersta, Sundbyberg, andra orter och på scenen i Jernvallens inomhushall inför flera tusen i publiken. 

Vi agerade förband till riktiga storheter, än idag kan jag minnas hur knäna skakade när jag greppade mikrofonen och vi skulle dra igång. Vid ett tillfälle satt min dåvarande flickvän i publiken, höll för ögonen när vi framträdde, avslöjade hon brutalt efteråt. 

"Kanske bättre om du hållit för öronen", min sårade replik. 

Those were the days, sjungs det i den vemodiga (!) poplåten. We thought they´d never end. Men runt hörnet väntade uppbrott och flytt från stan i mitt fall. Och åren de bara gick, allt fortare.

Nu sitter vi här, C och jag, som åldrade silverryggar på upploppet, båda har överlevt svåra sjukdomsangrepp. På varsitt håll lyssnar vi på 60-talsmusik, jag bara häromkvällen på samlingsskivan The British Invasion med Animals, Yardbirds och andra från the golden days.

När jag berättar detta för C och det vemod som obönhörligen framkallas av den välbekanta musiken vet han precis vad jag talar om. Känslan är även hans, han påstår att den är konstant.

Plötsligt slår det mig att min mor ibland använde ordet vemod, fick då något frånvarande i blicken, hon liksom försvann bort från mig. Utan att i ord utveckla vad som låg bakom. Jag frågade inte heller. Kanske en del av mitt vemod således är genetiskt arvegods?

Magda är ju så cool!

Aktuella opinionsundersökningar - denna mätfixerade SIFO-krati! - redovisar ett starkt ökat stöd för S, stödet det största på flera år, över 30 procent. Champagnekorkarna far väl i luften på Rosenbad och i Segerska palatset. Kanske även i LO-borgen.

Utan att vara cynisk: Ukraina är ju rena julklappen för regeringen och dessutom under ett valår, de slipper de inhemska frågorna om gängkriminalitet och annat som de ändå inte förmår hantera. De har ju fullkomligt misslyckats med att lösa akuta, allvarliga samhällsproblem.

I ett SVT-reportage hurtfriska SSU:are ute på stan för att propagera och värva röster, snackar med ungdomar. Vad säger de unga förstagångsväljarna enligt partigängarna? "Magda är ju så cool!"

Brecht i Berlin, en syrlig uppmaning till de stalinistiska makthavarna efter 17 juni-upproret 1953 när östtyskarna i "arbetar-och bondestaten" revolterade och revolten brutalt slogs ned med våld: "Välj ett annat folk om ni är missnöjda med det nuvarande."

Va ä lä mä lä? som urinnevånarna brukar undra i Gefle. Ja, vad är det med detta svenska folk? Är det verkligen moget för demokrati och rätten att gå till valurnorna? 

Ja, kanske den samtida, deformerade varianten av demokrati där politiker marknadsförs som vilken vara som helst på en marknad. (Vet inte varför jag kommer att tänka på Vance Packards The Hidden Persuaders från 50-talet.) Ett är sant: inte är det folkstyre! 

Damberg i morgon-TV, det vänder sig i magen på mig vid åsynen av denne amatörskådespelare som leker myndigt statsråd. Knäckfrågan: är det systemet, "strukturen" som akademikerna säger, som genererar dylika politiker eller hur kommer de till makten?

Jan Myrdals Myglaren och Karriär fångar klätterfigurerna på pricken, de armbågsvassa organisationskarriäristerna som använder ideologin att gömma makthungern bakom. 

Masen, Damberg och Strandhäll för att bara nämna tre flitigt förekommande statsråd som får mig att bistert skaka på huvudet. Mina surt intjänade skattepengar till dessa? De avlönas ju via skattsedeln, glöm medlemmar och folkrörelsetankar. Det var länge sedan. 

Tur för dem att folket befinner sig på den pinsamma nivå där politiker bedöms efter hur coola de är, efter image och framtoning. Personal branding på företagsekonomiska. Das ist Alles som tysken sa innan han drog till skogs.

Allmän rösträtt? Tja, jag är inte så övertygad, om ni frågar mig. Churchill: "Även om demokratin är det sämsta politiska systemet så finns det inget bättre." "Vete satan", som prästen undslapp sig när han trodde ingen hörde.

Bild: matspar.se

Lider du av koskräck?

Varför är den onde klok, den gode dum. Så skaldade Almquist, fritt citerat.

När jag i mina tidiga tonår ryade och gick an om någon person vi båda kände, genast snabbt från min mor: "Men han är i alla fall snäll!" Att vara le det värsta hon visste. Replik från den vanartige sonen: "Det är ju kor också!" Nedlåtande ton.

Inget särskilt starkt argument. För det första är kor inte särskilt snälla, inte generellt.

Min vanföreställning, om snälla lika med dumma kossor, rubbades ordentligt genom läsning av John Berger som genom sitt boende på fransk landsbygd kom kor nära, lärde känna deras natur och individualitet. Kor är individer med speciella särdrag. Ingen ko den andra lik.

Med min nuförtiden mer korrekta uppfattning om kor skulle jag inte våga mig på det jag gjorde en arla sommarmorgon för ett antal år sedan. När jag skingrade en kohjord som blockerade vägen för min hustru när vi besett Ales stenar och skulle röra oss därifrån. 

De vek snällt (!) åt sidan och släppte fram oss, men kunde lika gärna delat ut en kyss. Varje år dödas människor av kor som av olika anledningar ilsknat till.

Min mors utsaga förtjänar att förstås annorlunda av den man som växte upp och inte längre är en vanartig son. Nog finns det människor som är genuint snälla utan att man behöver hänga på dumma. Jag hör inte till de snälla, men jobbar på det. Om jag är klok? Fråga inte mig.

I Upsala hamnade jag i en akademisk miljö färgad av missunnsamma, avundsjuka människor. Ja, inte så mycket på grundutbildningen som senare under forskarstudier och anställning. Baktaleri och idiotförklaringar av kolleger. Bakom ryggen, förstås. Inga raka rör.

Jag tänkte mer än en gång, elak (!) som jag är: borde man inte lägga ned ett universitet med så många idioter på lönelistan?

När jag lärde känna och började samarbeta med dramaturgen Joakim fick jag höra talas om en ännu värre miljö än universitetets: Teaterns. Om jag förstod honom rätt tar skådespelarna därvidlag priset. Thalias barn kan rent ut sagt vara för djävliga.

"Lider ni av koskräck?" brukade Kurt Olsson, alias Lasse Brandeby, överrumplande fråga sina intervjuoffer. Nej, inte skräck. Men jag hyser stor respekt.

Fotnot. En tidigare kollega, "genusvetare", tillägnades vid pensionering en vänbok på temat kor. Jag medverkade. Redaktören bad mig stoppa in ordet "ko" i en text som inte handlade om kor.

Bild: aftonbladet.se

Förbjudet att tänka om Ukraina och Ryssland?

Jag minns när vi satt som klistrade i finrummet hemma i Sandviken framför tv:n för att titta på ishockey och Sovjet var ett av lagen på isen. Det kunde vara landskamp eller VM. 

Och de rödklädda som var heltidsanställda proffs - the red machine - var totalt överlägsna hur mycket vi än hejade på de våra som bjöd tappert motstånd. 

”Bäst för dom att dom vinner”, kommenterade vi beskt det ryska laget. ”Annars väntar väl Sibirien.” Rysskräcken var utbredd. Arbetarklassen hade ingen högre uppfattning om det ”socialistiska paradiset” i öst. Ha det som i Sovjet? Aldrig!

Nu är alla hängivna antiryssar. Invasionen i Ukraina fördöms rakt upp och ner som ett fruktansvärt illdåd från rysk sida. Ingen analys värd namnet presenteras. Ingen som helst belysande bakgrundsförklaring. 

Jo, Stefan Lindgren kämpar på för att nyansera i 8 dagar och Nyhetsbanken. Men jag har inte sett honom sitta som ”expert” i någon tv-soffa. Han räknas inte. Ingen är intresserad av hans försök att förstå varför Ukraina angreps. 

Nota bene, förstå utan att legitimera och intaga partisk position. Det vill säga hålla huvudet kallt. Bibehållen medkänsla för oskyldiga civilas lidanden. Fattas bara annat.

Lindgren är kunnig och insatt till skillnad från diverse "experter" som paraderar på TV-skärmen. Den ena värre än den andra i ett pågående, spekulativt tyckande. Aktörer i ett propagandakrig. 

Vissa kanske utan att fatta det själva. Gör sig till nyttiga idioter, svamlar i nattmössan.

Min bild av hur vänstern genom åren betraktat Sovjetunionen, som det tidigare hette, är att man haft påtagligt svårt med hur man skall värdera det stora landet i öst. Och hur man skall förhålla sig. Man ville ju inte hamna i oheligt sällskap med "antikommunisterna".

Riktigt besvärligt blev det i samband med Afghanistan i slutet på 1970-talet och en bra bit in på 80-talet när en religiöst färgad gerilla med vapen i hand bekämpade inkräktaren Sovjet som höll den sittande regimen under armarna. 

Var inte vänstern antiimperialistisk och för ett nationellt självbestämmande? Borde man då inte solidarisera sig med gerillan?

Men att stödja reaktionära, kvinnofientliga medeltidsmuslimer? Det kändes fel. Lättare med solidariteten med Vietnam, inrymt i en svartvit världsbild. När Vietnam angrep sina grannar blev det genast knepigare. Vietnam imperialistiskt? Vad var det frågan om?

Jag glömmer aldrig ett symposium i universitetsaulan i Uppsala, fullsmockat till sista plats, med de marxistiska ikonerna Harry Magdoff och Paul Sweezy uppe på scenen. De fick frågan om hur de definierade Sovjet. Socialistiskt, eller vad då? Hur beteckna samhällssystemet?

De hade påtagliga svårigheter att svara, försökte slippa undan, märktes att de kände sig obekväma, skruvade på sig.

Jag minns även Jan Myrdal från en sammankomst i ABF-huset i Stockholm, CH Hermansson en av deltagarna, inte långt efter att Sovjetunionen upphört att existera: ”Nu kan jag äntligen säga att jag är kommunist!” 

Underförstått: utan att sammanblandas med repression och förstelnade byråkrater i den privilegierade nomenklaturan i öst. 

Ännu mer underförstått: de var inga kommunister, även om de kallade sig så. 

Nu fördömer alla samstämmigt Rysslands agerande. Putin demoniseras, det undras till och med öppet om statschefen är galen. Sverige skickar krigsmaterial till Ukraina, i strid med gällande lag. Läget trappas upp. Allt längre till förhandlingsbordet och slut på lidandet. 

Tove Lifvendahl i Svenskan och en kvinnlig flåsande ledarskribent jag inte noterade namnet på från DN hejar på i SVT:s morgonstudio, men tycker ”hjälpen” kommer för sent. 

Ingen talar om NATO:s roll i det hela och vad som föregick det ryska angreppet. Alltfler röster hörs för att vi skall gå med i NATO. Har alla slutat att tänka? Är det förbjudet? 

Alltmedan en sådan som krigshetsaren Patrik Oksanen ler förtjust, vädrar upprustning och fälttåg.

Jag mår illa. 

Skickar du saltet, kompis?

Jag läser Björn Sahlin och Johan Cullbergs (sympatisk, humanitärt lagd psykoterapeut trots traditionell läkarutbildning i botten) bok om Märta (född Abenius) och Hjalmar Söderberg. Men den särdeles passande titeln En äktenskapskatastrof.

 

Den sistnämnde en av våra främsta stilister (just hans stil berömdes av dåtidens kritiker, medan böckernas innehåll inte mötte samma positiva reaktion), står staty utanför KB i Humlegården. Samtidigt som äkta man och medmänniska i detta fall ryslig och egoistisk. 

Förälskade sig i en kvinna, Maria von Platen, han inte kunde få. Romanen Den allvarsamma leken hämtar inspiration från denna olyckliga kärlek. Många äro vi som läst och förtjusats. Kanske med egen erfarenhet. 

Ty som det bittert heter i den gamla folkvisan: "Det är den tyngsta sorg som solen övergår, att man skall älska den man aldrig nånsin får."

Märta, lidande av svår reumatism, men definitivt inte "sinnessjuk" som den henne förlupne Söderberg och vitrockarna lyckades få henne stämplad som. I syfte att skyffla undan henne till asylen.* 

Sahlin och Cullberg bedömer att hennes handlingar och reaktioner var adekvata, hennes känslor ofta extremt starka - men inte var hon "tokig" eller "imbecill" som det står i papperen.

Äktenskapet knappast ett exempel på en folie à deux, det som familjeterapeuterna brukar uttrycka som att it takes two to tango och som Strindberg gjorde stor, dramatisk teater av. Märta snarare ett oskyldigt offer i detta relationsdrama. 

Det finns de som tillämpar en fasteori över parförhållandens utveckling. Förälskelsens härliga, passionerade fas efterträds av kärlekens mer mogna. Sedan kan det glida över i kamratskap, och behöver inte nödvändigtvis stanna därvid. 

Risk för uppbrott och separation, alldenstund man tröttnat på varann och det smugit sig på rutin och vardagsleda.

Teorin gör anspråk på att vara deskriptiv, men riskerar uppfattas som preskriptiv, man blir kedjad vid ett förutsägande. En dag vid middagsbordet, skämtsamt: "Skickar du saltet, kompis?" 

Den tilltalade för sig själv: "Gulp, är kärleken redan över? Klarar vi av att bara vara kompisar och vänner?" Ännu värre: "Är detta slutet?"

Märta och Hjalmars förhållande genomgick inga faser enligt modellen ovan, ganska snart förföll det till en ren och skär katastrof med "Hjalle", som vännerna kallade honom som pådrivare. Med ett högt pris att betala för Märta. Boken återupprättar henne. 

Samtidigt ger den en skrämmande inblick i nedbrytande människobehandling med hjälp av godtyckliga diagnoser. Något som pågår än idag. 

* Långbro har jag besökt för att föreläsa när en folkhögskola inhysts där. Kändes som något riktigt obehagligt satt kvar i väggarna. 

Stilla dagar invid Kalmarsund

Stilla dagar i Clichy, förlåt jag menar Kalmar. Nå, inte så stilla dagar i grön förvårstid. Vi är ju på upptäcktsfärd, förväntansfull exkursion. Jag förberedde mig genom att se om Dubbelstötarna och Dubbelsvindlarna på SVT Play. Båda serierna med förankring i Kalmar.

Samtidigt som vi utforskar Kalmar, en upplevelserik stad som behållit sin själ och icke "sanerats" av modernitetens kulturvandaler, på allt tröttare tassar invaderar Putin Ukraina. 

Slår man på TV:n är det full fart från morgon till kväll på den snackande klassen som de säger i Danmark, åsiktsproffsen har intagit sofforna, den Rasputinliknande krigshetsaren Oksanen vevar, vädrar morgonluft.

Vad är det med svenska journalister? De beter sig ju inte som journalister. Inte gör de sitt jobb. En enda avvikande röst försöker nyansera och ställa befogade frågor, den Rysslandkunnige Stefan Lindgren i 8 dagar. Men inte bjuds han in till TV. Han tjuter ju inte med Nato. 

I Kalmar ingicks Kalmarunionen 1397, drottning Margareta pådrivande. Kanske inte fel rubricera henne upplyst despot. Jag är för övrigt ingen självklar motståndare till det styrelseskicket, den upplysta despotismen. 

Vad med Putin? Despot, men upplyst? Det vet jag inte. Men har svårt tro det. Jag vet att den orädda, mördade, makten granskande journalisten Anna Politkovskaja avskydde honom, den förre KGB:aren, djupt. Inget hon stack under stol med.

De yrkespolitiker, både inhemska och andra, som paraderar i rutan fyller mig med avsky. Magdalena Anderson tårmild. Men herre min skapare! Putins invasion är ju rena julklappen, hon slipper påminnas om dödskjutningar och annat i spåren av en vansinnig migrationspolitik.

Likaså den där snipiga van der Leyen, nu ifrågasätts inte den överstatliga inrättningens legitimitet. Härliga tider för den privilegierade EU-nomenklaturan!

Tyckarna står som sagt på. Jag märker att jag slutar lyssna, det idisslas. Rycker på axlarna åt samtidens dårskap, återgår till att läsa Cullberg och Sahlins bok om Märta och Hjalmar Söderberg, vilande på brev och andra vittnande dokument. 

Den sistnämnde stor stilist men direkt ruskig figur som make till Märta. 

Som någon klokt varnade: "Tag aldrig närmare reda på vem författaren bakom en bok är. Nöj dig med boken."