Nyårskrönika

Det hör till att man när nyårsklockor snart skall donga, bör ägna sig åt en personlig tillbakablick på det år som gått. Jag nöjer mig med att konstatera att det för min del varit ett bra år, med resor och skrivande. Precis som jag vill ha det.

Viktigast av allt, gammgubben är fortfarande vid tämligen god hälsa, till skillnad från flera kamrater på samma trappsteg i livet. Kroppen bär sina krämpor. Men skallen är klar. Om jag får säga det själv.

Nyårslöften har jag aldrig brytt mig om. Till intet ledande. Slutade röka gjorde jag för länge sedan. Utan att först lova mig själv, eller någon annan, att det skulle ske.

Ur ett politiskt perspektiv tycks mig året som gått varit ett riktigt mörkt sådant. Det ensidiga stödet för Ukraina i det meningslösa kriget mot det militärt överlägsna Ryssland fortsätter obrutet. Den obehagliga krigshetsen. 

Nya miljarder skyfflas in från svensk sida som hade regeringen tillgång till en alldeles egen skattkista. 
Pengar som istället skulle behövas för inhemskt bruk. Allt är eftersatt i fosterlandet. Välfärd, vård, infrastruktur.

Protesterna är få och makten rycker på axlarna. Ulf Kristersson och kompani struntar i alla invändningar. Mannen vill framstå som viktig i det sönderfallande Europa. Vad siktar han på för internationell post som belöning för sin drängtjänst?

Jag döljer inte att jag är ett gammalt rödskägg, varför skulle jag det? Men var är ”min” vänster? Klassfrågorna och antiimperialismen verkar ha avvecklats samtidigt med att banderollerna från sextiotalet vecklades ihop och ställdes undan.

Dagens V ger jag inte fem öre för. Beklämmande att höra frontfigurerna Dadgostar och Sjöstedt. Ivriga att applådera den reaktionära högerregeringens stöd till Nato och Zelenskyj, den icke omvalde presidenten i det korrumperade landet österut.

Det jag tycker mig avläsa hos människor jag samtalar med är en stark uppgivenhet. Inte ens en knuten näve i fickan. Och vad med de unga, knappast en ny 68-generation.

Men om vi ger upp, vad har vi då? Är inte bästa hållningen att intala sig att motstånd alltid är möjligt och att samtiden är onödig, för att minnas den djupt saknade Jan Myrdal? 

Stefan Lindgrens 8 dagar må kanske betraktas som en rännil jämfört med det påbjudna samtyckets breda ström. 

Med vad återstår utan denna motståndsficka? 

Låt det nya året bli ett fredsår! 

Publicerad på 8 dagar 2025-12-31

Liemannen i maskopi med Ekstrand?

Glad efter godkännandet (Foto: Illustrerad Vetenskap)

Det är klart att jag inte är livsfarlig att komma för nära, inte ens om man hyser elaka tankar om min väna gestalt. Eller, straffar det sig om man gör det? Ruskigt att tänka så, i termer av Nemesis, om sig själv. 

   Men i skrivande stund kan jag inte låta bli. Minnesbilder pekar nämligen i en mörk riktning för de vid två speciella tillfällen inblandade, dock inte mig.

På min sista högskola hade jag en rektor som "jagade mig", som min livskompanjon uttryckte det. Inte bara med ond blick från andra sidan förhandlingsbordet. Det vill säga under min tid som ordförande i SACO, i praktiken en motpart till högskoleledningen.

   Nog hade han ett horn i sidan till mig. Som mest efter att jag i Gefle Dagblad begått en satirisk debattartikel om högskolornas genomströmningssystem. 

   Det skulle huvudräknas, jag menar räknas antalet godkända. För att kvittera ut pengar. Kvantitet bestämdes styra, inte kvalitet. Utbildning efter löpande band-principen.

   Som alla förstår ett fullkomligt vansinnigt system, bärande på risken att godkänna för att säkra intäkterna. Men det implementerades, som det heter, och studenter som stämplades godkända bokfördes.  Det kunde lika väl varit bilar eller falukorv. Produkt som produkt. 

   Kommodifiering,  för att låta som en gammal marxist, av den "högre" utbildningen. Inte bilda, eller träna studenterna i kritiskt tänkande, utan trycka igenom dem fortast möjligt.

Om jag ska bidra på ett förtjänstfullt sätt till min institutions ekonomi, måste jag godkänna kreti och pleti. Intellektuellt lytta och halta. Skrev jag i min artikel. Räcker inte med det. Studenters hundar måste godkännas. Och svärmödrar.

   Rektor Humorfri gick i taket. Tillsatte en utredning för att pröva om jag begått tjänstefel. När hans tilltag blev allmänt känt strömmade det in påhejande och stödjande kommentarer till mig. Från kolleger runt om i landet. 

   Men ingen, jag upprepar, ingen vågade framträda med sitt namn. Alla krävde, snarare bönade och bad om att få vara anonyma.

   Inte gick det att påvisa något tjänstefel! Glöm det. Kanske anade också högsta hönset det redan från början, dummare än så var han inte, men ville göra livet surt för mig. Och testa lojaliteten hos "tjänstefelsutredaren", min närmaste chäf. En ömklig figur utan ryggrad. 

   Krypande uppåt. 

Rektorn såg fram emot att njuta sitt opium, kanske ska det vara otium?,  på den vackra ön Ven efter pensionering. Men liemannen stäckte bryskt hans planer.

   

Efter trettio år som hjon i statens tjänst tilldelas man, "för nit och redlighet", en guldklocka. Även en bångstyrig som Ekstrand. 

   Jag hade glömt alltihop när en sekreterare, liksom en passant, upplyste mig i korridoren: - Vet du om att du har en klocka som ligger och väntar på dig i ett skåp på rektorskansliet?

   Jag begav mig, om än inte omedelbart, dit upp för att hämta rovan, den borde väl vara värd några tusen på pantbanken, min förhoppning. Stötte ihop med den skinntorre prorektorn som informerade mig om att de noggrant synat alla mina tjänsteår för att se "om det fanns minsta prick, för då blir det ingen klocka". 

   Det lät elakt. Och onödigt. Inget "gratulerar" eller något sådant, Lät nästan som om han var besviken. Och som om klockan var hans privata egendom som han måste överräcka till Gossen Ruda.

Nå, vad tror ni hände? Jo jo, liemannen var framme igen. Ekstrands bundsförvant. Usch, vad hemskt det låter. Jag har inte haft för vana att önska livet ur folk. Inte ens de som behandlat mig illa. Kanske har jag felbedömt mig själv. 

FOTNOT Minnesbilderna framkallades av att Mats Alvesson varit i farten igen, med sin sedvanliga kritik av det undermåliga högskolesystemet.

Pojken har sån fantasi!

Idén om ett föreliggande händelseunderskott, möjligt att exploatera, har upptagit mig så länge jag kan minnas. Idén utlovar att något mer kan hända, kanske borde hända i varje enskild situation. 

   Om vi utgår ifrån att det finns en verklighet som i någon mening existerar oberoende av oss, vilket inte är ett självklart antagande, och som vi kan förhålla oss aktivt och fantasifullt gentemot. Därmed "skapa" eller omskapa densamma. Aldrig är vi omständigheternas fångar.

   Leker vi, som terapeuten Winnicott var inne på, befriar vi oss från beskärande omständigheter och upprättar en frizon. 

   "Han har sån fantasi", hörde jag ofta från min mor när hon satt i telefon. Inte helt utan oro i stämman. Jag stod inte ut med verkligheten, den gången brukssamhällets, som den tog sig uttryck. Fortfarande så. Jag sticker gärna iväg in i fantasins gränslösa rike där allt är möjligt. 

   Hur annars leva? Jag bara frågar. 

Jag ser den lysande stilisten Sven Delblanc framför mig där han sitter i Sunnersta utanför Upsala och skriver. Regnet vräker tröstlöst ned utan att upphöra. (I boken Gröna vintern, 1978.) 

   Vad borde hända i denna jämmerliga situation för att lätta upp den? Delblanc vet. Don Quijote dyker plötsligt upp på sin häst Rosinante. Det var absolut påkallat att riddaren av den sorgliga skepnaden rider in i orden. Och en rolig dialog med den häpne författaren vidtar. 

   I Hedebyborna är berättaren hela tiden närvarande, kommenterar underhållande och ibland självironiskt eller beklagande det som pågår. Således ingen typiskt borgerlig roman med en osynlig författare - som om vi beskådade en opåverkbar verklighet ingen rört vid. 

Greppet tilltalar mig oerhört. Kanske därför jag tycker om dokumentärfilmer, eller om man så vill spelfilmer, med auteurens påtagliga närvaro. En filmare som tysken Alexander Kluge. Michel Moore? Tja, varför inte. 

   Inte låtsas objektivitet eller att fakta talar för sig själva och bara är att spegla. Subjektets närvaro!

Som av en händelse, trettio år sedan den originelle teaterkonstnären Heiner Müller dog. Kritisk i teori och ännu mer praktik mot den borgerliga kulturtantsteatern, typ Dramaten. 

Minns plötsligt en juldag i Östberlin. Efter en julafton med ett efterhand under dagen allt mörkare och tystare kvarter, nästan kusligt fram mot aftonen. Jag reste ensam över jul till Berlin. Ende gäst på Märkischer Hof.

   Vaknade kraftlös, händer mig fortfarande ibland att jag gör det, juldagens morgon på mitt enkla hotell nära allkonsthuset, på den tiden, Tacheles. Förstod att jag behövde hjälp om jag inte skulle bli kvar i sängen resten av dagen. 

   Släpade mig på darriga ben utan att först inmundiga Frühstück till universitetssjukhuset Charité. Glest i väntrummet. Kontakt tämligen omgående med en inte purung läkare som nyfiket spörjde vad jag gjorde i Berlin. 

I runt fyrtiofem minuter samtalade vi om DDR efter att en sjuksköterska på läkarens ordination - "Sie werden etwas bekommen, das Sie beschleunigt" (Jag skall ge Er något som sätter fart på Er) - skjutit in en ”dunderspruta” i mig. 

   Innehåll okänt men spetsat med någon form av uppåttjack som omedelbart gjorde mig pigg som en mört. Efter Charité studsade jag vid gott mod runt på gatorna. Ännu en Berlinexkursion!

   Jag passade på att fråga läkaren om DDR-dissidenter jag visste slutat sina dagar på sjukhuset. Bohley och andra. Han hade inget emot att göra mig till viljes. Och jag frågade om Heiner Müller. (Bilden.) Beskylld för samröre med Stasi.

   Han som bad en konstnärsvän teckna honom som död i bårhusets kyla i källaren på Charité. Jag ägde faktiskt kopior på teckningarna, minns inte hur de kom i min ägo. Ville visa vännen och dramaturgen Joakim Stenshäll. Men de försvann på underliga vägar.

Müller var en mästare på att exploatera teaterscenens händelseunderskott - mästare på att utvidga teaterbegreppet, livet höll jag på att skriva. Mycket märkliga uppsättningar. Inspirerande en sådan konstnär, i likhet med den också framlidne Frank Castorf. En annan "anti-teaterns" enfant terrible.

Bild: (c) augsburger.allgemeine.de

Hemma igen

Foto: Gefle Dagblad

Åter i Gefle efter en vecka i Wien. Jag tycker mycket om att flanera i staden, slinka in på kaféer, upptäckte för övrigt ett för oss "nytt” sådant vid namn Café Raimund där Thomas Bernhard satt som ung. 

   Nog har denne enfant terrible en gång i den österrikiska offentligheten färgat min bild av Wien. Med de bernhardska glasögonen på betraktar jag metropolen. 

   Vi passerar den sig mäktigt utbredande Heldenplatz, jag tänker genast Thomas Bernhard.

   Att Hitler framträdde där inför heilande massor, i mars 1938 efter Anschluss, finns det inte minsta minnesmärke om. 

   Är du förvånad, skulle Bernhard utbrista. Fast "du" skulle han inte säga, utan "Sie", ni. "Du" inget tilltalsord i Österrike. Det gäller att ta seden dit man kommer.

   Detta bruna Österrike som han djupt och innerligt avskydde, ränderna som aldrig går ur. 

   Förra gången i Wien uppsökte vi Steinhof, det forna sjukhuset som nazisterna använde i sitt förintelseprojekt. Även om detta har Bernhard skrivit. 

   En metaforisk bild av de österrikiska samhället, med föraktet för och utplånandet av dem som "inte är som vi". Hur fastställa det ingen enkel uppgift. 

   Men det fanns välvilliga doktorer, beredda att låna ut sin legitimation. Det uppskattas att minst 60 procent av de österrikiska läkarna var medlemmar i NSDAP. (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei.)

   Jag studerar kartan över Europa. Nog kan Wien sägas ligga mitt i, förtjänar att benämnas Centraleuropas hjärta. 

Att landa på Arlanda sent om aftonen känns som att hamna på sidan om Europa, vara förvisad. Träd och ödsligt utanför flygplansfönstret. Mörkt och kallt. Sverige, en randstat, enligt Jan Myrdal på hans tid. 

   I julfirandets överdådiga Wien märkte vi inte mycket av kriget i Ukraina. Förutom i morgonnyheterna på tv. I Sverige känns kriget närmare. 

   Ensidigheten i hur se på samma krig är påfallande. Krigshetsen. 

   På lindelof.nu, där jag brukar medverka, bjuds det nyanserande protester. En rännil i samtyckets breda ström.

   I Gefle är stormen Johannes, som vi undgick, förstasidesmaterial.       

Att Bocken blåste omkull. Många är bekymrade över hockeylagets bestående problem på isen. 

   Det fjärran krigets fasor skyms av vardagligheterna på det lokala planet.

   Livet går vidare. Hemma igen. Dunderförkyld. 

   Börjar, jag den inbitne serienörden, att se serien ”Jag for ner till bror” på SVT, med i min stad boende Amanda Jansson i huvudrollen. Fastnar inte omedelbart. 

Publicerad på lindelof.nu 20251231

"Den där jävla idioten!"

Den enfaldige mördaren (Foto: SVT Play)

När jag utbildade i ledarskap hämtade jag ofta inspiration från psykoterapeutisk litteratur. [1] Inte minst fanns en hel del att hämta från den familjeterapeutiska diskursen. [2] Jag tvekar inte att påstå att det inhämtade, efter viss modifikation, var pedagogiskt applicerbart. 

Särskilt när organisationsutveckling och gruppdynamik ("teambuilding") var på tapeten. När the human side of enterprise, för att citera psykologen Douglas McGregor, professor vid MIT Sloan School of management, stod i fokus. Hans bok med samma titel, utgiven 1960, blev en dundrande succé.

Som alla erfarna familjeterapeuter vet, är det bortkastad möda att i illa fungerande familjer söka efter syndabockar. 

Även om det för de inblandade kan kännas skönt och befriande att idiotförklara partnern, spotta ur sig avsky. Men vad båtar det mot slutet av dagen? "Det krävs två för en tango", som en psykolog jag kände klokt konkluderade. 

Ett relationistiskt synsätt anbefalls. Det är mellan människor saker utspelar och gestaltar sig. [3] Och det är där, i mellanregionen, en djupare förståelse, icke detsamma som att urskulda och släta över, nota bene, för varför människor beter sig som de gör bör sökas. 

Vi människor är "knepiga", rationellt irrationella eller subjektivt rationella. (Den komplexa människosynen inspirerad av Ronald Laing i "The Divided Self", 1960 och "Knots", 1970.) Vi har behov av att bete oss som vi gör. På  ett undermedvetet plan. Inte sällan blinda för vårt eget agerande.

Jag brukade förut ofta undslippa mig att det är i högsta grad märkligt att svenskt organisationsliv, både det offentliga och det privata, överhuvudtaget kan fungera med så många idioter i chefspositioner. 

Det är ju så människor uttrycker sig när de tror att den de kastar glåpord om inte hör. De flesta svenskar, särskilt i rollen som anställda, är ju fega och kniper när de anar att det kan vara riskabelt att yppa vad de tänker. Inte för inte har uttrycket tystnadskultur fått fäste. [4]

”Den där jävla idioten”, utbrister man lustfyllt. Därigenom ansvarsbefriar man sig själv och lägger all tyngd på den förmenta idioten. 

I min gärning som föreläsare, med studenter i salen, betonade jag när det sparkades igång en ny kurs att nu ingår vi ett osynligt, men underförstått, kontrakt tillsammans. Idén om kontraktet hämtade jag från sociologen Chris Argyris, försökte lyfta upp problematiken till ett medvetet plan. 

Både föreläsare och kursdeltagare har ett ansvar för att tiden tillsammans blir bra. Blir den inte det, kan inte föreläsaren ensam lastas för det. Annars populärt att göra det. [4]

Därmed inte sagt att det inte finns dåliga föreläsare. Men här, liksom annars, förespråkar jag ett relationistiskt perspektiv. Mellan föreläsare och kursdeltagare ska förklaringen sökas om det som hackar. 

Men vad gör man åt chefer som är hopplösa, liksom föreläsare? Onekligen finns ju sådana. Det förnekar jag inte. Jag är ingen förklaringsterrorist som driver min relationistiska tes in absurdum.

Nå, men det är en annan fråga. Vad göra. Inte enkelt att svara på. Det tar vi en annan gång.

Noter
[1] Boken "Själens revolt. Människan i organisationen" (1988) speglade en ambition från min sida att förena organisationsteori och psykoterapi. [2]  Se bland annat Salvador Minuchin, ”Families and Family Therapy” (2012) [3] Det gör den så kallade transaktionsanalysen praktiskt lämplig att använda för att blottlägga  den pågående kommunikationen mellan människor. Se Eric Berne, "Games People Play, The Psychology of Human Relationships" (2010) [4] Ett begrepp jag förknippar med brasilianaren Paolo Freire, "De förtrycktas pedagogik" (1968). Jag tvekar inte att, dock med viss reservation, överföra det på svenska förhållanden. [5] Osökt tänker jag hockeycoacher, hur populärt det är att sparka dylika när ett lag gör dåliga resultat. 

Att sluta resa är att dö

Foto: DN

Johan Croneman, min favorit bland kåsörer, given på kåsörernas parnass, med lagerkransade namn som signaturerna Cello och Red Top, uppger i DN 28 december att han begått sin sista (långa) utlandsresa. Åldern har tagit ut sin rätt. Kappsäcken får i fortsättningen stå opackad.

Att tro att han med tåg (denna gång i första klass) kunde upprepa den resa han gjorde som ung man, med uppsökandet av samma platser i Europa som den gången, det visade sig vara en illusion. Vad beträffar känslan är den inte densamma. Inte upplevelsen. Ungdomens sorglöshet.

Jag tänker Strindberg, "Ett drömspel", där en man söker en grön färg på en håv, grön är den men inte det gröna.

Apropå att åldern tar ut sin rätt, det skulle vara lätt att avfärda Croneman i vetskap om hans ålder, han är fyllda sjuttio, och att hans besvikelse är en typisk gammelmans trötta sådana. Eller parafrasera Herakleitos: man återvänder inte till samma plats två gånger. Du är annorlunda, därmed är platsen det.

Världen av i går, som Stefan Zweig skrev om, är inte världen av i dag.   

Jag berörs av uppriktigheten i Cronemans betraktelse. Han låter inte nostalgi eller melankoli skymma blicken. Bokslutet är klarsynens. 

Jag älskar att befinna mig på resande fot. Och jag har liksom Croneman rest ensam många gånger, i mitt fall särskilt till Berlin. Men numera har glädjen över resandet grumlats. 

Och kanske är det som Croneman skriver, ängslan har smugit sig in. Man oroar sig för saker som man inte gjorde förr. En del bagatellartade. Jag upptäcker det när jag läser Croneman. 

Han har bestämt sig, aldrig mer lämna Söderreservatet, det är hans hem. Som en annan Söderbo, "Nacka" Skoglund. Efter åren som proffs i Italien återvände han till barndomshemmet på Katarina Bangata.

Igenkänningen är stor när jag läser Croneman, men inte tänker jag sluta resa, det vore som att dö i förtid, ge upp. Nyss hemkommen från Wien. Redan planer på en ny resa. Om gud vill och skorna håller.

Auf Wiederschauen, Wien!

Foto: SVT Play

Inne på matvarukedjan SPAR i stadsdelen Hietzing, där vi, liksom förra gången i Wien, bor på bekväma Park Hotel Schönbrunn, i ett rum med utsikt mot slottsparken, pratar en medelålders kvinna ogenerat i sin mobil, förblir obekymrat stående vid den minimalt tilltagna platsen avsedd för nedpackning av varor. 

Ignorerande blankt oss medkonsumenter med fulla vagnar, och som med väskor och kassar redo köar för att komma fram. 

Julafton och jag är redan stressad, med växande otålighet. Butiken är underdimensionerad, kunderna trängs mellan dignande hyllor, tur att jag kommer från en hockeystad och kan sätta in en tackling när så av nöden krävs. Affären skall stängas redan klockan 13.00. Många wienare ute i sista minuten.

Till slut tröttnar jag på den förbaskade kvinnan som struntpratar, efter vad jag tvingas överhöra, i mobilen, "verbal inkontinens” har Botho Strauss kallat det, och utslungar, närmast rytande: ENTSCHULDIGUNG! (Utan att, som brukligt är, hänga på ett "bitte".) 

Ingen som helst reaktion. Som att försöka nå fram till en stendöv.

Jag fattar, jag befinner mig mitt i den i österrikiska, auktoritära kulturen där mitt utslungande betraktas som något helt normalt. Inte som i försiktiga, lågmälda Sverige. "Varför skriker du så? Du är väl inte arg?"

Vem har, förresten, bättre än Michael Haneke, i filmer som "Det vita bandet", fångat denna kultur? (Han gjorde även en av de otäckaste filmer jag vet, "Funny Games"). Parallellt med det burdusa är alla artiga och väluppfostrade. Kanske det österrikiska, småborgerliga myntets två sidor.

Förutom Haneke, måste Thomas Bernhard, hans "Steinhof", namnet på forna sjukhusplatsen där nazisternas eutanasiprojekt avlivade patienter, är en allegori över det österrikiska samhället, och Elfriede Jelinek, hennes uppgörelse med modern, deras sadomasochistiska relation i "Pianolärarinnan" tog Haneke till den vita duken, nämnas som kompromisslösa skärskådare av den typiskt österrikiska mentaliteten.

Om jag bara vetat! Häromdagen slank vi in på Café Raimund, murrigt och trivsamt, utmed Museumstraße. Inte visste jag att min favorit Thomas Bernhard i sin ungdom suttit här, då en samlingsplats för författare och konstnärer. 

Där missade jag något upplevelsemässigt. "Det var här han satt"-känslan. En kittlande känsla av närvaro som på El Floridita Bar i Havanna, Hemingways vattenhål.

Bernhard hade aldrig någon fast bostad i Wien. Och han delar grav med makarna Stavianicek som stöttade honom, solitären som gick sina egna vägar. Hans aversion mot sitt fosterland var orubblig. Och han kunde få höra att han var en "fosterlandsförrädare".

Efter Raimund begav vi oss till monumentala Heldenplatz. Inte minsta informationstavla om att Hitler 15 mars 1938 efter Anschluss framträdde här inför jublande folkmassor. Många organiserade nazister utifrån landet bussades till platsen för att heila och skräna, har jag läst. 

Men inte alla var partimedlemmar. De antisemitiska, det har påståtts att Österrike är ett av de värsta länderna i Europa därvidlag, småborgarfascisterna slöt upp för att hylla förintelsearkitekten som konstnärligt klent anlagd inte antogs till konstakademin i Wien. 

Kanske hade det ändrat historien. "Samtiden är onödig", enligt Jan Myrdal.

På gatorna och inne på SPAR deras rör jag mig bland de brunas ättlingar. Antar jag.

Min hållning gentemot Österrike och Wien förblir kluven. Liksom småborgerligheten har myntet två sidor. Jag tilltalas av det röda Wien, när det förflutnas socialdemokrati bedrev arbetarklassen gagnande stadsplanering, påminns om det när en spårvagn passerar med Friedrich-Engels-Platz på, och samtidigt är jag medveten om landets solkiga historia. 

Snart lämnar vi för denna gång. Men lär återkomma. Auf Wiederschauen, Wien!

Även publicerad på 8 dagar 2025-12-26.

Sliding Doors

Bild: IMBd

 

I tonåren började jämnåriga, minst lika rastlösa som jag, skolkamrater till mig att längta bort. Den kungliga huvudstaden drog som en magnet. Hur många som gjorde allvar av sina kanske ganska så lösa planer, det vet jag inte. Förutom någon enstaka som jag känner till. 

En som jag stog studenten tillsammans med gick bort häromåret, hamnade i Majorna i Göteborg. Vi hade sporadisk kontakt.

Vid juletid, som nu, brukar de utflyttade dyka upp, om inte förr, på Facebook och nostalgiskt, med de vackraste ord, hylla det Sandviken de en gång vantrivdes i och längtade bort ifrån. Det Sandviken som är borta, kanske aldrig fanns, det sjunkna Atlantis.

Åren går. Vi blir alla gamla och gråtmilda. Nostalgin bosätter sig i oss. Det är som med forna ddr:are, det finns grupper på Facebook som ägnar sig åt ostalgi och berättar om ett "normalt", östtyskt vardagsliv. Kritiska mot att när det talas om DDR, läggs alltid fokus på Stasi och övervakningssamhället.

 

Som om inget annat fanns. Jag moraliserar inte över att de förgyller sin uppväxt och bakgrund. Att de vägrar bedömas som mindre värda än wessisarna. Postumt torde det glädja Honecker och kompani. 

Men, ett viktigt inflikande, de ostalgiska hade ju inte valt att födas i och växa upp i DDR, bara att anpassa sig bakom muren.

De av mina kamrater som gick ned i Verket blev kvar där. Om jag händelsevis råkar sammanträffa med dem och växlar några ord, kan jag inte undgå att notera hur fabriken präglat dem. De märker det inte själva, blinda för sitt eget levnadsöde. Och jag säger naturligtvis inget om det. Fattas bara.

Jag kunde ha blivit en av fabriksmänniskorna själv. Det var nog nära ögat. Jag har min flickvän från slutet av 60-talet att tacka för att det inte gick den vägen. "Du ska bort härifrån!" Hon var orubblig. 

Mina föräldrar, båda utrustade med läshuvud, tvingades tidigt ut i förvärvslivet, pappa mycket tidigt. Efter den obligatoriska folkskolan var det färdigutbildat för deras del. Ut i resten av livet tog de med sig sorg över detta.

De uppmanade mig att studera, beredda att delvis finansiera mina universitetsstudier trots att de inte var välbeställda. Men de statliga studiemedlen fanns som möjliggjorde för oss icke komna från akademiskt erfarna medelklasshem att läsa. Upsala förvandlades från ett elitens högborg till ett massuniversitet. 

Om jag valt Verket, vem hade jag då varit i dag? Hur hade jag mått? Hade jag ens levt? I så fall hur? Jag vågar inte fullfölja tanken.

FOTNOT Filmen "Sliding Doors" leker med varandra uteslutande alternativ, vad händer om man väljer det ena eller det andra. Jan Myrdal hävdade ju att samtiden var onödig. Gäller det också allas våra liv?

Även publicerad, under annan rubrik, på lindelof.nu 2025-12-26.

Poppe bättre än Chaplin

Bild: Svensk Filmdatabas

Idén fanns under alla år att kvista ned till Helsingborg och Fredriksdalsteatern för att på plats tillsammans med många begeistrat likasinnade få uppleva Nils Poppe i något av de folklustspel han som teaterdirektör varje sommar, publikknipande, satte upp på den scenen. 

Med de sköna aktriserna Gaby Stenberg eller Berit Carlberg som sidekick. 

Men det blev aldrig av, jag kom mig inte för som det heter om oss vankelmodiga, utan har fått nöja mig med att njuta av föreställningarna i SVT under trettondagshelgen. Kul, men jag hade gärna sett Poppe live. 

Helt underbart när han improviserade totalt oförutsägbart, hans moatjé hade inte en chans att hålla tillbaka skrattet. Det var som om han slängde ut ett verbalt krokben att snubbla över.

Flera av Poppes filmer, icke minst dem om soldaten Bom, men särskilt dem om Sten Stensson, en favorit "Sten Stensson kommer till stan" (1945), Stensson är bondgrabb men juridikutbildad med högsta betyg från Lunds universitet, har jag  sett flera gånger. I klassiskt svartvitt. 

När jag nu på hotellrummet i Wien, på självaste julafton, ännu en gång ser filmen om hur Stensson kommer till Stockholm för att rensa upp i storstadsträsket, skrattar jag lika gott som alltid. Åt denne ordekvilibristiske lagvrängare som under en sluttentamen luggar själva examinatorn, professorn. 

När denne försöker att visa sig på styva linan och slå kandidaten på fingrarna. Lönlöst.

Den moraliskt högtstående Stensson, med den grandiosaste av självbilder, råkar, när han ofrivilligt dras in bland de tävlande, i hastigheten vinna en jitterbuggtävling på ett danspalats som kunde ha varit Nalen. 

Och det till råga på allt när han i sällskap av den storvuxne drängen Pelle - han har armstyrkan, Stensson intellektet, enligt den grandiose - ankommit i syfte att läxa upp den syndiga ungdomen.

Som hos alla stora komiker dolde sig en tragisk sida. Det upptäckte Ingmar Bergman som anlitade Poppe i "Gycklarnas afton" (1953) och "Det sjunde inseglet" (1957). Han var lysande. Mest i den senare.

Under vår julvistelse i Wien passar jag dagen för dopparedagen att se om "Aktören" från 1943. Poppe spelar en man som genom en traumatisk händelse i en tågtunnel förlorar sin talförmåga. Här får vi möta en annan Poppe än gummimannen med sin helt otroliga pantomik. 

Nå, han hinner även demonstrera sin vighet i denna film. Det slår mig som en blixt från klar himmel: Poppe är ju minst lika bra som Chaplin! Ja, till och med bättre på att använda sin kropp att kommunicera med. En världsartist i ett alltför litet språkområde. 

Eva Rydberg "ärvde" Fredriksdal efter sin beundrade Poppe. (Han, född Jönsson, gick bort 2 000, nittiotvå år gammal.) Hon är inte alls av förebildens format. Men mycket rolig att beskåda. Även hennes uppsättningar har jag SVT att tacka för, att jag har en möjlighet att få se. 

Hur det blir med Claes Malmberg, medverkade senast i "Spanska flugan" (2025), som hennes "arvtagare"? Nja, det är en empirisk fråga. Jag känner mig en smula tveksam. Men i "Korvfabrikören" (2025), tv-sänd, på Vallarna i Varberg, var han riktigt bra. Korpulent, rödbrusig, snabb i replikföringen.

PS. Kan inte låta att nämna den halsbrytande och knasiga "Tre skojiga skojare" från 1943. Med Poppe, Elof Ahrle och John Botvid. Bröderna Marx på svenska. 

A Merry Bloody Christmas!

Skriftställaren på Café Raimund
där Thomas Bernhard satt som ung

Till Wien begav vi oss inte i första hand för att få uppleva en traditionell och typisk julstämning med allt vad dit hör. Annars ett lämpligt val med tanke på hur den österrikiska huvudstaden i överdåd ikläder sig alla julattiraljer. 

Krigen som rasar ute i världen känns långt borta bland all bjällerklang. Inga festligheterna störande demonstrationer eller protester. 

Det löper en tråd tillbaka till Anschluss och österrikisk småborgerlig mentalitet, när förföljandet av judar obehindrat kunde fortgå.

Nu är det jul - blunda och sörpla Glühwein. Glöm alla hemskheter. 

Vad gäller denna påkostade resa motiverades den av en önskan att få omslutas av den centraleuropeiska storstadsatmosfären. Något som helt saknas i den stad där jag annars bor.

Osökt minns jag en kulturredaktör i Göteborg som påstod att geografiskt har det aldrig funnits något Centraleuropa. Må så vara, men jag hävdar att man kan tala om en centraleuropeisk anda som är urskiljbar hos en rad författare.

Hur definiera den, skulle en akademiker säga. Lättare att identifiera den med hjälp av namn som österrikarna Thomas Bernhard, med ohöljt hatande sitt bruna fosterland, och Karl Kraus.

En okuvlig upprorslusta, doppad i ironi och sarkasm. Med inslag, framförallt i Bernhards fall, av antihjältens sorglösa livsstil. Jag vill i sammanhanget också nämna tjeckerna Franz Kafka och Jaroslav Hasek. 

Poeten Baudelaire brukar anges som den som myntade flanören som begrepp. Med beaktandet av könsaspekten så var det enbart män som flanerade i den moderna storstaden Paris. Om kvinnor försökte sig på det, ansågs de lösfotade.  

Paris i all ära, men nog förtjänar Wien sägas tillhöra den som är lagd åt det flanerande hållet. Och gärna vill upp på apostlahästarna. Det finns ju heller inget bättre sätt att upptäcka, och återupptäcka, en stad med allt som den gömmer. Det lovar att bli rena äventyret för den med öppnade sinnen.

Alla wienerkaféer, där man kan hänga, som ungdomarna säger, hur länge som helst. En kafékultur man inte hittar i Sverige. Därför heller inga kaféintellektuella. Jag räknar mig till dem. 

Vad utmärker oss? Vi befinner oss medvetet  utanför makten och institutionerna, likaså mainstreammedia, värnar vårt kritiska tänkande. Lojala endast mot detta. Behöver därför kaféet som arbetsplats.

Bara en sådan sak som att man på Wiens gator kan köpa dagstidningar på obemannade försäljningsställen. Vännen, den borne journalisten Stefan Lindgren har uttryckt sin förtjusning över detta.

Under juletid ansamlas förskräckligt många människor i Wien, icke minst på julmarknaderna. Svårt att ta sig fram. Det känns inte helt riskfritt att röra sig bland alla julfirare. Omöjligt för mig att inte minnas terrordådet på Drottninggatan i Stockholm. 

Eller det utanför Gedächtniskirche i Berlin. Terror med politisk underton? Vansinnesdåd.

I Sverige uppmanas man att inte hälsa God Jul, för att inte såra alla invandrade som inte firar jul, utan God Helg. Därför säger jag från stadsdelen Hietzing i Wien: God Jul! Eller som de önskar varandra i min älskade tv-serie "I vår herres hage": A Merry Bloody Christmas!

Även publicerad på 8 dagar 2025-12-24

Hitlers matproverskor

Bild: Cineamo

2012, på sin nittiofemårsdag, två år innan hon avled, avslöjade berlinfödda Margot Wölk offentligt den hemlighet hon burit på i hela sitt liv. En historia från Tredje riket sista år som dessförinnan inte berättats. Kanske omgärdat av skam och skuldkänslor i hennes fall. 

Nämligen att hon varit en av femton unga kvinnor som hade till uppgift att provsmaka Hitlers mat innan han vågade äta av den. Paranoid som alla diktatorer. Befarade att någon skulle lyckas smyga ned gift i maten.

Paranoid var han redan, provsmakningen inleddes hösten 1943, före 20 juli-attentatet 1944. Hitler överlevde detta, eftersom den bomb som von Stauffenberg placerat i Wolfsschanze (Varglyan) i Rastenburg i Ostpreussen misslyckades med sitt syfte. 

På grund av man flyttat överläggningarna om krigsläget till en annan, mer stabil, byggnad än den som planerats för attentatet. Den statskupp, på papperet organiserad och klar och med många inblandade, som var tänkt att följa på Hitlers död kom av sig.

Om de ofrivilliga provsmakarna handlar filmen ”Die Vorkosterinnen” (2025) som jag ser på Netflix. 

Eftersom vi under vår pågående Wienvistelse tidigare på dagen rört oss i den judiska stadsdelen Leopoldstadt, med minnesplattor (inte snubbelstenar som i Berlin) nedsänkta i trottoaren utanför portar över dem som togs till nazisternas koncentrationsläger och mördades, infinner sig en svårhanterlig känsla.

 

Alla namn. Vi noterar en hel familj som mördades i tyskarnas läger, Den yngsta familjemedlemmen blott ett år. Det förflutna kommer med ens obehagligt nära. 

Länge vårdades den självbedrägliga föreställningen bland vanliga österrikare att de varit offer för nazismens förbrytelser, inte medverkade i och till dem. Men förnedringen och deportationen av judarna i Wien lät de ske utan att lyfta ett protestens finger. 

Fotografier på judar som med tandborstar tvättar gatorna, medan vanliga, hyggliga medborgare betraktar det hela, vissa hånfullt flinande, är direkt vämjeliga.

Hur provsmakarna utvaldes framgår inte av filmen. Men samtliga är unga och friska. De hälsoundersöks innan de placeras till bords. 

Under strikt övervakning av SS provsmakar de, rädda för vad som skall hända, varje dag den mat som står på Führerns meny. En timme måste förlöpa efter intaget, innan klartecken kan lämnas. Den beräknade tid det tar för att ett gift skall hinna verka.

Med vetskap om Führerns vegetariska diet är det inga aptitretande läckerheter direkt som serveras. 

”Konstig" mat, skulle min köttälskande mor ha sagt. Mer än en gång får någon av kvinnorna svårt att inmundiga det svårdefinierade som dyker upp på tallriken. Men tvingas till det under vapenhot. 

Tyvärr kan inte filmmakarna låta bli att i ett dramatiserande syfte väva in en kärlekshistoria mellan en av kvinnorna och en hög SS-officer. Skall kvinnan föreställa Wölk? Det vägrar jag att tro. Däremot hävdade hon själv att hon våldtagits av en i SS-uniform.

Filmen hävdar, lika tveksamt, att det bland kvinnorna fanns en judinna.

Röda Armén är på framryckning, Tredje riket faller sönder och samman. Men om detta sägs litet i filmen. 

Hitler schappade till sin bunker i Berlin. Wölk lyckades undkomma i sista stund och klarade livhanken. Men ingen enda av hennes medsystrar.