Det vanliga livets hegemoni

Bild: SF Anytime

Cineasten som plötsligt upphörde att vara det? Den kräsne filmentusiasten som tröttnade på "konstfilmer" som en framliden kollega, doktor i filmvetenskap, utan att vilja låta snobbig rubricerade "svåra" filmer? Det vill säga filmer som vill vara mer än till stundens nöje och förströelse.

Eller hur ska jag förstå att jag en decembereftermiddag börjar titta på en svensk film på SVT Play, jag som annars undviker svenskproducerade filmer som pesten. 

Om inte den tidigt bortgångne Bo Widerberg, ingen svensk film slår "Kvarteret Korpen", eller den originelle Ruben Östlund haft ett finger med i spelet.

Jag syftar på "Länge leve Bonusfamiljen" (2022). Manus Moa Herngren, regi Felix Herngren.

Tydligen en fortsättning på eller uppföjning av en film jag inte tänker se. Båda uppenbarligen publikdragande. 

Till glädje för Filminstitutets ekonomistyrda marknadsavdelning. Bort "smala" filmer för ett begränsat antal finskapare. Men vad beträffar kvalitet? Tja. Hellre en "Göta kanal" än tio "Barnvagnen". Kioskvältare ska det vara! Tilldelningssystemet signalerar detta. Glöm film som konst.

Vad handlar den film jag sitter och glor på om ? Helt vanliga människor? Är de verkligen så förbaskat tråkiga? Förlåt om det låter nedvärderande och hemskt. Varför skriva "de" och inte "vi"? Är jag inte en av dem, värjer jag mig men vill samtidigt, paradoxalt nog, ingå i det vanliga folkets gemenskap? 

Känner jag mig utanför, ville jag vara helt vanlig? Hur förstå den reaktion som filmen framkallar?

Filmen sätter myror i huvudet på mig. Hur gör man när man är vanlig? Kan jag gå tråkighetskurs? Anlita tråkighetsstrateg? Storhandla på ICA Maxi? Köpa husbil på avbetalning? Hammock, om jag hade en trädgård kopplad till det radhus jag aldrig skaffade?

Så tänker jag Christopher R. Brownings obehagsframkallande studie "Helt vanliga män" om förintelsens exekutörer på östfronten. Helt "vanliga" karlar från Hamburg. Poliser. Socialdemokrater. Familjefäder. Präktiga samhällsmedborgare.

Utan att tillstå någon som helst ånger efter kriget över vad de hade gjort. Mördat oskyldiga åt Hitler.

Och så tänker jag en av mina stora favoriter bland filmregissörer, Ken Loach. Med Ken Loach som regissör blir vanliga människor ovanliga, om man säger så. Hans filmkonstnärliga grepp. Men de ser fortsatt vanliga ut. Inga amerikanska skyltdockor, utan minsta rynka i plytet. Utklädda skådespelare. 

Ett exempel på "stört" tittande: Jag började att se den amerikanska tv-serien "New Washington" om läkare. Besvarande min undran från åren som föreläsare och forskare: hur leder man professionella medarbetare? Men det blev för mycket av släta ansikten. Jag avbröt tittandet.

Nå, stor behållning har jag i nämnda film av Johan Ulvesson som långhårig, cancersjuk terapeut. Han sopar isen med alla andra agerande. Utbrister, befriande, under ett bröllopstal: "Varför inte försöka leva, för helvete!"

Jag tror att filmen har kategoriserats som komedi. Jag finner den inte ett dugg rolig. Och dessa helt vanliga människor, sittande fast i sina förutsägbara, trista upprepningsliv. Inte ett dugg roliga. Hur många finns det av deras sort? Hur många som helst? Enstöringen, solitären, i mig har inget svar.

Hellre umgås med sådana man inte kan ha i möblerade rum. Vildhjärnorna. Fritänkarna. Utbrytarna. Och som kan ge en något förutom gäspningar. Finns de?

Samtidigt tänker jag, borde jag inte hylla det vanliga, triviala, livet bortom all världens krig och fasor? När allt bara lunkar på. Om det nu gör det. Inte helt säker på att budskapet i herngrenarnas film är det. Närsomhelt kan det "vanliga", trygga, livet spricka. Och tillvaron återger inte till vanlighet igen.