"Den där jävla idioten!"

Den enfaldige mördaren (Foto: SVT Play)

När jag utbildade i ledarskap hämtade jag ofta inspiration från psykoterapeutisk litteratur. [1] Inte minst fanns en hel del att hämta från den familjeterapeutiska diskursen. [2] Jag tvekar inte att påstå att det inhämtade, efter viss modifikation, var pedagogiskt applicerbart. 

Särskilt när organisationsutveckling och gruppdynamik ("teambuilding") var på tapeten. När the human side of enterprise, för att citera psykologen Douglas McGregor, professor vid MIT Sloan School of management, stod i fokus. Hans bok med samma titel, utgiven 1960, blev en dundrande succé.

Som alla erfarna familjeterapeuter vet, är det bortkastad möda att i illa fungerande familjer söka efter syndabockar. 

Även om det för de inblandade kan kännas skönt och befriande att idiotförklara partnern, spotta ur sig avsky. Men vad båtar det mot slutet av dagen? "Det krävs två för en tango", som en psykolog jag kände klokt konkluderade. 

Ett relationistiskt synsätt anbefalls. Det är mellan människor saker utspelar och gestaltar sig. [3] Och det är där, i mellanregionen, en djupare förståelse, icke detsamma som att urskulda och släta över, nota bene, för varför människor beter sig som de gör bör sökas. 

Vi människor är "knepiga", rationellt irrationella eller subjektivt rationella. (Den komplexa människosynen inspirerad av Ronald Laing i "The Divided Self", 1960 och "Knots", 1970.) Vi har behov av att bete oss som vi gör. På  ett undermedvetet plan. Inte sällan blinda för vårt eget agerande.

Jag brukade förut ofta undslippa mig att det är i högsta grad märkligt att svenskt organisationsliv, både det offentliga och det privata, överhuvudtaget kan fungera med så många idioter i chefspositioner. 

Det är ju så människor uttrycker sig när de tror att den de kastar glåpord om inte hör. De flesta svenskar, särskilt i rollen som anställda, är ju fega och kniper när de anar att det kan vara riskabelt att yppa vad de tänker. Inte för inte har uttrycket tystnadskultur fått fäste. [4]

”Den där jävla idioten”, utbrister man lustfyllt. Därigenom ansvarsbefriar man sig själv och lägger all tyngd på den förmenta idioten. 

I min gärning som föreläsare, med studenter i salen, betonade jag när det sparkades igång en ny kurs att nu ingår vi ett osynligt, men underförstått, kontrakt tillsammans. Idén om kontraktet hämtade jag från sociologen Chris Argyris, försökte lyfta upp problematiken till ett medvetet plan. 

Både föreläsare och kursdeltagare har ett ansvar för att tiden tillsammans blir bra. Blir den inte det, kan inte föreläsaren ensam lastas för det. Annars populärt att göra det. [4]

Därmed inte sagt att det inte finns dåliga föreläsare. Men här, liksom annars, förespråkar jag ett relationistiskt perspektiv. Mellan föreläsare och kursdeltagare ska förklaringen sökas om det som hackar. 

Men vad gör man åt chefer som är hopplösa, liksom föreläsare? Onekligen finns ju sådana. Det förnekar jag inte. Jag är ingen förklaringsterrorist som driver min relationistiska tes in absurdum.

Nå, men det är en annan fråga. Vad göra. Inte enkelt att svara på. Det tar vi en annan gång.

Noter
[1] Boken "Själens revolt. Människan i organisationen" (1988) speglade en ambition från min sida att förena organisationsteori och psykoterapi. [2]  Se bland annat Salvador Minuchin, ”Families and Family Therapy” (2012) [3] Det gör den så kallade transaktionsanalysen praktiskt lämplig att använda för att blottlägga  den pågående kommunikationen mellan människor. Se Eric Berne, "Games People Play, The Psychology of Human Relationships" (2010) [4] Ett begrepp jag förknippar med brasilianaren Paolo Freire, "De förtrycktas pedagogik" (1968). Jag tvekar inte att, dock med viss reservation, överföra det på svenska förhållanden. [5] Osökt tänker jag hockeycoacher, hur populärt det är att sparka dylika när ett lag gör dåliga resultat.