 |
| Gefängnis Torgau (Foto: Stiftung Sächsische Gedenkstätten) |
Från 1956 till 1961 tillhörde Greta och Göstas snälle gosse Lars från Barrsätragatan 48 eleverna. Vi talar om Murgårdsskolan i Sandviken, vördnadsbjudande i sin om skånska, den medeltida borgen Glimmingehus påminnande arkitektur.
Det skulle signaleras bildning och medborgerlig fostran genom denna imposanta framtoning, får jag för mig. Skolans obestridliga auktoritet - byggnaden dess ansikte mot världen.
Och nog startade lektionerna, åtminstone i småskolans klass 1-3, med psalmsång och orgeltramp från en musikaliskt skolad fröken. Det var ingen som fann det minsta konstigt. Inte ens de icke-troende. Det skulle bara så vara. Hur annars?
Jag frågade häromsistens en präst i Härnösand, efter en begravningsgudstjänst, om ämnet Kristendom finns kvar på skolschemat. Nej, numera heter det Religion. Med hänsyn tagen till elever som inte vuxit upp i kristen miljö. Muslimer som känner sig kränkta.
Nära att jag "främlingsfientligt" undslapp mig: - Men, vad har dom då här att göra? Men jag teg. Man vet aldrig vilka efterräkningar det kan bli i det åsiktsobekväma fosterlandet. Eller också kanske jag hade isolerats vid sorgens bord.
Fått sitta där helt allena och utstött med en bit smörgåstårta på tallriken framför mig.
Jag hycklar inte. Nog förekom det att elever misskötte sig på Murgårn när jag gick där, alla satt inte som tända ljus i bänkarna. Men ganska så oskyldiga tilltag var det fråga om, vill jag påstå. Sällan rektorn, tjänstebostad granne med skolan, behövde involveras. (Inte som nu, när elever hotar rektorn.)
När jag läser om hur det är nuförtiden på min gamla skola, kan jag bara skaka på huvudet åt det utbredda eländet. För vad säga? Det är ljusår till hur det var på min tid. Misshandel och sexuella trakasserier är numera vardagsmat.
Och inte vågar, efter vad jag kan förstå, lärarna ingripa. I ett uppfostrande syfte. Då kan de åka på smörj. Kanske hämtas släktingar för att bistå.
Nog fattar jag vilka det är som gör Murgårn till ett mindre vardagshelvete, och varför personal och elever far illa. Tack ni verklighetsblinda politiker, alla från S till M, som skulle göra oss till en "humanitär stormakt". Upp med gränsportarna på vid gavel och låt det skötsamma folket ta smällen!
Sandviken har tilldelats extra pengar, osäker på av vem, staten?, för att åstadkomma en bättre, mer skyddad skolmiljö. Uppenbarligen behövs det. Men med vilka medel? Övervakningskameror? Vakter? Schäferhundar? Pepparspray till lärarkåren?
I filmen "Barbara", om en systemkritisk läkare i DDR som tvångsdeporteras från Berlin till Greifswald på Rügen, dyker ungdomsfängelset Torgau upp. Präglat av hårda bagage. Kanske lite väl hårda, tortyrliknande.
Är det de återstående alternativen för Sverige, när skolornas urspårning så småningom måste (?) hanteras: fortsatt vildmark eller disciplineringsanstalt?
Har vi, förresten, någon utbildningsminister i detta land? Jag bara undrar.
Den här dagsversen väckte intressanta tankar, för nog finns det en för de flesta godtagbar kompromiss någonstans mellan vildmark och disciplineringsanstalt? Själv började jag skolan i mitten av 70-talet och slapp tack och lov morgonsamling med psalmsång och lilla katekesen. Men det övergick i någon sorts annan indoktrinering, mer politisk men också vagt definierad. Vi skulle bli mer demokratiska, och toleranta, vidsynta, icke-dömande. Det var ju möjligen en fin tanke, men vi gled också in i en samtid där klyftorna ökade alltmer. Jag passade inte in i den skolgång jag fick, det kändes mest som ett sorteringsverk, att man skulle hitta och förstå sin plats. Då blev vi placerade i skolklass efter det år vi råkade födas och närheten till hemmet. Det blev spretiga grupper, socialt och intellektuellt. Jag hade passat ännu sämre in i den senare varianten, den då "valfriheten" skulle råda. Då blev ju skolan marknadsanpassad och som marknaden är funtad så handlar det ju mer om att bygga ett varumärke än en riktig produkt, där Varans Namn lika gärna kan var en illusion, ett tomt löfte om kvalitet, och det grundläggande intresset att på kort eller längre sikt göra vinst. Men de skickligaste pedagogerna kunde lockas till den guldkalven, och så urholkades landets kunskapsnivå än mer, särskilt i de skolor som inte får välja bort någon. Nu är Sverige ett av världens länder med störst inkomst- och förmögenhetsskillnader. Jag drar åt att alienationen bottnar mer i detta, än bara i integrationssvårigheter. Vi sliter absolut med dessa sistnämnda problem i vårt land, och de är inte obetydliga. Det är livsfarligt, det förstör den tillit vi ska känna i ett samhälle, men jag önskar att alla vi bestulna tillsammans riktar vår vrede uppåt i samhället, mot de som just nu plundrar hela välfärden. Istället färdas vi tämligen raskt mot disciplineringssamhället, där vi ska känna samhörighet mot den utpekade fienden i österland. Men det är ju å andra sidan en slags psalmsång, som jag inte heller tror på.
SvaraRaderaViktig kommentar, Johan. Vittnesbörd. Osökt tänker jag på skolkritiker som Gunnar Adler Karlsson (GAK), Nils Christie och andra. Vännen GAK, djupt saknad, skrev en bok om "skolan som parkeringsplats", titeln talar väl för sig själv. En skola som inget med bildning och kunskapsförmedling har att göra. Illich, tror jag det var, pläderade för "deschoollng society". Osäker på vad det skulle innebära. En annan vän, Knut Lindelöf, drev till sammans med bland andra Gunnar Ohrlander, en kampanj för en "kunskapsskola". Vad gäller Murgårn, förvisso även andra skolor i Sandviken, och vidhängande problem - nog måste de relateras till en integration som misslyckats. Nota bene, jag vill vara försiktig med att etnifiera samhällsproblem. Spåren efter tidigare totalitära samhällssystem förskräcker.
Radera