Att sluta resa är att dö

Foto: DN

Johan Croneman, min favorit bland kåsörer, given på kåsörernas parnass, med lagerkransade namn som signaturerna Cello och Red Top, uppger i DN 28 december att han begått sin sista (långa) utlandsresa. Åldern har tagit ut sin rätt. Kappsäcken får i fortsättningen stå opackad.

Att tro att han med tåg (denna gång i första klass) kunde upprepa den resa han gjorde som ung man, med uppsökandet av samma platser i Europa som den gången, det visade sig vara en illusion. Vad beträffar känslan är den inte densamma. Inte upplevelsen. Ungdomens sorglöshet.

Jag tänker Strindberg, "Ett drömspel", där en man söker en grön färg på en håv, grön är den men inte det gröna.

Apropå att åldern tar ut sin rätt, det skulle vara lätt att avfärda Croneman i vetskap om hans ålder, han är fyllda sjuttio, och att hans besvikelse är en typisk gammelmans trötta sådana. Eller parafrasera Herakleitos: man återvänder inte till samma plats två gånger. Du är annorlunda, därmed är platsen det.

Världen av i går, som Stefan Zweig skrev om, är inte världen av i dag.   

Jag berörs av uppriktigheten i Cronemans betraktelse. Han låter inte nostalgi eller melankoli skymma blicken. Bokslutet är klarsynens. 

Jag älskar att befinna mig på resande fot. Och jag har liksom Croneman rest ensam många gånger, i mitt fall särskilt till Berlin. Men numera har glädjen över resandet grumlats. 

Och kanske är det som Croneman skriver, ängslan har smugit sig in. Man oroar sig för saker som man inte gjorde förr. En del bagatellartade. Jag upptäcker det när jag läser Croneman. 

Han har bestämt sig, aldrig mer lämna Söderreservatet, det är hans hem. Som en annan Söderbo, "Nacka" Skoglund. Efter åren som proffs i Italien återvände han till barndomshemmet på Katarina Bangata.

Igenkänningen är stor när jag läser Croneman, men inte tänker jag sluta resa, det vore som att dö i förtid, ge upp. Nyss hemkommen från Wien. Redan planer på en ny resa. Om gud vill och skorna håller.