 |
| Bild: IMBd |
I tonåren började jämnåriga, minst lika rastlösa som jag, skolkamrater till mig att längta bort. Den kungliga huvudstaden drog som en magnet. Hur många som gjorde allvar av sina kanske ganska så lösa planer, det vet jag inte. Förutom någon enstaka som jag känner till.
En som jag stog studenten tillsammans med gick bort häromåret, hamnade i Majorna i Göteborg. Vi hade sporadisk kontakt.
Vid juletid, som nu, brukar de utflyttade dyka upp, om inte förr, på Facebook och nostalgiskt, med de vackraste ord, hylla det Sandviken de en gång vantrivdes i och längtade bort ifrån. Det Sandviken som är borta, kanske aldrig fanns, det sjunkna Atlantis.
Åren går. Vi blir alla gamla och gråtmilda. Nostalgin bosätter sig i oss. Det är som med forna ddr:are, det finns grupper på Facebook som ägnar sig åt ostalgi och berättar om ett "normalt", östtyskt vardagsliv. Kritiska mot att när det talas om DDR, läggs alltid fokus på Stasi och övervakningssamhället.
Som om inget annat fanns. Jag moraliserar inte över att de förgyller sin uppväxt och bakgrund. Att de vägrar bedömas som mindre värda än wessisarna. Postumt torde det glädja Honecker och kompani.
Men, ett viktigt inflikande, de ostalgiska hade ju inte valt att födas i och växa upp i DDR, bara att anpassa sig bakom muren.
De av mina kamrater som gick ned i Verket blev kvar där. Om jag händelsevis råkar sammanträffa med dem och växlar några ord, kan jag inte undgå att notera hur fabriken präglat dem. De märker det inte själva, blinda för sitt eget levnadsöde. Och jag säger naturligtvis inget om det. Fattas bara.
Jag kunde ha blivit en av fabriksmänniskorna själv. Det var nog nära ögat. Jag har min flickvän från slutet av 60-talet att tacka för att det inte gick den vägen. "Du ska bort härifrån!" Hon var orubblig.
Mina föräldrar, båda utrustade med läshuvud, tvingades tidigt ut i förvärvslivet, pappa mycket tidigt. Efter den obligatoriska folkskolan var det färdigutbildat för deras del. Ut i resten av livet tog de med sig sorg över detta.
De uppmanade mig att studera, beredda att delvis finansiera mina universitetsstudier trots att de inte var välbeställda. Men de statliga studiemedlen fanns som möjliggjorde för oss icke komna från akademiskt erfarna medelklasshem att läsa. Upsala förvandlades från ett elitens högborg till ett massuniversitet.
Om jag valt Verket, vem hade jag då varit i dag? Hur hade jag mått? Hade jag ens levt? I så fall hur? Jag vågar inte fullfölja tanken.
FOTNOT Filmen "Sliding Doors" leker med varandra uteslutande alternativ, vad händer om man väljer det ena eller det andra. Jan Myrdal hävdade ju att samtiden var onödig. Gäller det också allas våra liv?
Även publicerad, under annan rubrik, på lindelof.nu 2025-12-26.
Återigen många och fina reflektioner, Lars, som sätter igång vardagsfilosoferandet. Som yngre med energi, lust och kraft vill man förändring, framåtskridande och ut i världen. Senare i livet kan man fundera över att all förändring egentligen kanske inte var nödvändig, men att somliga livsavgörande (livs-styrande) val gjordes. Många gånger faktiskt rent slumpmässiga. Med den insikten kommer följdfrågan hur skulle det ha blivit om...? Det är ju en intressant tankegång att följa en stund, men svårt att riktigt veta för hur objektiv är man egentligen? Svaret kan måhända vara att man ändå ska känna sig nöjd med hur det blev, problematiskt som det är att leva om händelsen eller hela livet. Det behöver inte finnas någon motsättning mellan förnöjsamhet och nyfikenheten som driver en till nya okända mål.
SvaraRaderaPå de mest oväntade ställen har de mest intressanta mötena gjorts, de mest givande utbyten av tankar skett, som ledde till de där vägskälen som ledde åt ena eller andra hållet. Det blev som det blev, men det blev helt ok faktiskt!
Någon trädgårdsmästare yttrade en gång: "med sin trädgård blir man aldrig riktigt klar, men man är nöjd varenda kväll man går in". Skulle möjligen vilja hinna mer i aftonlampans sken, tycker boktraven som ska läsas bara växer. Det finns så mycket mer att lära sig, det finns alltid något tidigare okänt att få korn på.
Kloka ord, Johan! Jag minns att jag brukade bege mig bort till dåvarande Gävlevägen, spanade bort mot - ja, vad? Min morfar längtade nog bort, till USA där släktingar fanns som föregått honom, hela livet. Som trettonåring gick han ned i Verket, blev kvar där tills pensionering. Han hade velat haft ett annat liv.
RaderaGod fortsättning Lasse, och tack för din reflektioner. Kontrafaktisk historieskrivning, eller livshistoria, är ju ett intressant ämne. Min son har mer än en gång frågat mig vad jag tror hade hänt om inte Olof Palme blivit mördad. Mitt svar är oftast "antagligen inte så stor skillnad". Jag tror att vi ibland har en förmåga att förstora upp både personers betydelse och olika enskilda val och händelser. Den stora "strömmen" eller "tidsandan" utgörs av massor av val som människor gör dagligen, val som påverkar oss själva och andra. Summan leder i en riktning. Jag har en krokig väg i livet, andra har kanske rakare vägar. Jag gillar starkt Johans liknelse med trädgårdsmästaren. Vänder och vind påverkar helheten, var trädgården ligger och jordkvalitet likaså. Våra val i trädgården bestäms utifrån det större sammanhanget. Sen gör vi det som behöver göras; sår, rensar och skördar. Allt pekar i en riktning, precis som för dig Lasse. Allt pekade i en riktning, söderut mot Upsala. Verket lyckades inte välja dig.
SvaraRaderaGod fortsättning, Pedro! Jag tycker om formuleringen: "Verket lyckades inte välja dig." Framför mig ser jag det aldrig tystnande Verket där nere i Gropen. Grottekvarnen. Fabriken som äter människors själar.
Radera