Poppe bättre än Chaplin

Bild: Svensk Filmdatabas

Idén fanns under alla år att kvista ned till Helsingborg och Fredriksdalsteatern för att på plats tillsammans med många begeistrat likasinnade få uppleva Nils Poppe i något av de folklustspel han som teaterdirektör varje sommar, publikknipande, satte upp på den scenen. 

Med de sköna aktriserna Gaby Stenberg eller Berit Carlberg som sidekick. 

Men det blev aldrig av, jag kom mig inte för som det heter om oss vankelmodiga, utan har fått nöja mig med att njuta av föreställningarna i SVT under trettondagshelgen. Kul, men jag hade gärna sett Poppe live. 

Helt underbart när han improviserade totalt oförutsägbart, hans moatjé hade inte en chans att hålla tillbaka skrattet. Det var som om han slängde ut ett verbalt krokben att snubbla över.

Flera av Poppes filmer, icke minst dem om soldaten Bom, men särskilt dem om Sten Stensson, en favorit "Sten Stensson kommer till stan" (1945), Stensson är bondgrabb men juridikutbildad med högsta betyg från Lunds universitet, har jag  sett flera gånger. I klassiskt svartvitt. 

När jag nu på hotellrummet i Wien, på självaste julafton, ännu en gång ser filmen om hur Stensson kommer till Stockholm för att rensa upp i storstadsträsket, skrattar jag lika gott som alltid. Åt denne ordekvilibristiske lagvrängare som under en sluttentamen luggar själva examinatorn, professorn. 

När denne försöker att visa sig på styva linan och slå kandidaten på fingrarna. Lönlöst.

Den moraliskt högtstående Stensson, med den grandiosaste av självbilder, råkar, när han ofrivilligt dras in bland de tävlande, i hastigheten vinna en jitterbuggtävling på ett danspalats som kunde ha varit Nalen. 

Och det till råga på allt när han i sällskap av den storvuxne drängen Pelle - han har armstyrkan, Stensson intellektet, enligt den grandiose - ankommit i syfte att läxa upp den syndiga ungdomen.

Som hos alla stora komiker dolde sig en tragisk sida. Det upptäckte Ingmar Bergman som anlitade Poppe i "Gycklarnas afton" (1953) och "Det sjunde inseglet" (1957). Han var lysande. Mest i den senare.

Under vår julvistelse i Wien passar jag dagen för dopparedagen att se om "Aktören" från 1943. Poppe spelar en man som genom en traumatisk händelse i en tågtunnel förlorar sin talförmåga. Här får vi möta en annan Poppe än gummimannen med sin helt otroliga pantomik. 

Nå, han hinner även demonstrera sin vighet i denna film. Det slår mig som en blixt från klar himmel: Poppe är ju minst lika bra som Chaplin! Ja, till och med bättre på att använda sin kropp att kommunicera med. En världsartist i ett alltför litet språkområde. 

Eva Rydberg "ärvde" Fredriksdal efter sin beundrade Poppe. (Han, född Jönsson, gick bort 2 000, nittiotvå år gammal.) Hon är inte alls av förebildens format. Men mycket rolig att beskåda. Även hennes uppsättningar har jag SVT att tacka för, att jag har en möjlighet att få se. 

Hur det blir med Claes Malmberg, medverkade senast i "Spanska flugan" (2025), som hennes "arvtagare"? Nja, det är en empirisk fråga. Jag känner mig en smula tveksam. Men i "Korvfabrikören" (2025), tv-sänd, på Vallarna i Varberg, var han riktigt bra. Korpulent, rödbrusig, snabb i replikföringen.

PS. Kan inte låta att nämna den halsbrytande och knasiga "Tre skojiga skojare" från 1943. Med Poppe, Elof Ahrle och John Botvid. Bröderna Marx på svenska.