Efter ännu ett tandläkarbesök

Bild: Adlibris

Två gånger om året kallas jag till vår tandläkare. Vår och höst. Senast häromdagen. Försenat på grund av en danmarksresa för att tillse ett hus i Skagen åt en nittiosjuårig man intagen på plejehjem.

Jag brukar hävda att jag inte lider av tandläkarskräck. Trots dåliga erfarenheter från barndomens Folktandvården i Sandviken. 

Utelämnad i stolen till en hårdhänt och brysk, äldre kvinnlig tandläkare. Blått hår. Bröt på tyska. Jag, med min livliga fantasi, inbillade mig att hon var en gammal nazist. På darrande ben infann sig gossen för att kontrolleras och i förekommande fall borras. 

Ljuden och lukten inne på den minst sagt spartanskt möblerade mottagningen glömmer jag aldrig.

Alltså inte tandläkarskräck, men fakturaskräck. När besöket hos tandläkaren skall betalas. Det kan ju bli hur dyrt som helst. Men än så länge kan jag slanta upp. Även om det svider i plånboken.

Borde inte tandvården, icke minst av folkhälsoskäl, falla under en allmän sjukvårdsförsäkring? 

Hur gick det med den generella tandvårdsförsäkring som jag har för mig att godsägaren, förre statsministern och nuvarande mycket välbetalde lobbyisten Göran Persson lovade ut? Efter att, med arbetarklassbakgrund i Katrineholm, rätteligen ha konstaterat att tandstatus är en klassmarkör. 

Ett löfte lika flyktigt som andra han lättvindigt undslapp sig. För att locka valboskapen att gå och rösta. Dagen efter riksdagsvalet allt glömt.

På min mor, född 1911, drogs tänderna ut och insattes löständer när hon blott var strax över tjugo. Hennes öde inte unikt. Det gjordes så på den tiden med arbetarklassens döttrar. 

Förstod jag när jag lyssnade på den i Malung uppvuxna proletärförfattaren Aino Trosell under ett framträdande på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Utdragning skedde vanligtvis utan föregående, ordentlig bedövning.

Det värsta var att mamma skämdes för sina löständer. Jag insåg det så småningom, och kunde sluta undra över varför hon gärna höll handen för munnen. Kanske omedvetet. Mig skickade hon till apoteket för att skaffa Corega som höll lösgommarna på plats. 

När hon den sista månaden av sitt liv vårdades på Gefle lasarett för sin underlivscancer, fattade personalen klokt nog hur känsligt det var för henne med tänderna, som hon aldrig tog ut. Vad jag vet. Hon fick behålla dem insatta, trots blåsor i munnen och besvär med dessa, in det sista. 

När jag häromsistens av en bekant påstods egentligen vara socialdemokrat, nyanserade jag det omedelbart genom att genskjuta: - Jo, då. Men socialdemokrat i partimedlemmen mammas mening. Den klassiska socialdemokratin. 

I arvet efter dem som verkade för solidaritet, rättvisa och jämlikhet. Och det starka samhället. En det vanliga folkets socialdemokrati. Görans Persson personifierar för mig med all tydlighet att den socialdemokratin är stendöd.

Många människor, särskilt ”fattigpensionärerna”, detta avskyvärda uttryck och fenomen, i vårt land har inte råd att gå till tandläkaren. [1] Trots att de skulle behöva.

[1] Försäkringskassan meddelar mig att fr o m, jag har glömt när, ska man bara behöva betala 10 procent av vad det kostar. Men, förstås, det har gjorts undantag som torde innebära fortsatt dålig tandhälsa hos dem som inte har råd att gå till tandläkaren.