Dysterhetens fredagstankar

Foto: Pexels

Jag fastnar i vad som kanske kunde kallas mantran och som jag upprepar för mig själv. Ett sådant är "en efter en", syftande på att en efter en av mina vänner och bekanta antingen försvinner in i demens, Alzheimerdiagnos är alltför vanligt, eller går bort.

Alzheimer vet jag drabbar även skötsamma, som min salig mor sade, individer och haft yrken som krävt huvud. Det hjälper inte. Inga garantier kan lämnas. Slår sjukdomen till så gör den det. Utan pardon. Till synes utan urskiljning.

I eftermiddag skulle jag ha närvarat vid en före detta kollegas begravning i Stillhetens kapell i Upsala. Kapellet beläget nära Fadime Sahindals grav. Hon som lurades in i ett bakhåll av den egna familjen och sköts ihjäl av sin far. Ett den föraktliga, importerade, hederskulturens kvinnliga offer. 

Efter att vindflöjeln, den politiska broilern, Mona Sahlin förnekat samma kulturs existens i Sverige. Sedan hade hon mage att ingå som en av gästerna vid Fadimes begravning i Domkyrkan. Skam går på torra land, sade man förr. Den politiska klassens cynism är provocerande.

När vännen Patrik, uppvuxen i Grekland och flydde undan fascisterna efter militärkuppen 1967, begravdes i Stillhetens kapell var jag där. Tyckte mycket om honom. Han lät aldrig ideologi ställa sig i vägen för verkligheten. 

Som på Kuba när han, medlem i V, vägrade att blunda för det han observerade i det socialistiska systemet. Inte lät han falsk lojalitet skymma blicken. Inte heller när han konstaterade invandrares bidragsmissbruk i Upsala. 

"Bygg en värld, en värld att leva i." Mikis Theodorakis musik inramade akten när ett sista farväl togs av Patrik.

I dag uteblir jag. För inte så länge sedan åkte jag till en väns begravning uppe i Härnösand. Jag känner att jag inte orkar bege mig till Upsala i dag.

Ett annat mantra, om det nu förtjänar kallas så i osäkerhet om vad som kännetecknar ett sådant, är "de sista entusiasterna". Syftande på fyrtiotalistiska vänstermänniskor. 

När jag på Odenplan talade på FN-dagen förliden oktober (i svensk-ryska vänskapsföreningens regi, ja ja, jag hör invändningarna) mötte de sista entusiasterna upp. Grånade, men på plats. En av arrangörerna den okuvlige Stefan Lindgren. 

Liksom när Knut Lindelöf och jag nyligen presenterade vårt brevväxlingsprojekt "Mellan klasserna" för FiB/Kulturfront-medlemmar i Upsala. Med ett undantag, ett tjugotal grånade fibbar dök upp. De sista entusiasterna. Vilka kommer efter oss? Undran måste förbli hängande i luften.

Det existentiella siktet förminskas för var dag som går. Lätt att bara se mörker framåt. Filosofen Ernst Bloch pläderade för en hoppets filosofi. Inte direkt överförbart här. Men vad att hoppas på? Slippa demens? Få leva ett tag till? Bara att be en stilla bön om, som man brukar säga. Det gör jag.