Jag tror - utan församling och kyrkans hus

Häromsistens deltog jag i en begravningsgudstjänst uppe i Härnösand. I, på en höjd över Öbacka, Lubbe Nordströms namn på staden, vackert belägna Heliga korsets kapell. Vännen Gunnar har lämnat detta korta jordeliv. Må denna kloka och goda människa vila i frid!

Förra gången jag trädde in i en kyrka var för flera år sedan, när ett sista farväl togs av allkonstnären Hans Limbus Tjörneryd i Staffans kyrka på Brynäs i Gefle. Officiant den färgstarka Bengt Wiklund. Ingen som han.

Det slår mig att de enda gångerna jag numera träder in i det sakrala rummet är vid begravningar. Aldrig annars. Det har förstås hänt att jag har lockats uppsöka en kyrka om arla juldagsmorgon. För den härliga, musiksatta stämningen och alla brinnande ljus skull. 

Oförglömlig en sådan morgon för länge sedan i dåvarande Svenska Sjömanskyrkan i Skagen. Kaffe efteråt hemma hos prästen Orvar.

Jag betecknar mig som kristen (viktigt i en fasans iskalla tid när kristna dagligen förföljs och dödas runt om i världen, senast läste jag om Nigeria, där  7000 kristna lär ha dödats bara under 2025) och troende. Och jag, son till en kyrkvärd i Sandviken, är förstås betalande medlem i Svenska kyrkan. Fattas bara.

Men jag klarar mig, slarvigt uttryck, utan både församling och präst. 

Katarina, den präst i Härnösand som förrättade gudstjänsten, lämnade dock ett bestående intryck. Lika levande och mänsklig som präster jag känt i Gefle, förutom ovan nämnde Bengt. Stimulerande att prata med. 

Helt annorlunda än de grå tråkmånsar (ingen nämnd, ingen glömd), med något enstaka undantag, jag stötte ihop med i Sandviken. Opassionerade statstjänstemän när kyrkan fortfarande var statskyrka.

Min tro baseras på min upplevelse av Gud. Bland de religiösa inriktningarna tilltalas jag, i likhet med Ivan Aguéli och Torbjörn Säfve, av sufismen. Som starkast min tro när jag är naturnära - som förliden höst invid evighetens Vesterhavet i Vendsyssel, Nordjylland. 

Upplevelsen är bortom ord. Omöjligt att försöka göra reda för den, förmedla den på ett klargörande sätt till någon som inte tror. Men jag känner heller inget behov av att ge mig in på det. Ett omöjligt projekt.

Antingen tror man, eller icke. Det är upp till var och en. 

Jag kan inte förklara min tro. Jag minns ett orörligt samtal med min vän och förläggare, den framlidne Gert Nilson när jag försökte övertyga honom, den envise, om att min tro är bortom argument och intellektualitet. 

Därmed faller en mystikens skugga över den. Upplevelsen baserar sig på mitt ensamma möte med Gud. Inte i kyrkbänken, omgärdad av andra troende. Tron är ingen social fråga. Jag behöver inga andra. Definitivt ingen ritualiserad institution - jag är även på detta område en antiinstitutionalist.

Inflikas bör min uppfattning, den kanske kan tyckas egendomlig i en religiös kontext, att jag inte längtar något paradis hinsides. Ingen "pie in the sky", för att citera satirikern Joe Hill. Det måste skapas på jorden. I den meningen är jag socialist och reformist. Åt människorna ett bättre liv!

Livet är svårt. Tron gör mig inte starkare. Men jag ber Gud om livskraft och att kunna leva med förtröstan. Jag läste någonstans att Martin Luther bad lika flitigt som jag. Det räcker således inte med morgon- och aftonbön. 

I bönen bryter jag tystnaden, jag hör mina egna ord. Hör du, Gud?

FOTNOT I dag min syster Anettes dödsdag, 7/12 2014 gick hon bort. Ljuset tänt för henne, mycket saknad, ofta i mina tankar. Vi pratade aldrig gudstro,.