 |
| Gåtan iförd mössa från Wien |
"En värld är varje människa, befolkad av blinda varelser i dunkelt uppror mot jaget " (Gunnar Ekelöf)
En gång var jag bekant med en psykolog som, förutom att skriva bästsäljande, handfasta populärvetenskapliga böcker med inriktning mot arbetslivet, avskydde Freud och psykoanalysen, och menade att man under psykoterapi aldrig fick fråga "varför". Det skulle bara blockera och låsa.
Ofta vet vi ju inte varför vi gör saker. Och vi kan bli helt ställda om vi uppmanas att fråga efter detta.
Nå, det lät kanske rimligt. Men ändå. Det var antipsykiatrikern Ronald Laing som satte mig på spåret. Att undra varför en människa behöver bete sig på det ena eller andra sättet. Patienter som diagnostiserats med "schizofreni", och betraktades som "obotliga" av biokemisterna, intresserade han sig för.
Han började att noggrant och tålmodigt lyssna till dessa "obotliga". Gav det tid. Den nödvändiga tid som krävs. Ingen quick fix. Inget söndermedicinerande. Inget nedrustande av individen och dennes slumrande förmågor.
Utifrån kan en människas beteende förefalla svårbegripligt, vara en gåta. Ja, inte bara utifrån. Även inifrån, det vill säga vi själva kan ha svårt att begripa varför vi gör på det ena eller andra sättet. Eller känner som vi gör. Vi riskerar att undgå oss själva och därmed livsstärkande självinsikt.
Det kan vara så att vi, när rädslan slår till, flyr sanningarna om oss. När vi börjar att ana dem, när de uppenbaras allt mer, orkar vi inte med att inse detta. Raskt tillbaka in i livslögn och självbedrägeri.
När jag läste på forskarutbildningen i sociologi i Upsala talade vi i vetenskapsteoretiska banor om skillnaden i förhållningssätt, mellan verstehen (förstå) och erklären (förklara).
Om vi ska vi se människan som ett subjekt, då måste vi försöka att förstå hennes motiv och bevekelsegrunder, sätta oss in i hennes livsvärld.
Osökt går tanken till den biokemiska psykiatrin, neuropsykiatrin som dessa dagar okritiskt hyllas. I det senare fallet diagnostiserandet av barn. även små varelser i förskoleåldern. ADHD, autism och allt vad det heter. Sedan medicinering. Heureka, vi har funnit det!
Häromkvällen tittade jag på den franska dokumentären, från 2025, "Hitlers DNA" på SVT Play. Bland de första som sökte sig ned till Hitlers bunker efter Tysklands kapitulation våren 1945 var en amerikansk officer som passade på att förse sig med en souvenir.
Han klippte bort en blodig tygbit från den soffa där Hitler sköt sig, med Eva Braun vid sin sida. Sedan hamnade tygbiten, jag vet inte hur, på ett i mina ögon egendomligt historiskt museum i Gettysburg. Med en mängd nazimemorabilia, uniformer och annat.
Nu hämtades tygbiten och utsattes för DNA-analys av välmeriterade forskare. Efter alla år är faktiskt en sådan möjlig. Och vad visade den? Ja, vad tror ni.
Att Hitler kunde diagnostiseras som autistisk och annat som tydde på en deformerad personlighet. Sånt där som man hört förut om honom, utan DNA-analyser. Så får man Hitler, med biologins benägna hjälp, på plats och slipper grunna mera på denna judehatare. Han var inte riktigt klok, helt enkelt.
Jag försöker att, bortom DNA-analys och psykoterapi, även om jag prövat på den senare, förstå mig på mina reaktioner. Vad som framkallar dem. Varför jag behöver reagera som jag gör. Utan att moralisera eller fördöma. Det tjänar ändå inget till. Det kan lämnas till andra.
Ofta kan jag bli smått bekymrad över mig själv och hur jag är. Och stanna därvid. Men det är att främmandegöra mig själv. Och det måste det bli ett slut på.
Jag, liksom alla andra, är subjektivt rationell. Det gäller "bara" att komma på varför jag i vissa situationer behöver känna och reagera som jag gör. Inte är det lätt. Men det är inget skäl att låta bli. Jag har tröttnat på att leva i dunkel. Och tas på sängen - av mig själv. Ecce homo!
Tack för en tankeväckande text. Jag uppskattar verkligen hur du tar dig an ämnet, som en påminnelse om hur komplex och svårbegriplig människan är.
SvaraRaderaPrecis som du stannar upp inför det psykologiskt oförklarliga, slår din text an en ton som jag tycker saknas i mycket offentlig debatt: inviten att förstå snarare än att döma. Det är något idéhistoriskt viktigt i detta — nämligen att se varje människa som en subjektiv helhet, inte ett objekt att kategorisera.
När Pontius Pilatus säger “Ecce homo” — ”Se människan” — i Johannesevangeliet, är det just det: ett ställningstagande för människans konkretitet, inte för en moralisk prediktion eller ett psykologiskt diagnostiskt verktyg.
I din text ligger en skarp kritik mot psykoanalysens låsningar och mot biokemins snabbfixar — och jag uppfattar det som ett rop på människans komplexa, oförklarliga centrum, bortom enkla etiketter, diagnoser eller snabba orsaksförklaringar. Det är något som också återfinns i klassisk idéhistoria: att försöka förstå människans unikt levda erfarenhet framför att reducera henne till ett paket med regler.
Att låta sig beröras av detta — känslan av att “bli taget på sängen av sig själv” — är inte det motsatta till rationell förståelse, utan snarare dess förutsättning. För det vi ofta kallar för “förnuft” har alltid en gräns: en gräns där människan själva blir gåtan. Att våga stanna i det obekväma, att inte rusa till förenklade slutsatser om varför vi reagerar som vi gör, är ett ställningstagande mot moraliska snabbspår, och för ett mer nyanserat samtal.
Ecce homo — se människan — är en filosofisk metod: att låta människans röst, hennes subjektivitet och hennes ofta motsägelsefulla motiv vara utgångspunkten för förståelse. Historien visar oss att när vi fastnar i att förklara bort genom stereotyper, diagnoser eller idealiserade psykologiska modeller, förlorar vi just det som gör oss mänskliga: komplexiteten, paradoxerna och de öppna frågorna.
Din text påminner om detta, och jag tror det är något vi behöver mer av idag: en förståelse som vågar se människan — med all sin tvekan, ovisshet och ofullständighet — innan vi försöker placera henne i en diagnos, ett politiskt block eller ett ideologiskt fack. Återigen, tack Lasse! /Pedro
Så fantastiskt fint du skriver, Pedro! Tack för en välsignad text, för att fortsätta på det bibliska spåret. Så klok i sin argumentation. Se människan! Se henne som Pedro gör!
Radera